Att skapa läsintresse & läsbehov

Jag vill hävda att vi genom ett medvetet språk- och litteraturduschande av våra barn och elever kan skapa ett läs- och litteraturbehov hos dem. För att bli en god läsare måste vi utveckla ett gott läsintresse och en vana att läsa och bli lästa för. Ju mer jag exponeras för språk , olika texttyper och läsning desto mer språk får jag tillgång till och desto större kan mitt intresse för läsning och skrivning växa sig. För att bli en sådan som läser måste jag återkommande möta olika typer av texter, bli läst för och senare lära mig läsa själv. Precis som med alla annan träning som syftar till att utveckla förmågor och färdigheter måste jag komma över en tröskel, för att mitt i processen också känna lusten och motivationen. Samtidigt kan träning stundtals vara utmanande och tålamodsprövande. Förskola, skola, folk- och skolbibliotek har tillsammans med barns och elevers vårdnadshavare ett ansvar för att snappa upp intressen och möta dessa med adekvata texttyper och intressant litteratur- detta för att den som ska bli läsare vill bli läsare.

Förskolan och skolan är viktiga demokratiska arenor som måste verka kompletterande och kompenserande i förhållande till barns och elevers möte med litteraturen under fritiden. Vi vet att det finns starka kopplingar mellan högläsning för yngre barn och barns ordförråd i förskoleåldern. Vi vet också att en elevs läsförståelse i årskurs 4 indirekt kan kopplas till en tidig exponering av barnlitteratur. I och med att elevers läsflyt till stor del handlar om tidigare läserfarenheter, blir intresset för läsning, och utvecklandet av ett läs- och litteraturbehov, en oerhört viktig faktor för senare läsframgång. Ett  läs- och litteraturbehov är beroende av flera olika faktorer, såsom förundran, engagemang, nyfikenhet och motivation..

Idag finns, förutom förskolor, skolor, skolbibliotek och bibliotek, en mängd aktörer som på olika sätt arbetar för att öka medvetenheten kring, och, barns intresse för böcker.

Ett exempel är satsningen Förskolebarnens litteraturpris. Med målet att öka barns intresse för litteratur instiftar Inläsningstjänst nu i höst Förskolebarnens litteraturpris. Satsningen innebär att förskolebarnen, efter att tillsammans med pedagogerna på förskolan har läst och bearbetat 30 olika titlar, röstar på sin favoritbok. De förskolor som har abonnemang på Polyglutt kan också hitta böckerna i bokhyllan som heter Förskolebarnens litteraturpris.

Böckerna är utvalda av en urvalsgrupp bestående av barnbibliotekarie, förskolechef samt förskollärare och utifrån kriterier så som genre, läsålder, ämne och uttryck. De olika titlarna finns att låna och läsa på bibliotek runt om i landet. Listan, samt de olika titlarnas omslag, tillsammans eller var för sig, kan skrivas ut. Det finns även en affisch med information om priset att skriva ut och sätta upp på bibliotek och förskolor.

Så här går förskolan tillväga för att delta:
Pedagogerna och barnen läser och bearbetar valfritt antal böcker av de 30 titlar som finns i listan. I nästa steg utser barnen en favorittitel. Sista datum för att rösta är den 17 mars 2019. Redan den 18 mars presenterar Inläsningstjänst de fem titlar som fått flest röster.

I nästa steg får barnen möjlighet att tycka till igen. Läs de fem böcker som finns med bland finalisterna och låt barnen motivera vad som gör den som de anser bäst så bra. Därefter är det dags att rösta och denna gång även motivera ert val. Detta görs senast den 30 april 2019.

Den 1 maj presenteras den bok av de fem finalistböckerna som fått flest röster. Juryn inleder därefter sitt arbete för att utse den förskola som motiverat sitt val av den vinnande boken på det mest kreativa, roligaste eller bästa sättet. Den vinnande förskolan får ta emot ett bokpaket med många av de utvalda 30 böckerna samt 10 000 kr. Även författaren och illustratören till den vinnande boken belönas med 10 000 kr att dela på.  Juryns beslut offentliggörs den 8 maj. Juryn består av Sveriges läsambassadör Johan Anderblad, litteraturpedagog Agneta Edwards, representanter från förlagen Alfabeta, Bonnier Carlsen, Natur & Kultur och Alexandra Blomberg från ILT Inläsningstjänst.

