DEL 6. Språkanalys och pedagogiskt upplägg av boken Var är alla BARNEN på förskolan Valen?!
Detta inlägg är en fortsättning från fem tidigare inlägg.
Här ska vi kika närmare på boken Var är alla barnen på förskolan Valen?! av Emma Virke och Per Gustavsson (2021). I boken får vi följa med till förskolan Valen där personalen är själva en dag eftersom alla barn är sjuka eller har råkat ut för olika saker. Boken är på rim och beskriver många olika anledningar till att man ibland måste stanna hemma från förskolan.
OBS! Detta exempel gör inte anspråk på att vara ett facit över hur man ska jobba med den aktuella boken, utan ska enbart betraktas som inspiration.
Referenser
Virke, E. & Gustavsson, P. (2021) Var är alla BARNEN på förskolan Valen?! Stockholm: Lilla Piratförlaget.
DEL 4. Språkanalys och pedagogiskt upplägg av boken Promenad
Detta inlägg är en fortsättning från tre tidigare inlägg. Här ska vi kika närmare på boken Promenad av Lotta Olsson och Maria Jönsson (Bonnier Carlsen, 2013).
Denna bok innehåller rim, och många tillfällen att kategorisera ord eftersom de olika karaktärerna är specialiserade på olika saker. Sop-Gunilla har till exempel sopor, skrot, skräp, lump och lort. Andra relaterade ord på uppslaget om Sop-Gunilla är spara, återvinna och återvinning.
OBS! Detta exempel gör inte anspråk på att vara ett facit över hur man ska jobba med den aktuella boken, utan ska enbart betraktas som inspiration.
Referenser
Olsson, L. & Jönsson, M. (2013) Promenad, Bonnier Carlsen.
DEL 3 – Från språkanalys till pedagogiskt upplägg.
Detta inlägg är en fortsättning från två tidigare inlägg där vi fokuserade på språkliga strukturer som brukar vara svåra för andraspråksinlärare av svenska, samt analyser av språkligt innehåll i barnböcker.
I föregående inlägg tittade vi på några böcker där ordförråd, verb + partikel och prepositioner är ett möjligt språkligt innehåll att fokusera på. Men det finns såklart många böcker där det inte är lika lätt att fånga det språkliga innehållet. Och i listan över språkliga strukturer som är utmanande för barn som lär svenska som andraspråk finns det också många språkliga strukturer som är knepigare att förstå sig på. Dels är det faktiskt ovant för många av oss att tänka i grammatiska termer, och det kan också vara svårt att se hur vi ska kunna erbjuda barnen möjligheter att möta dessa språkliga strukturer på ett strukturerat sätt. Men genom att göra enkla analyser av det språkliga innehållet i böckerna som vi ändå läser för barnen varje dag eller vecka, så kan börja få syn på vilka rika möjligheter till språkinlärning som böckerna faktiskt erbjuder, på ett nytt sätt. Utifrån detta kan vi sedan skapa pedagogiska upplägg som erbjuder barnen möjlighet att interagera och använda språket i boken.
Börja med att läsa boken du vill analysera flera gånger. Fundera kring vilket språk som används i boken. Ta hjälp av listan med språk och strukturer som är svåra för andraspråksinlärare av svenska från del 1 i denna inläggsserie. Innehåller boken ett ämnesordförråd? En återkommande fras eller grammatisk struktur? Frågor? Verbtempus i form av perfekt eller pluskvamperfekt? Finns där kanske många negationer?
Det sistnämnda förekommer i stor mängd i boken Ellen av Katarina Kruusval. Språket är repetitivt och innehåller fraser såsom ”Ellen vill inte ha… (det röda hårbandet/de svarta skorna/det blommiga linnet), men det kanske… (nallen/kaninen/elefanten vill)” o.s.v. I denna bok finns också många kongruensböjningar.
När den språkliga analysen är klar kan du börja fundera på hur du vill tillgängliggöra det språkliga innehållet… Vad vill du göra med barnen innan, under och efter läsningen för att barnen ska få möjlighet att förstå och själva använda språket?
Nedan ser du en enkel analys av språket och en planering för att skapa lek och interaktion kring det språkliga innehållet i exempelboken Ellen.
OBS! Detta exempel gör inte anspråk på att vara ett facit över hur man ska jobba med den aktuella boken, utan ska enbart betraktas som inspiration.
Referenser
Kruusval, C. (u.å). Ellen. Stockholm: Rabén & Sjögren
DEL 2. Arbetssättet – Ett ”språk-tänk” i läsningen
Trots massiva insatser de senaste femton åren ser vi fortfarande att en större andel barn från våra utsatta områden saknar behörighet till gymnasiet efter avslutad grundskola, jämfört med i andra områden. Här hoppas vi att ökade kunskaper om andraspråksutveckling och språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt kan förbättra vår språkundervisning i förskolan, vilket så småningom ger barnen bättre möjligheter att lyckas i skolan. Detta inlägg är en fortsättning från föregående inlägg där vi fokuserade på vad ett andraspråksperspektiv i språkundervisning kan innebära, samt vilka språkliga strukturer som brukar vara svåra för andraspråksinlärare av svenska.
Nu har vi kommit till den roligaste delen, nämligen att utifrån barnböcker skapa pedagogiska upplägg med fokus på andraspråksinlärning. Språkanalys – here we go! Låt oss därför fokusera på språket i några välkända barnböcker tillsammans. För att börja med det självklara kan vi konstatera att ett pedagogiskt upplägg utifrån en boks innehåll ibland ligger mycket nära ett pedagogiskt upplägg utifrån det språkliga innehållet. Jag tänker såklart på när vi exempelvis arbetar med att bygga ordförråd med hjälp av pekböcker. Vi exemplifierar detta genom att titta på Min lilla pekbok: Första 100 djuren (Helleday Ekwurtzel, 2019):
I denna pekbok består varje uppslag av olika kategorier av djur, exempelvis djur i havet eller djur i djungeln.
En annan typ av ordförrådsböcker är de som både visar bild på varje individuell sak, men också presenterar denna sak i en miljö. Ett exempel är Mina första 1000 ord (Amery, 2018):
Här kan barnet få titta på saken utanför ramen, för att sedan försöka leta upp den inne i ramen. Detta ger mer kunskap om ordet än att bara se den i en kategori (som i första exemplet) eftersom miljöbilden kan ge mer kunskap om hur saken används och i vilket sammanhang.
Ett annat exempel är böcker med fack/ämnesord, exempelvis Castor snickrar (Klinting, 2009):
I denna bok får barnen lära sig ett specifikt ämnesordförråd (verkstad/snickeri/träslöjd) genom att lyssna på en historia, där centrala begrepp lyfts fram och gestaltas av detaljerade bilder.
I alla dessa tre exempel är det naturligt att skapa ett upplägg som fokuserar på att uppleva och förstå orden i boken, och att associera, kategorisera och producera orden i meningsfulla samtal kring lustfyllda aktiviteter. Kanske kan man efter läsning av Min lilla ordbok: första 100 djuren måla eller bygga ett zoo tillsammans, och placera ut djuren i lämpliga lyor, bon och stall o.s.v. Efter läsning av Mina första 1000 ord kanske vi kan gå en promenad i närområdet och fotografera för att sedan skapa ett eget uppslag till boken. Liknar vår närmiljö något av uppslagen i boken? Vilka hus, fordon, föremål, djur och personer hittade vi? Är det likt som i boken?
Men de flesta böcker vi läser på förskolan kommer vara svårare att analysera än så här, eftersom varken titel eller innehåll kommer att avslöja författarens språkliga agenda såsom pekböcker eller ordförrådsböcker gör. I de fallen behöver vi läsa texten flera gånger, och fundera på vilket språk som är möjligt att lära för barnen genom att på olika sätt skapa interaktion utifrån det språkliga innehållet. Böcker med repetitivt språk och återkommande uttryck kan vara lätta att utgå ifrån eftersom det då är lätt att upptäcka vilket språk som är möjligt att arbeta med. Här kommer ett exempel:
I Anna-Clara Tidholms klassiska bilderbok Alla får åka med repeteras titelfrasen om och om igen, och verbet åka i kombination med verbpartikeln med blir ett naturligt språkligt innehåll att jobba vidare och skapa interaktion kring (se föregående inlägg för förklaring av verbpartikel). Om vi leker att mattan på förskolan är en flygande matta – vilka vill då åka med? Vill Farah åka med? Vill Abbe åka med? Kan du fråga Lilly om hon vill åka med? Ja, de flesta vill nog åka med. Det handlar alltså om att skapa lek och interaktion kring en språklig struktur – i detta fall verb + partikel (se nedan) – åka med – för att på olika sätt ge barnen många tillfällen att förstå och själva uttrycka det språkliga innehållet kopplat till både boken och aktiviteten. Självklart utvidgar vi sedan språkandet ytterligare.
Prepositioner är en annan språklig struktur som är lätt att greppa och som lockar fantasin eftersom det är lätt att skapa roliga och meningsfulla aktiviteter kring lägesorden.
I boken Julia gömmer sig (Eriksson, 2015) finns det gott om prepositioner, och en efterföljande aktivitet skulle exempelvis kunna vara att gömma några leksaker och tillsammans leta upp dem. Då kan du ge barnen prepositionsrika ledtrådar som exempelvis titta bakom dörren, leta under skohyllan, gå vidare till läsrummet och kika i bokhyllan. Du kan be barnen återberätta var de hittade de olika leksakerna, och ni skulle även kunna rita kartor och med bild, text och ord beskriva de olika gömställena. Andra roliga aktiviteter är att leka kurragömma, eller att gömma dig själv och låta barnen svara på frågan ”Var är jag nu?”. Alla dessa aktiviteter är enkla och roliga att både planera och genomföra.
I nästa inlägg ska vi kika på en enkel mall för att analysera det språkliga innehållet i en bok, och fortsätta titta på pedagogiska upplägg för ytterligare några barnböcker.
Referenser:
Amery, H. (2018). Mina första 1000 ord. Tukan förlag.
Eriksson, E & Moroni, L. (2015) Julia gömmer sig. Bonnier Carlsen.
Philipsson, A. (2013) Svenskans morfologi och syntax i ett andraspråksperspektiv. I Hyltenstam, K. & Lindberg, I (red.) Svenska som andraspråk – I forskning, undervisning och samhälle. Studentlitteratur. Lund.
Klinting, L. (2009) Castor snickrar. Alfabeta.
Helleday Ekwurtzel, M. (2019) Min lilla pekbok: Första 100 djuren. Tukan förlag.
Högläsning som pedagogisk aktivitet kan varieras i det oändliga. Boken i sig är inte per automatik pedagogisk, men när vi läser böcker, samtalar om dem och genomför lekar och aktiviteter utifrån bokens språk och innehåll så har vi möjlighet att erbjuda barnen lustfyllda aktiviteter som gynnar deras språkutveckling. I dessa sammanhang har vi också goda möjligheter att anpassa aktiviteterna så att de tar sin utgångspunkt i barnens behov.
Det är vanligt att vi som arbetar i förskolan skapar pedagogiska upplägg utifrån bilderböcker. Ofta tar vi vår utgångspunkt i bokens handling – d.v.s. innehållet. Det kan innebära att vi stärker barnens förståelse för de olika aktiviteterna, skeendena och karaktärerna i boken – och att vi erbjuder barnen många tillfällen till interaktion och samtal kring innehållet, vilket naturligtvis är bra.