Den 17 maj 2019 är det sedan dags för prisutdelning hos den vinnande förskolan.

 

 

Vad kan du göra när ett barn inte gör sig förstådd med talet?

Det första man gör är alltid att kolla barnets hörsel, det är steg ett i all intervention för barn som inte utvecklar språket som förväntat. Men även om hörseln är ok så finns det många olika anledningar till att ett barn inte kan göra sig förstådd med hjälp av talet. Oavsett om det är anatomiska eller neurologiska orsaker, en språkstörning, annat språk, intellektuellt funktionshinder eller annat så finns det kompensatoriska kommunikativa strategier som kan stötta barnets kommunikation och din möjlighet att förstå barnet.

Vad kan vi göra?

• Tecken som stöd eller TAKK kan användas när ni pratar med barnet. Barnet kommer förhoppningsvis imitera er och så småningom teckna tillbaka, vilket ökar barnets möjlighet att göra sig förstådd.
• Med bildstöd eller GAKK är det samma sak som med tecken. De vuxna är språkliga förebilder och använder bilderna när de själva kommunicerar. Barnet imiterar och börjar så småningom själv kommunicera med bilder, förutsatt att rätt bilder finns tillgängliga för barnet i alla situationer. (Rätt bilder = bilder som barnet har behov av.)
• Foton kan användas som stöd i barnets berättande. När ett barn är svårförståeligt är det till stor hjälp att ringa in kontexten och vilka barnet pratar om. Ett foto kan ge värdefulla ledtrådar som gör att du förstår.
• Digitala foton fungerar givetvis lika bra som analoga. Idag kan man fotografera i alla situationer och skicka MMS till andra som barnet träffar och kan tänkas vilja berätta för.
• Bekräfta barnet och spegla barnet, d.v.s. repetera det hen säger, för att visa att du har förstått och att du är intresserad av vad hen säger.
• Uppmuntra all kommunikation från barnet, prat, tecken, gester, bilder, pekningar, att barnet visar med kroppen, hämtar föremål för att visa, ritar, skriver o.s.v.
• Om ni inte når ända fram och du inte lyckas förstå – berätta att du vill förstå; ”Jag vill verkligen veta vad du säger. Kan du berätta på ett annat sätt?”, eller ta hjälp av någon som kanske förstår barnet lättare; ”Jag är så nyfiken på det du berättar, kan vi be pappa eller mamma hjälpa oss när de kommer?
• Tänk på att samtalsklimatet kan hjälpa eller stjälpa ett barn som är sårbart i sin kommunikation. Lär barnen att inte skrika rakt ut utan gå fram till den de vill prata med, lär dem vänta på sin tur och inte avbryta varandra, jobba med ljudnivå etc.
• Ta hjälp av profession i alla lägen – hellre söka hjälp en gång för mycket än en gång för lite. Logopeder, specialpedagoger och talpedagoger brukar kunna hjälpa både barnet och dess omgivning att få till en bättre kommunikation.
• Med hjälp av olika kompensatoriska strategier – se till så att barnet får uppleva lyckade samtal varje dag.

 

Informationsöverföring mellan logopedmottagning och förskola/skola

Många barn behöver träna sitt tal eller språk av olika anledningar. Bäst resultat nås om barnet får tillfälle att träna sitt språk ofta, i vardagen och i meningsfulla situationer. Förskolans och skolans pedagoger spelar en stor roll i barns språkutveckling, och en ännu större roll i att få till vardagasträning för de barn som behöver extra stöd att utveckla sitt språk.

Själv har jag arbetat många år i kommun, och har bara knappt ett års erfarenhet av att arbeta på logopedmottagning. Ändå minns jag tydligt att mycket tid gick åt till att jaga pedagoger och specialpedagoger på telefon i ambitionen att samverka och ha en dialog kring de barn som fått bedömning och/eller träning av språket på logopedmottagningen (självklart med godkännande från barnets vårdnadshavare). Att få åka ut till barnens verksamhet var en omöjlighet. Tid och ekonomi gjorde att ledningen satte stopp för det.