Det här inlägget (och vårens kommande inlägg) kommer dock att handla om ett annat sätt att tänka – där vi istället för att ta utgångspunkt i böckers innehåll, fokuserar på det språkliga innehållet. Jag måste säga att jag sällan (i stort sett aldrig!) möter pedagogiska upplägg som utgår från det språkliga innehållet i boken – exempelvis med fokus på återkommande grammatiska strukturer. Kanske beror det på att skönlitterära böcker generellt är bra på att locka in oss i den litterära värld som författaren målar upp. Och vi som läsare är bra på att stanna kvar i denna värld – alltså i bokens handling och miljö. Erfarenheten säger mig att det kan vara både ovant och svårt att studera och analysera det språkliga innehållet i en bok, och i förlängningen att planera undervisningen utifrån de språkdidaktiska möjligheter som ryms däri.
Ett andraspråksperspektiv i förskolans språkundervisning
Varför ska vi analysera det språkliga innehållet då? Här behöver jag backa bandet en aning och förklara vad jag arbetar med. Sedan 2018 har jag haft ett särskilt fokus på förskolor i mångspråkiga, segregerade och utsatta områden. Många barn i dessa förskolor har fler och större utmaningar vad gäller att erövra utbildningsspråket än vad barn i andra områden har. Det handlar om olika påverkande faktorer såsom exempelvis att den socioekonomiska situationen påverkar barnens språkutveckling på olika sätt, bland annat genom föräldrarnas möjligheter att stimulera barnens språk (Johnson, Riis & Noble, 2016; Perkins, Finegood & Swain, 2013; Neuman, Kaefer & Pinkham, 2018) men också genom att låg SES kan ge ökad stress, trångboddhet, sömnbrist och intag av mindre näringsrik kost som sekundärt påverkar barnens språkutveckling. Det handlar också om faktorer inom ramen för förskole/skolhuvudmannens organisation, såsom exempelvis att pedagogernas utbildningsnivå i förskolor i utsatta områden ofta är lägre än i andra förskolor (Persson 2014, 2017 och 2020; Larsson & Björk-Willén, 2020a och 2020b; se även internationell forskning Neuman, Kaefer & Pinkham, 2018; Massey, 2007). Flera experter hävdar också att andelen förskollärare behöver vara större, barngrupperna mindre och personaltätheten högre i socioekonomiskt svaga områden (Andersson & Sandberg, 2019; Sandell Ring, 2021).
I Halmstad (liksom i många andra kommuner i Sverige) har majoriteten av invånarna i de utsatta områdena annan språklig och kulturell bakgrund, och lokalt i dessa områden är svenska språket alltså ett minoritetsspråk. På förskolorna i dessa områden är det få eller inga barn som talar utbildningsspråket (svenska). De flesta barn talar ett eller flera andra språk i hemmet och lär sig svenska som andraspråk i förskolan. Här kan ett andraspråkperspektiv i undervisningen vara värdefullt för barnen, och dessutom hjälpa pedagoger att arbeta systematiskt och strukturerat för att barnen ska ha möjlighet att lära sig utbildningsspråket till den nivå som krävs för att klara skolan.
Andraspråksperspektiv – att fokusera på språk och språkliga strukturer
Att arbeta systematiskt och strukturerat i förskolan är svårare än vad det låter när många arbetsdagar inte blir som man tänkt sig. Detta har inte minst visat sig de senaste åren när pandemin genererat stora utmaningar med bemanning, närvaro, föräldrakontakt m.m. I det här perspektivet är högläsningen en rutin som möjliggör systematik och struktur även i tider av personalbrist, målträngsel och annat som kan ställa till det i vardagen.
Som jag skrev ovan kan språkliga analyser kännas både svåra och ovana, och därför behöver vi öva på det arbetssättet, vilket vi återkommer till. Men vi behöver också lära oss mer om språk och de språkliga strukturer i det svenska språket som vi vet är svåra för andraspråksinlärare av svenska. Nedan följer därför en kortfattad översikt som inte på något vis är fullständig, men som enligt min bedömning sammanfattar de mest relevanta språkliga strukturerna och områdena för pedagoger som arbetar med barn som lär sig svenska som andraspråk i förskolan. (För en djupare och mer fullständig genomgång hänvisas till Hyltenstam & Lindberg, 2013).
Utmaningar för barn och elever som har svenska som andraspråk – en kortfattad översikt
1. Ordförråd: Ord är tveklöst de viktigaste byggstenarna i språket, och i alla språk finns det dessutom ett mycket stort antal ord att lära, till skillnad från exempelvis språkljud och grammatiska regler som är mer avgränsade språkliga områden att erövra.
Att utveckla ett grundläggande ordförråd i ett språk kan gå förhållandevis snabbt (ett eller ett par år). Men hastigheten i processen hänger självklart ihop med hur rik exponeringen är, hur många tillfällen att praktisera språket individen har (och hur många relationer hen har att göra det i), samt individens egna språkliga förmågor. Men att erövra ett djupare ordförråd som inte bara täcker behovet av vardagskommunikation utan även innefattar lågfrekventa och ovanliga ord samt mer ”ämnesinriktade” ord tar längre tid. Det innefattar att organisera ordförrådet med överordnade och underordnade begrepp, att bygga kopplingar mellan ord som hör ihop, kunna se likheter och olikheter i egenskaper och utveckla en sådan förståelse för orden som gör att man kan kategorisera dem. Exempel: De flesta av oss känner till djuret kamel. I biologiämnet studeras djur och växter mer ingående och ett ämnesordförråd kopplat till kameler i biologiämnet skulle kunna innebära att känna till att ordet kameldjur även är beteckningen för en familj med partåiga hovdjur där bl.a. dromedarer, lamor, alpackor och vicunjas ingår. Utvecklingen av ämnesordförråd, men även av lågfrekventa ord, hänger självklart ihop med exponering och praktik av sådana ord. Således kan ett bristande ämnesordförråd bero på att exponeringen och praktiken av sådana ord är begränsad. (Detta gäller för både förstaspråks- och andraspråksinlärare.)