Som logoped i kommunen har jag upplevt samma sak. Vi vet ofta om att barnen har kontakt med logopedmottagningen – men vi vet inte vad som framkommit där eller vad logopedmottagingen rekommenderar att barnen ska träna och få stöd i. Föräldrar kan inte alltid återge logopedmottagningens rekommendationer, och informationsglappet blir ett faktum.

För att minska informationsglappet använder vi i Halmstad en informationsöverföringsblankett som underlättar för oss i arbetsvardagen. I korthet går det till så här:

När barnet är på besök på logopedmottagningen frågar man vårdnadshavarna om de godkänner att förskolans pedagoger får information om barnets behov av stöd och träning. Man frågar också om det är ok att kommunlogoped kopplas in. Om vårdandshavarna är positiva så fyller man i en blankett. Den tar vårdnadshavarna sedan med till förskolans pedagoger.

På blanketten finns logopedmottagningens information, men också kontaktuppgifter till kommunlogoped. Anledningen till detta är att logopedisk information i skrift, ofta kryddad med facktermer såsom t.ex. ”dentalisering” eller ”pragmatiska svårigheter”, kan vara svårtolkad för pedagogerna på förskolan. De tar i så fall kontakt med kommunlogoped som åker ut till förskolan för att hjälpa dem att tolka informationen, samt översätta den till kvalitativa åtgärder som är rimliga och lämpliga i barngruppen och i förskolans kontext. Ofta skrivs en handlingsplan som tydliggör vad som ska göras, av vem, hur och när samt när en uppföljning ska ske.

Arbetssättet har fungerat väl. Samtliga inblandade sparar tid genom att viss informationsöverföring har standardiserats, och jagandet via telefon minskar. De insatser pedagogerna och kommunlogoped kommer fram till blir mer träffsäkra, eftersom vi har logopedmottagningens information om vad barnet behöver för stöd och träning. Många gånger ligger logopedmottagningens information helt i linje med vad vi sett i våra observationer av barnet, och då känns det tryggt att veta att det finns en samsyn. Men vad gäller ordförråd och språkförståelse händer det att vi blir förvånade – barnet har kanske stora brister i språkförståelse men döljer det i vardagen eftersom hen har goda strategier för att kompensera den svårigheten. Och storlek eller djup i barns ordförråd är näst intill omöjligt att bedöma enbart genom observation.

Det omvända gäller också. På logopedmottagningen träffar man barnet enskilt, i en lugn miljö där barnet kanske inte blir utsatt för distraktorer eller stressmoment som är vanliga i förskolans miljö. Det gör att pedagoger i förskolan många gånger ser behov som uppstår i samspel och lek med andra barn, behov som logopedmottagningen inte har en chans att upptäcka. När vi arbetar tillsammans på detta sätt blir vi starkare, och kvalitén för barnet ökar.

Läs och skrivkunskaperna hos unga vuxna – Vad händer efter PISA?

Ni känner alla till PISA-undersökningarnas nedåtgående resultat under 2000-talet, och att svenska elevers läsning försämrats de senaste årtiondena. Många elever går ut grundskolan utan att ha så pass god läsförståelse att de förstår och har behållning av en vanlig dagstidning, vilket leder till problem med att delta i det demokratiska samhället, och även påverkar fortsatta studier och arbetsliv. Men vad händer med läsförmågan hos dessa elever? Kan högskola/universitet och/eller arbetslivet träna eller kompensera för de bristande läskunskaperna? Hämtar eleverna upp sin läsning som vuxna?

SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) kom nyligen med rapporten Lära för livet där resultat från OECD’s undersökning PIAAC (Programme for the internationel assessment of adult competencies) redovisas. Av resultaten framkommer att den yngre vuxna befolkningens kunskaper visar samma försämring i läsning och matematik som man sett i PISA-undersökningens analys av skolelever. De kunskaper och färdigheter som eleven inte utvecklat under skoltiden verkar inte heller kunna ”repareras” genom yrkeserfarenhet och fortbildning under vuxenlivet. Försämringarna verkar gälla de elever som lämnade grundskolan efter millennieskiftet. Den svenska yngre vuxna befolkningen står sig fortfarande relativt väl i jämförelse med andra länder, men försprånget har minskat.

Studien får mig att tänka på hur viktigt det är att svenskt utbildningssystem fokuserar på läs- och skrivuppdraget, och att tidiga insatser sätts in på individ-, grupp- och organisationsnivå när målen inte uppnås. Argumentationen att vi inte har råd håller inte. Vi har inte råd med att låta bli. Kostnaderna för individen är stora när konsekvenserna av att inte utveckla sin läsförmåga kan vara livslånga; att inte kunna eller klara av högre utbildning, att inte vara fri att välja det jobb man vill ha, och att inte kunna ta till sig samhällsinformation. Kostnaderna för samhället är ännu större i form av utanförskap, arbetslöshet, kompetenstapp och ohälsa m.m.

 

 

Avhandling om ordförrådsutveckling och språktillägnande av Christine Cox Eriksson

I denna spännande avhandling studeras hur föräldrars språkliga input påverkar barns språkutveckling. Christine Cox Eriksson har bland annat tittat på hur föräldrars tal påverkar storleken på barns ordförråd.

Barnen som studerades var 12-30 månader gamla. Resultaten i denna studie visade att grunden till ordförrådsutvecklingen läggs tidigt och att det är viktigt att föräldrar anpassar sitt tal till barnets språkliga och utvecklingsmässiga nivå. Föräldrarnas input är mycket viktig för barnens utvecklande av ordförståelse och ordproduktion. De föräldrar som har barn med stort ordförråd är också de som pratar mest med sina barn.  De barn som kommer igång tidigt med att bygga upp ett stort ordförråd tenderar att behålla försprånget och utvecklas vidare snabbast. Det tidiga ordförrådet spelar alltså roll för den fortsatta språkutvecklingen.

Att som förälder prata fort och/eller otydligt med sina barn sågs också som negativt för barnets ordförråd. Att ställa frågor till barnet med förväntan om ett verbalt svar hade positiva effekter på barnens språkproduktion. För barn som inte utvecklat verbalt språk kunde frågor där barnet kunde peka eller på annat sätt visa sitt svar visade sig också vara positivt. Gester spelar roll för barnens språkutveckling. Pekningar kan stötta barnets förståelse för och inlärning av substantiv, medan rörelser som att t.ex. vispa i en bunke eller sätta handen bakom örat för att lyssna, kan stötta barnens förståelse för verb.

Författaren lyfter också fram att det är stor variation inom grupper av barn med högutbildade föräldrar. Vissa utvecklade sitt ordförråd snabbt, och andra långsammare. Den språkmiljö barnen vistas i verkar alltså spela större roll för barnens språkutveckling än t.ex. arv eller föräldrars utbildning eller socioekonomiska status.

En tanke jag får när jag läser avhandlingen är att förskolans kompenserande uppdrag bekräftas i och med denna studie. Om barn med torftig språklig hemmiljö ska kunna ha en chans att utveckla ett stort ordförråd, krävs det ett systematiskt och kvalitativt språkarbete i förskola och senare skola. För alla som arbetar i förskolan och skolan borde det vara obligatoriskt att analysera sitt eget språkbruk i interaktionen med barnen. Att t.ex. filma sig själv och analysera sitt språkliga förhållningssätt, de språkutvecklande strategierna och det egna språkbruket.

En länk till avhandlingen hittar du här!

Språkstimulerande barnlitteratur

På Flerspråkighet i fokus 2015 pratade Margareth Sandvik, professor i norsk didaktik vid Högskolan i Oslo och Akershus, om hur man skapar förutsättningar för en stimulerande språkmiljö i den flerspråkiga förskolan. Hon ställde sig också den viktiga frågan om hur kan man kan utvärdera den egna verksamheten utifrån de framsteg barnen gör.

Margareth Sandvik började med att ge den svenska publiken en bakgrund till den norska förskolans utmaningar. Hon beskrev en situation med stora kunskapsklyftor mellan olika barn, och mellan olika grupper, både språkligt och fakta/kunskapsmässigt. Flerspråkiga familjer använder förskolan mindre än enspråkiga barn i Norge, och flerspråkiga barn lyckas i mindre utsträckning i skolan.

Precis som i Sverige bygger den norska skolans undervisning på majoritetens språk och erfarenheter. Det gagnar sällan de flerspråkiga barnen som oftast tillhör minoriteten och saknar en del förkunskaper och erfarenheter som majoriteten har.

Margareth Sandvik beskrebv sedan en studie som hon och hennes kollegor gjorde. Inom ramen för studien skapade och använde man materialet ”Lär mig norsk för skolestart”. Översatt till svenska heter det ”Språkstimulera och dokumentera i den flerspråkiga förskolan”, vilket säkert klingar bekant för många av er.

I studien ville man:

• Språkstimulera med hjälp av litteratur.
• Kartlägga barnens framsteg och därmed den egna verksamhetens kvalitet
• Jobba med övergångarna till skolan.
• Samarbeta med hemmen.

Resultaten av studien var tämligen sensationella och alldeles fantastiska. Barn som inte kunde någon norska alls när de började på förskolan, presterade över genomsnittet i klass 1 vad gäller bland annat läsförståelse och ordförråd. Man arbetade med att fördjupa barnens reflekterande kring böcker och texter. Pedagogerna arbetade med olika strategier för boksamtal, de ställde öppna och kognitivt utmanande frågor och var själva förebilder genom att inte ha färdiga svar på frågorna de ställde. Margareth Sandvik gav exempel på en bra och en dålig fråga att arbeta med utifrån Alfons Åberg. En dålig fråga är ” Vad har Alfons för färg på sin tröja?” medan en bra fråga som utmanar barnens språk och tänkande i samtalen är ”Jag undrar om Alfons har någon mamma?”.

Pedagogerna på förskolorna som deltog i studien arbetade utifrån följande punkter.

• Gå från det enkla till det svåra.
• Utgå från barnets förförståelse.
• Använd rekvisita. Konkretiseringsföremål gör textens innehåll till här och nu. KOnkretiseringen gjordes på olika sätt, t.ex. med hjälp av språkväskor, gosedjur, måla/rita, lera m.m.)
• Förenkla texten (både innehåll och struktur) i början. Försvåra efterhand.
• Gå från det kontextbaserade till det kontextoberoende (släpp på konkretiseringen efterhand och börja ställa utmanande frågor).

För att konkretisera för OSS I PUBLIKEN, gav Margareth oss en närmare inblick i ett av förskolornas arbete kring en bok vid namn ”Nisse hos frisören”. Pedagogerna valde boken utifrån att de flesta barn har erfarenhet av att gå till frisören. Man läste boken och tittade och benämnde olika föremål relaterade till boken. Efter det gjorde man en utflykt till en frisör. Där fortsatte man att utveckla barnens begreppskunskap genom benämning och samtal, ett upplevelsebaserat lärande. När man kom tillbaka till förskolan lekte man frisör, med ingången att sagan kan lekas överallt. Man ritade och målade, och satte sedan ihop bilder och texter som barnen berättade till en egen bok.

Hur blev det då med kartläggandet? Barnens framsteg observerades och dokumenterades på olika sätt, genom intervjuer och samtal, filmer, språkliga analyser… Pedagogerna kartlägger alltid parallellt med de aktiviteter man utför och de teman man arbetar med. Man kartlägger hela tiden och med ett formativt förhållningssätt. Man tittar i böckerna man arbetat med, lyssnar på det barnen berättar och ser vad de lärt sig och fått med sig av berättelsen. Vilka ord och uttryck som har fastnat.  Man har reflekterande samtal, och funderar på om barnen kunnat identifiera sig med innehållet, d.v.s. har de gjort några kopplingar mellan texten och jaget, texten och omvärlden, mellan olika texter? Pedagogerna har arbetat mycket med att spela in sig tillsammans med barnen, och transkribera, för att se och höra sig själva som pedagog/språkstimulerare.