Men vilka ord är egentligen lågfrekventa och ovanliga? Ja det beror såklart på språkbruket i de arenor där den språkliga exponeringen äger rum. Låt oss fundera på ett exempel: Om jag åker till USA för att lära mig engelska och direkt får en praktikplats på NASA så kommer jag troligtvis att lära mig många ord som infödda talare av engelska skulle klassificera som lågfrekventa och svåra (densitet, altitud, lyftkraft, plasmatillstånd). Har jag med mig min svenska familj till det nya landet kanske mitt engelska ordförråd däremot kommer sakna många ord som anses vanliga (exempelvis köksredskap och möbler). Det beror på att jag kommer att fortsätta prata svenska i hemmet, och därför kommer varken jag eller mina barn att exponeras för sådana ord i vårt andraspråk engelska. Just ”hemmaorden” är det många lärare som vittnar om att andraspråksinlärare av svenska saknar. Många barn som lär svenska som andraspråk möter svenskan endast i förskola och skola, och där används inte dessa ord. I våra verksamheter har vi andra miljöer som formar det språk vi använder när vi samtalar med barnen.
Men ovanliga och lågfrekventa ord kan såklart också vara sådana ord som sällan används i talspråk, men oftare i skriftspråk. Exempel på sådana ord är:
– beskrivande ord (adjektiv) exempelvis rödvitrandig, glad, arg, gravid, död, uppgiftsorienterad, suggestiv eller fascinerad. (Adjektiven ska sedan dessutom böjas för att bli kongruenta; se nedan). Utöver det måste man även lära sig att komparera (jämföra) dem, vilket vanligtvis sker med ändelserna -are och -ast. Exempel på adjektivkomparation är [fin, finare, finast] eller [snäll, snällare, snällast]. I svenskan är dock en hel del vanliga adjektiv oförutsägbara i sitt böjningsmönster, exempelvis bra, bättre, bäst eller liten, mindre, minst. Några adjektiv kompareras dessutom med mer/mest [uppseendeväckande, mer uppseendeväckande, mest uppseendeväckande] eller inte alls (gravid, död).
– abstrakta ord (ord som inte går att ta på – som enbart kan uppfattas i tanke/fantasi) exempelvis nyhet, kärlek, kultur, undervisning, månad, aggression och revolution.
2. Kontextoberoende språk: Detta med kontextoberoende språk hänger ihop med ordförrådet, men vi ska börja i en annan ände. Språkande mellan människor är multimodalt och innefattar verbalt språk, kroppsspråk, rörelser, tonläge m.m. Vi använder alltså en mängd resurser för att kommunicera med varandra. Detta gör att vi kan dra nytta av multimodala resurser när vi kommunicerar om det som är nära – det som finns framför oss eller det som sker här och nu. Vi kan till exempel peka, hämta eller visa vad vi menar. Detta språkande är alltså kontextberoende, det baseras på kontexten vi befinner oss i. Men vi behöver också kunna använda språk som beskriver det icke närvarande och det som skedde/sker i en annan tid och på en annan plats. Sådant språk baseras på där och då – och handlar alltså om det som är utanför den kontext där vi befinner oss när samtalet sker. För att kommunicera sådant språkligt innehåll behöver vi använda det verbala språket på ett annorlunda och ofta mera komplext sätt. Till exempel krävs fler beskrivande tidsord (ex: igår, imorgon, förra året, då, till sist m.fl.) och vi behöver även foga samman satser med konjunktioner (ex: och, eller, men, samt, medan m.fl.) för att beskriva samband.
3. Resonerandespråk handlar om att med språkets hjälp belysa något ur olika perspektiv – genom att lyfta fram exempelvis fördelar och nackdelar, och argumenterandespråk handlar om att med språkets hjälp ta ställning för eller emot något. Detta är också något som är svårt för andraspråksinlärare (såklart svårt för alla yngre barn oavsett språk) och som kräver övning. I förskolan handlar det om att väcka tankar om sådant vi upplever, och uppmuntra barnen att uttrycka sig kring sina känslor och tankar av bra eller dåligt/för eller emot, likheter/skillnader, roligt eller tråkigt o.s.v. Vi behöver vara barnens förebilder och resonera och argumentera tillsammans med dem om vardagsnära och bekanta företeelser.
4. Genus (utrum – en bil och neutrum – ett hus)och Bestämdhet (species). Den obestämda artikeln i svenska är en och ett vilka står framför sitt funktionsord (en bil, ett hus). Den bestämda artikeln däremot är efterställd (bilen och bilarna samt huset och husen). Som andraspråksinlärare behöver man lära in genus för varje ord, det finns ju ingen solklar logik i om det heter en eller ett. Det här är inte någon viktig eller avgörande kunskap för att utveckla ett språk som fungerar bra i skolsammanhang. Det är en formsak, och därför ingenting som vi behöver träna explicit med barnen. Däremot kan vi tänka på att använda genus när vi exempelvis benämner för barnen. ”Titta, där står EN grön lastbil” istället för ”Titta! Lastbil!”.
5. Numerus (singular – en bil, och plural – två bilar). Även pluraländelserna är knepiga i svenskan och måste läras in ord för ord. Jämför t.ex. pluraländelserna i följande ord: två kakor, två stolar, två tabletter) och som också kompliceras av att vissa ord är oförändrade i plural (ett skåp – två skåp) och att vissa ord inte följer något regelbundet mönster (en bok – två böcker).
6. Kongruens vad gäller genus, numerus och bestämdhet. Detta innebär att vissa typer av bestämningar korresponderar med huvudordets genus, numerus och species. Ex: en gul bil, ett gult hus, gula bilar, den gula bilen, de gula bilarna, bilen är gul, huset är gult, bilarna är gula. Kongruens är alltså ett böjningsmönster, där vi ”matchar” orden i frasen med varandra på ett regelbundet sätt. Har man lärt sig svenska som förstaspråk är detta ingenting man tänker på, det är inbyggt i ”språkkänslan” och går automatiskt, men för andraspråksinlärare kan det vara svårt.
7. Prepositioner, d.v.s. lägesord såsom exempelvis i, på, under, över, bakom, framför och mellan. Olika språk uttrycker lägen på olika sätt och detta kräver övning, och ibland kan även förståspråkstalare använda prepositioner på ett felaktigt sätt.
Ex: Var sitter hunden? I snön? På snön? Över snön? Vid snön?
8. Svenskan är ettV2-språk. Bara rubriken i detta stycke kan låta skrämmande för alla som tycker grammatik är knepigt. Men det är egentligen inte så svårt och här kommer en mycket enkel förklaring. V står för verb – alltså saker man kan göra (till exempel se och höra). Det finns finita verbformer vilket betyder att de ensamt kan utgöra predikatsledet i satsen (Jag ser, Igår såg jag), eller infinita verbformer vilket betyder att de inte ensamma kan utgöra predikatsled (jag vill se, jag ska se, jag hade sett). Som ni ser så krävde de infinita verbformerna ett hjälpverb – det går inte att säga ”jag se” eller ”jag sett”. I V2 så står siffran 2 för verbets position i satsen.
Att svenskan är ett V2-språk innebär att det finita verbet är låst till andra plats i huvudsatser, oavsett om satsen inleds med subjekt (exv. jag köper böcker) objekt (exv. böcker köper jag ofta), adverbial eller annat icke-subjekt (exv. imorgon köper jag böcker). Märkte du att verbet köper hela tiden hamnade som ord nummer 2 i meningarna ovan? Annars – kolla igenom exemplen en gång till! Detta är något som ofta är svårt för andraspråksinlärare och satser uttrycks då gärna med ordföljden s+v (subjekt + verb) oavsett hur satsen inleds. Visst känner du igen den felaktiga meningsföljden i följande exempel: Imorgon jag köper böcker, Hamburgare jag gillar mycket, Igår jag gick inte till skolan.
9. Verbtempus. Andraspråksinlärare utvecklar oftast enkla finita verbformer såsom presens (jag läser)och preteritum (jag läste) först, medan sammansatta tempus som perfekt och pluskvamperfekt (alltså harläst och hadeläst) uppträder senare.
10. Negationers placering. I svenskan ska negationer placeras efter det finita verbet i huvudsatser (Ex: Han springer inte, hon sover inte), men i många andra språk placeras istället negationer före verbet. Detta kompliceras ytterligare av att svenskan placerar negationer före det finita verbet i bisatser. Många med mig har säkert lärt sig BIFF-regeln i skolan, d.v.s. i Bisats kommer Inte Före det Finita verbet.
11. Frågekonstruktioner. Svenskan är ett SVO-språk, vilket betyder att subjekt kommer före verb och objekt. Men i frågor används omvänd ordföljd vilket innebär att predikatet då kommer före subjektet. Jämför exempelvis påståendet ”Du lånar böcker” med motsvarande frågekonstruktion ”Lånar du böcker?”.
12. Bisatser. Dessa satser hängs ofta på en huvudsats med hjälp av en bisatsinledare. Du kan känna igen bisatserna med hjälp av just bisatsinledarna som exempelvis är: – att – om – när, medan, innan, tills – för att – så – därför att, eftersom – ifall – trots att, fast att, även om – som, såsom, liksom
För att tydliggöra kan du kika i tabellen nedan. Först ser du huvudsats, och i andra kolumnen ser du bisatsen som inleds med en bisatsinledare.
Huvudsats
Bisats
Jag är glad
för att du finns.
Du var fem år
när du lärde dig att cykla.
Vi tar med ett paraply
ifall det börjar regna.
13. Verbpartikel är ord som binds till verben för att specificera deras betydelse, exempelvis köra av, köra om eller köra på. När jag tänker på verbpartiklar så är det framför allt i en av förskolans lärmiljöer som jag kan se att vi har ett gyllene tillfälle att låta barnen få chansen att höra dem – i kapprummet. Vi ska ta på eller ta av jackor, trä i armarna i ärmarna, stoppa in vantarna, knyta upp snörena, hänga upp byxorna, trampa i stövlarna, kliva ur overallen, dra upp eller dra ner blixtlåset, gå in eller gå ut genom dörren o.s.v.
Avslutning
Översikten ovan ger exempel på språkliga strukturer och områden som kan vara svåra för andraspråkinlärare av svenska. Pedagoger behöver inte kunna allt detta självständigt, men det kan vara bra att känna till och ha ett hum om vilka strukturerna är. Och med sådan kunskap kan dessa strukturer ges uppmärksamhet på olika sätt redan under förskoletiden. Vi kan tänka på att inkludera genus, benämna genom att säga en kort mening istället för enbart ordet (”En stor lastbil”, istället för enbart ”lastbil”). Vi kan betona ord och ge modeller för vissa språkliga strukturer på ett tydligare sätt när vi leker och samspelar med barnen. Självklart behöver jag inte skriva att allt detta bör ske i lustfyllda och meningsfulla aktiviteter, men jag väljer att betona det ändå. Meningsfullhet, motivation och lust är såklart helt grundläggande! Det handlar alltså INTE om att bedriva formell språkundervisning med barnen, utan om att stödja barnens språkutveckling genom att ta ett andraspråksperspektiv och skapa språkrika aktiviteter där pedagogen med ett medvetet förhållningssätt kan stimulera, lyfta fram, förklara eller modella olika språkliga strukturer. För att konkretisera och bygga en brygga till praktiken så kommer jag i följande inlägg ge exempel på några pedagogiska upplägg till bilderböcker. För frågar du mig så är högläsning med efterföljande lek/interaktion det enklaste sättet att få till roliga, meningsfulla och språkrika aktiviteter där vi inkluderar språkliga strukturer som vi vet att andraspråkinlärare kan ha svårt att tillägna sig.