Målet med arbetet är självklart flerspråkighet. Man tänker sig att de böcker man arbetat med blir till gruppens gemensamma referensramar, vilket minskar glappet mellan majoritetens och minoritetens olika erfarenheter och referensramar.

Kapprumsbibliotekens positiva resultat, del 4

Våra kapprumsbibliotek i Halmstads förskolor fortsätter att utvecklas. Sedan ett år tillbaka finns kapprumsbibliotek även i några skolor, och nytt för hösten 2015 är att vi utvecklar och prövar ett kapprumsbibliotek i en av våra förberedelseklasser för nyanlända ungdomar. Mer om det i ett senare inlägg.

När vi drog igång kapprumsbiblioteken visste vi inte hur den nya bibliotekstjänsten skulle påverka familjernas övriga biblioteksvanor. En farhåga var att föräldrarna skulle bli mindre motiverade att åka till biblioteken när kapprumsbiblioteken tillgängliggjorde lån av barnböcker i samband med lämning och hämtning på förskolan. Eller ännu värre, att de helt skulle sluta besöka ordinarie bibliotek.

I den enkät som föräldrarna fick fylla i före uppstarten, och sedan återigen efter drygt ett halvår, ställde vi därför frågan: ”Hur ofta brukar ni besöka biblioteket?” Glädjande nog kunde vi se att föräldrarna på samtliga förskolor ökade sina biblioteksbesök efter att vi startat kapprumsbiblioteken. Nedan ser ni sammanställningen, där blå staplar visar mätning 1 och röda staplar visar mätning 2. Siffrorna på y-axeln visar andelen föräldrar i procent, där varje streck motsvarar 5%. På x-axeln är intervallet, läst från vänster till höger, 1: Varje vecka, 2: Varje månad, 3: Varje halvår, 4: Varje år, 5: Mer sällan.

Önskvärt är alltså många höga röda staplar till vänster i diagrammet, eller bibehållna lika höga blåa och röda staplar till vänster i diagrammet.

På förskola 1 är det ingen förälder som uppger att de besöker biblioteket varje vecka, varken före eller efter kapprumsbibliotekets införande. Vid nästa stapel ”Varje månad” ser vi att den röda stapeln som markerar andra mättillfället, visar en ökning med ca tio procentenheter. De följande två intervallen ”Varje halvår” och ”Varje år” har minskat, vilket skulle kunna innebära att det är de föräldrarna som har ökat sina biblioteksbesök under projektets gång.

På vår andra förskola kan man se att här finns en del föräldrar som besöker biblioteket varje vecka (staplarna längst till vänster) och att det sker en marginell ökning under projektets gång (röda stapeln). De röda staplarna i andra och fjärde intervallet (”Varje månad” och ”Varje år”) ökar, medan vi ser att det är färre föräldrar som uppgivit att de besöker biblioteket ”Varje halvår” (Tredje intervallets staplar) och ”Mer sällan” (femte intervallets staplar).

På vår tredje förskola ser vi en stor ökning (röda staplar) i första intervallet, alltså ”Varje vecka”, troligtvis är ökningen till viss del hämtad från den grupp föräldrar som vid första enkäten uppgav att de besökte biblioteket ”Varje månad” (tredje stapeln) och ”Mer sällan” (femte stapeln) eftersom de grupperna har minskat.

Sammantaget kan sägas att vi ser en positiv utveckling, och att kapprumsbiblioteken verkar fungera som en motivator för att besöka ordinarie bibliotek. Kapprumsbiblioteken är bara en aptitretare, det är ju på de stora ordinarie biblioteken som den största bokskatten finns. Vi har än så länge inte sett någonstans att kapprumsbiblioteken lett till en minskning av besöken på de ordinarie biblioteken.