Avslutningsvis vill jag betona att alla tillfällen att utveckla sagan genom lek och interaktion är värdefulla för barn – men med det sagt så ligger det ju i vårt uppdrag att stimulera och utmana varje barn där barnet befinner sig. Och i det sammanhanget är ett andraspråksperspektiv viktigt för att stötta våra barn som lär sig svenska som andraspråk – särskilt om de vistas i en förskola där få eller inga barn talar svenska som modersmål.
Hyltenstam, K. & Lindberg, I. (2013). Svenska som andraspråk – I forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.
Johnson SB, Riis JL, Noble KG. (2016) State of the Art Review: Poverty and the Developing Brain. Pediatrics. 137(4):e20153075
Larsson, K. & Björk-Willén, P. (2020a). Att leda språkutvecklande och flerspråkigt arbete i förskolan – en huvudmans arbete med att skapa förutsättningar för alla barns språkutveckling. Halmstad: Barn- & ungdomsförvaltningen, Halmstads kommun.
Larsson, K. & Björk-Willén, P. (2020b). Språkutvecklande och flerspråkigt arbete i förskolan. Halmstad: Barn- & ungdomsförvaltningen, Halmstads kommun.
Neuman, S. B., Kaefer, T. & Pinkham, A. M. (2018). A double dose of disadvantage: language experiences for low-income children in home and school. Journal of Educational Psychology 110, 102-118. Doi:10.1037/edu0000201
Perkins SC, Finegood ED, Swain JE. Poverty and Language Development: Roles of Parenting and Stress. Innovations in Clinical Neuroscience 2013;10(4):10–19
Persson, S. (2020). Förskolans likvärdighet och det kompensatoriska uppdraget. I A-L. Lindgren, N. Pramling & R. Säljö (red.) Förskolan och barns utveckling (2:a uppl.), (s. 229-242). Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Persson, S. (2017) Förskolans likvärdighet och det kompensatoriska uppdraget. I Förskolan och barns utveckling av Lindgren, A., Pramling, N., & Säljö, R. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Persson, S. (2014). Förskolan och social jämlikhet. I O. Sernhede & I. Tallberg Broman (red.) Segregation, utbildning och ovanliga lärprocesser, (s. 94-111). Stockholm: Liber AB.
Sandell Ring, A. (2021). Mångfaldens förskola – Flerspråkighet, omsorg och undervisning. Lund: Studentlitteratur.
Under hösten 2020 har jag vid fem tillfällen föreläst utifrån min bok Språklig förebild i förskolan för pedagoger från förskolor i Halmstads kommun. Under föreläsningen diskuterades bland annat frågan om hur man kan organisera för språkundervisning när barnen befinner sig på olika nivåer i sin språkutveckling.
Bakgrund Frågor är ett grundläggande sätt att ta kontakt med och närma sig andra människor. Frågor kan ha en mängd olika syften, exempelvis att ta reda på något, kontrollera vad någon vet, ifrågasätta eller be om hjälp.
Vad säger forskningen? Slutna frågor är en typ av frågor som enbart kräver ja eller nej till svar. Öppna frågor däremot kräver att den tillfrågade formulerar ett längre svar. Endast en bråkdel av de frågor vi vuxna ställer till barn under en dag är öppna frågor (Siraj-Blatchford & Manni, 2008). Detta står i kontrast till hur vi själva bedömer vårt sätt att tala med barn på, eftersom de flesta av oss tror att vi ställer många öppna frågor.
Öppna frågor kräver att barnen formulerar längre och mer komplexa meningar och uttrycker djupare tankegångar, och är ur ett språkutvecklande perspektiv därmed oftast att föredra framför de slutna frågorna. Slutna frågor kan göra att samtalet lätt ”kör fast”, medan de öppna frågorna öppnar upp för samtalets fortsatta utveckling (Larsson, 2019).
Ytterligare en kategori av frågor är reflekterande frågor, vilka bjuder in till utforskande av tankar, reflektioner och resonemang. Sådana frågor stöttar barns förmåga att resonera och tänka med hjälp av språket. Innan barn har utvecklat sitt språk så att det kan fungera som ett redskap för tanken behöver de ha förebilder som visar hur sådant tankespråkande går till, något som föräldrar men också pedagoger kan visa dem. Även barns narrativa förmåga – d.v.s förmågan att berätta – utvecklas med hjälp av reflekterande frågor (Larsson, 2019).
Diskussionen Många pedagoger lyfte vikten av att ställa öppna frågor till barnen för att öka deras talutrymme, men de vittnade också om att stress är en ständig fiende i detta sammanhang. Därför kan det vara bra att ha lathundar som ett slags visuellt stöd till pedagogerna att komma ihåg hur öppna frågor formuleras.
Exempel på reflekterande frågor:
En annan reflektion handlade om att de öppna frågorna, samt även följdfrågorna, kan vara oöverstigligt svåra att besvara för barn som har språkliga svårigheter eller barn som är nyanlända. I de fallen behöver man som pedagog anpassa språket och kanske ställa fler slutna frågor, men också ge mer stöd till barnet när hen svarar på öppna frågor. Sådant stöd kan t.ex. röra sig om bildstöd eller hjälp med att formulera svaret.
Flera pedagoger menade att det är både roligt och intressant att studera sina egna samtal med barnen för att ta reda på hur exempelvis frågor används. Vi konstaterade också att det kan vara till stor hjälp att avgränsa i vilka situationer och sammanhang man ska försöka förändra sitt eget samtalsmönster. Måltidssituationerna pekades ut som särskilt lämpliga för att träna sig på att ställa fler öppna frågor, eftersom det i regel är lite lugnare då vilket tillåter att en större uppmärksamhet riktas mot det egna språkandet.
Sammanfattningsvis konstaterades att om vi som arbetar i förskolan ökar mängden öppna frågor till barnen så kommer det troligtvis att öka barnens talutrymme och även mängden ord barnen använder i sitt vardagsspråkande. Men fler öppna frågor hjälper även oss som pedagoger att ställa relevanta följdfrågor och därmed fördjupa och utveckla samtalen ännu mer.
/ Karolina Larsson, leg. logoped/språk-, läs- och skrivutvecklare samt doktorand vid Lunds universitet
Referenser:
Larsson, K. (2019). Språklig förebild i förskolan – kommunikation och ledarskap som påverkar barns lärande. Stockholm: Gothia fortbildning.
Siraj-Blatchford, I., & Manni, L. (2008). ‘Would you like to tidy up now?’ An analysis of adult questioning in the English Foundation Stage. Early Years, 28(1), 5–22.
Under hösten 2020 har jag vid fem tillfällen föreläst utifrån min bok Språklig förebild i förskolan för pedagoger från förskolor i Halmstads kommun. Under föreläsningen diskuterades bland annat frågan om hur man kan organisera för språkundervisning när barnen befinner sig på olika nivåer i sin språkutveckling.
Bakgrund Många pedagoger menar att det är svårt att anpassa sitt språk i förskolan så att det befinner sig i den proximala utvecklingszonen (Vygotski, 1978) för barn som befinner sig på väldigt olika språkliga utvecklingsnivåer (Larsson & Björk-Willén, 2020). I grupperna kan variationen både vad gäller barns språkförståelse och deras språkproduktion vara stor, från mycket verbala och språkstarka barn, till barn med någon form av språkstörning. Dessutom finns det många barn i verksamheterna som ännu inte lärt sig det svenska språket fullt ut p.g.a. att de är nyanlända eller att de är nya i förskolan och talar ett eller flera andra modersmål i hemmet.
Vad säger forskningen? Oavsett barns hemförhållanden och språkliga bakgrund, så arbetar pedagoger i alla förskolor utifrån samma läroplan. Men detta innebär en utmaning eftersom pedagogerna tvingas balansera barns individuella behov och läroplanens mål (Puskás och Björk-Willén, 2017). I deras studie framkommer att det kan vara svårt att organisera för språkutvecklande aktiviteter och samtal i barngrupper där barnen har kommit olika långt i sin språkutveckling, och där barnens kunskaper i svenska inte kan knytas till barnens ålder på samma sätt som hos enspråkiga barn.
Diskussionen Under föreläsningarna fick pedagogerna i uppgift att reflektera kring olika strategier för att möta dessa utmaningar på bästa sätt. Många pedagoger menade att det allra viktigaste är att det finns möjlighet att gruppera barnen på olika sätt utifrån olika syften och behov. För att det ska vara möjligt krävs att det finns förutsättningar i form av tillräckligt med personal och lokaler som möjliggör sådan gruppering. En viktig princip som kom upp gäller det egna språkandet, och vikten av att vi uttrycker oss med språklig komplexitet och ordrikedom för att stimulera och utmana de språkstarka barnen, och samtidigt kompletterar det komplexa språket med ett enklare språk, förtydliganden och enskilda instruktioner så att de barn som ännu inte kommit så långt i sin språkutveckling också ges möjlighet att förstå. När man använder en högre språklig komplexitet och ett mer utmanande ordförråd kan även användandet av icke-verbala och multimodala resurser göra språket greppbart för de språksvaga barnen. Till exempel kan viktiga och betydelsebärande ord tecknas (TAKK), och bildstöd (GAKK), rekvisita eller annan användning av konkreta föremål kan stötta förståelsen så att ett utmanande språk blir begripligt. En tredje viktig faktor för att underlätta pedagogens arbete med att ge språkligt stöd och utmaning till alla barn oavsett deras språkliga nivå är tid. Flera pedagoger menade att det handlar om att försöka minimera stress och alltför snabba växlingar, både mellan aktiviteter och i samtal. Möjligheten att förstå hur det egna språkandet förstås och tas emot av barnen är beroende av att pedagogen hinner läsa av barnens reaktioner, och barnen behöver också tid att hinna formulera en respons och tid att eventuellt formulera en fråga om hen inte förstår. Pedagogen behöver också tid att lyssna på varje enskilt barn för att kunna ställa följdfrågor och följa upp vad barnen säger.
Sammanfattningsvis konstateras att alla pedagoger har barn som kommit olika långt i sin språkutveckling i den eller de barngrupper hen arbetar i, men språknivån kan vara mer eller mindre skiftande inom en och samma barngrupp. Oavsett barngruppens sammansättning så är strategier likt de ovan nämnda viktiga för att ta kunna möta alla barns individuella behov av språklig stöttning och utmaning. En medvetenhet om problematiken, och medvetna strategier för att möta utmaningarna kanske också kan öka känslan av tillfredsställelse i en ibland tidspressad vardag.
Referenser:
Larsson, K. & Björk-Willén, P. (2020). Språkutvecklande och flerspråkigt arbete i förskolan – Förskolan som arena för barns språkutveckling, rapport 2. Halmstads kommun.
Puskás, T. & Björk-Willén, P. (2017). Dilemmatic aspects of language policies in a trilingual preschool group, Multilingua 2017; aop. Doi: 10.1515/multi-2016-0025
Vygotski, L. (1978). Mind in society: The development of higher psychological processes. Cambridge, MA: Harvard University Press.