Läsa-skriva-räkna garanti 2017

Barn och elever kommer till förskola och skola med väldigt varierande språk-, läs- och skriverfarenheter och kunskaper. Många barn utvecklar tidigt ett stort ord- och begreppsförråd medan andra behöver mer stöd i sin språkutveckling. I skolan finns elever som lär sig läsa tidigt, medan andra behöver längre tid på sig för att ”knäcka läskoden”. Det är varje förskolas och skolas uppgift att tillgodose dessa olikheter. All forskning visar att det förebyggande arbetet och de tidiga insatserna har en avgörande betydelse för en framgångsrik skolgång. Detta innebär att förskolor och skolor behöver ha en medveten strategi för det språk-, läs- och skrivutvecklande arbetet, så att alla barn och elever är med redan från början (Rutin för arbete med barns och elevers språk-, läs- och skrivutveckling).

Elever vet tidigt, ibland redan innan skolstart, om de kommer tillhöra läsarnas klubb eller inte. För att låta alla elever nå så långt som möjligt måste vi värna om elevens akademiska självkänsla från start- hen ska inte behöva misslyckas för att adekvat stöd ska ges.

Redan under hösten 2014 aviserade Stefan Lövén i regeringsförklaringen vikten av att en läsa-skriva-räkna garanti tas fram. Syftet med garantin är att se till att alla elever, redan från förskoleklass, som behöver får tillgång till det stöd eller det särskilda stöd de behöver för att nå kunskapsmålen i svenska och matematik i slutet av åk 3.

I arbetet med att ta fram Rutin för arbete med barns och elevers språk-, läs- och skrivutveckling konstaterade vi att elever med språk-, läs- och skrivsvårigheter ofta identifieras redan i åk 2 men att det ändå är de som har fortsatt stora svårigheter i åk 9 och därmed kanske inte blir behöriga till gymnasiet. Samtal med med förskollärare i förskola och förskoleklass bekräftade att dessa barns svårigheter och behov många gånger synts redan långt innan åk 2.

Barns språk-, läs- och skrivutveckling börjar långt innan skolstarten och det är av största vikt att som pedagog och lärare ha en bild av barns och elever utveckling och lärande för att kunna sätta in rätt insatser och stöd i god tid. En läsa-skriva-räkna garanti i samverkan med det Bedömningsstöd som från och med hösten 2015 finns tillgängligt kan vara en väg att ytterligare säkerställa barns och elever språk-, läs- och skrivutveckling och det stöd eller särskilda stöd som krävs.

”I dag ser lärarna tidigt vilka elever som behöver stöd men de har inte verktygen för att alltid få det stödet på plats och det måste vi ändra på.”

Gustav Fridolin

Alltför ofta sätts insatser in i samband med att eleverna når betygsålder, t ex i form av sommarskola. Resurserna styrs många gånger mot högstadiet för att ”rädda” de elever som där är i farozonen istället för att rikta dem mot de tidiga åren i skolan och förebygga ett mångårigt misslyckande.

”Vi ser att vi idag ger mest stöd i nionde klass. För många elever har då läraren länge identifierat att den här eleven behöver extra stöd, men de små svårigheterna som fanns har hunnit växa till stora problem och eleverna har svårt att hinna ifatt. I de bästa skolsystemen i världen ger man istället stöd i de tidiga åren, i etta, tvåan och trean.”

Gustav Fridolin

En garanti innebär inte att det går att garantera att alla elever når kunskapsmålen- däremot att målet att garantin ska kunna möjliggöra att vi kan garantera att de får de insatser och det stöd som behövs för att bryta en möjliggöra elevens lärande och framgång.

Regeringens beslut leder till att en utredare i form av Ulf Fredriksson, docent i pedagogik och lärare och forskare vid Stockholms Universitet, tillsätts. Utredaren får i uppdrag att ta fram ett konkret förslag för en läsa-skriva-räkna garanti som ska träda i kraft hösten 2017. Uppdraget innebär följande:

• undersöka förutsättningarna för att införa en läsa-skriva-räkna-garanti och lämna förslag om vad garantin bör innehålla och vilka åtgärder som kan vidtas i grundskolan, sameskolan och specialskolan, eller redan i förskole­klassen,
• analysera hur en läsa-skriva-räkna-garanti förhåller sig till regleringen om bl.a. stöd och särskilt stöd och om några ändringar i regleringen behöver göras,
• analysera och lämna förslag om när garantin kan anses vara uppfylld samt analysera vad som bör gälla när garantin inte är uppfylld,
• analysera vilka behov av kompetensutveckling som finns hos huvudmän, rektorer och lärare, och
• föreslå nödvändiga författningsändringar

Uppdraget ska redovisas den 30 september 2016- vilket jag med spänning ser fram emot!

FonoMix Munmetoden

FonoMix Munmetoden är både ett material och en strukturerad metod för att jobba med läs- och skrivinlärning, i tre delar. Första delen av materialet riktar sig till förskolebarn i 4-5årsåldern, och heter Leka med Pratljud. Detta material innehåller bilder av munnar som gör barnen medvetna om språkljuden.

S-mun

Andra delen av materialet heter FonoMix Sats för Förskoleklass och riktar sig alltså till förskoleklassen. Här finns en berättelse som ger förståelse för att ljuden och orden vi säger även kan ritas/skrivas med bokstäver. Metoden bygger sedan vidare på munbilder, språkljud och bokstäver för att barnen ska kunna knäcka läskoden.

Sista delen heter FonoMix Sats för skolan och är avsedd för klassundervisning år 1-2 samt för special-, tal- eller svA-undervisning. Många elever med annat modersmål än svenska, som har svårigheter att uttala eller särskilja olika vokalljud får också synligt stöd i materialet eftersom munnen och artikulationen av ljuden är i fokus.

Materialet är multisensoriskt och aktiverar flera av barnets sinnen. Detta gör det särskilt lämpligt för elever med språkstörning, eller elever som ligger i riskzonen för att utveckla dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter. Materialet har också fördelen att vara mycket välstrukturerat och passar därför både erfarna och oerfarna pedagoger. Gullan Löwenbrand Jansson som har skapat materialet, har lång erfarenhet av läs- och skrivinlärning hos barn i blandade åldrar och är även specialpedagog. Hon har provat ut materialet på både normalspråkiga elever och elever med grav språkstörning.

Min personliga erfarenhet är att elever som gång på gång misslyckats med sin läs- och skrivinlärning kan lyckas med hjälp av FonoMix, givetvis i kombination med duktiga pedagoger. På Nyhemsskolan i Halmstad finns kommunens språkprofil för elever med grava språkstörningar. (Läs mer om förskolans och skolans språkprofil.) Här används materialet i flera årskurser, och man har sett att det har stora fördelar för elever som har fonologiska svårigheter. Materialet har också fungerat mycket bra att kombinera med praxisalfabetet.

Världsbokveckan innebär satsning för elevers läsning

I nästa vecka är det dags att fira världsbokveckan, en vecka som firas över hela världen mellan den 20-26 april. Världsbokdagen, som infaller den 23 april varje år, instiftades av UNESCO 1995.

För att fira Världsbokveckan och främja barns läslust och läsförmåga väljer landets bokhandlare att gå samman i en gemensam satsning för barns och ungas läsning. Under vecka 18 delas därför 25 000 böcker ut till elever i åk 1.

”Att inspirera till läsning bland barn och unga är ett viktigt område som arbetar långsiktigt med.”

Cecilia Helsing, marknadschef Akademibokhandeln

Boken, som delas ut gratis, är producerad och finansierad av Svenska Bokhandlareföreningen via Världsbokfonden i samarbete med Bonnier Carlsen och Rabén och Sjögren. Den innehåller två, bland barn, mycket populära titlar: Hjälp! Jag tappar bort en hund av Salmson och Isaksson samt Familjen Monstersson: Min vän Boris av Wänblad och Forshed. För att få sin bok uppmanas barnen besöka närmsta bokhandel och i kassan ange det hemliga lösenordet ”Läsa är kul!”.

Antalet böcker är begränsat varför ett besök på närmaste bokhandel rekommenderas i början av vecka 18!

Utöver denna satsning bidrar bokhandeln även med två kronor per såld barn- och ungdomsbok till Världsbokfonden för ett främjande av barns läsning.