Barn behöver redan tidigt i livet utveckla en positiv relation till böcker och läsning. Carina Fasth (2011) beskriver utvecklingen av litteracitet (literacy) som det sätt som små barn närmar sig läsning och skrivning på. Utvecklingen stimuleras genom meningsfull interaktion med redan läskunniga personer. Barn skolas in i ett kulturellt litterat samhälle och experimenterar och leker med läsande och skrivande och upptäcker på så sätt det skrivna ordet. Jag vill försöka ge en bild av några olika faser som ofta framträder mer eller mindre tydligt i barns utveckling av läsvana, läsintresse och läskondis. Den här utvecklingen sker i bästa fall från det att barnet är riktigt litet, och är redan igång när barnen skolas in i förskolan. Men genom åren har jag mött flera barn som kommit till förskolan i treårsåldern och inte har vetat vad böcker är eller hur man använder dem. De behöver gå igenom samma faser, även om de ser lite annorlunda ut när barnen är äldre.
I ett barns första möte med böcker har de ingen aning om hur böcker används, och vad det innebär att lyssna på en saga. I dessa tidiga möten presenterar de vuxna böcker för barnet, som utforskar dem med hela kroppen och alla sinnen. De smakar på boken, bankar den i golvet, sitter på den, provar att öppna och stänga den o.s.v. Vill man hjälpa barn att upptäcka läsningen är det viktigt att ge respons på barnets interaktion med boken. Bara genom att den vuxne visar intresse för att barnet visar intresse för boken, kan barnets motivation att närma sig boken igen öka. Genom boken får barnet uppmärksamhet och kontakt med den vuxne, och boken kan på så sätt fungera som ett initiativtagande till samspel, kontakt och kommunikation. Den vuxne visar också sitt eget läsintresse genom att bjuda in till kontakt kring böcker, och visar och förebildar hur man kan använda dem. Det kan handla om att bläddra, benämna bilder eller kommentera det som barnet pekar på. Det här väcker en nyfikenhet på böcker och vad de kan erbjuda i samspelet med andra människor.
Barnets uppmärksamhet på boken/läsningen är i den här fasen i regel mycket kort, det kan röra sig om några sekunder i taget. Men även om det är ögonblicksstunder så brukar barnet återkomma till boken eller den vuxne ofta och då kan man fånga flera korta stunder istället för en längre.
För barn som nyss börjat upptäcka böcker och läsning är det ofta till stor hjälp att läsa interaktiva böcker. I interaktiva böcker handlar det inte bara om läsning utan även om att boken uppmanar till någon typ av handling, exempelvis att knacka på dörrar, leta efter något, trycka på knappar eller svara på någon fråga som boken ställer till läsaren. För små och relativt läs-ovana barn kan interaktionen fungera koncentrationshöjande. Det blir lättare att fokusera och lyssna om jag förväntas göra saker under tiden.
Vid det här laget har de flesta barn förstått att det kan vara roligt med böcker. Det är ett sätt att känna gemenskap, att få komma nära en vuxen, och ett sätt att umgås. Om de vuxna fortsätter att locka till läsning kan nyfikenheten på böcker snart förvandlas till läsintresse. För den vuxne är det viktigt att tänka på att fortsätta anpassa lässtunden och kontakten med böcker så att det passar barnets uthållighet, språkliga förmåga och koncentration. Barnet blir så småningom van vid att böcker finns och hur de används i olika miljöer (t.ex. att läsning av kokböcker vid matlagning skiljer sig från läsning av morgontidningen vid frukostbordet, och från läsningen av bilderböcker vid läggdags). Barnet har också förstått att böckerna kan vara ett roligt inslag i leken.
De vuxna kan hjälpa barnet att komma vidare med sin läsning genom att presentera barnet för olika böcker och genrer. Det är också viktigt att lyssna på barnens frågor och funderingar kring det lästa. Det gör barnen vana vid att använda boken som ett verktyg för tanken och som ett lärverktyg. Barnet blir också en aktiv konsument av det lästa, en medskapare av berättelsen. Barnet konstruerar sin förståelse av det lästa i interaktionen med den vuxne.
Har man inte redan skapat rutiner kring läsningen är det också hög tid att göra det nu. Rutiner skapar en vana av läsande, och ger också den mängd läsning som behövs för att barn ska utveckla ett rikt språk. Det kan handla om att alltid läsa före läggdags eller efter lunchen. Men det kan också handla om var man läser, eller att alltid ta med böcker som färdunderhållning i bilen eller på bussen. Att alltid ge böcker i present vid födelsedagar, som julklapp, eller på barnkalas.
Barnets är vid det här laget en läsare, och uppfattar läsningen som en del av livet eftersom det finns vanor och rutiner kring läsningen och eftersom barnet har omfattande kunskaper om läsningens funktion. Att frångå de vanliga läsrutinerna kan väcka starka känslor och barnet protesterar då. Lässtunden vid läggning kan vara närmast att betrakta som helig, den vill barnet absolut inte gå miste om.
Barnet har alltså vid det här laget mött många olika typer av böcker och har förstått att böcker kan användas på olika sätt; som avkoppling, underhållning, informationssökning och mycket mer. Alla dessa möten med böcker och texter gör att barnet förhoppningsvis har utvecklat en god läskondis, och nu kan lyssna länge utan att tappa koncentrationen. Barnet kan också lyssna med stor behållning av det lästa. Nu efterfrågar barnet läsningen på egen hand, och utmaningen för de vuxna är ofta att hitta tid till att läsa så mycket och så ofta som barn och vuxen vill. Barnet har blivit en bokslukare, redan innan barnet själv kan läsa.
Under hela resan från nybörjare till bokslukare har det varit viktigt att välja böcker utifrån barnets intressen, språkliga och kognitiva nivå. Den utmaningen kvarstår – och det är mycket värt att ha ett närliggande bibliotek som kan erbjuda den mängd böcker som krävs när barnen kommit upp i bokslukaråldern. Det är också otroligt värdefullt att kunna få hjälp av bibliotekarier som kan lotsa barnet rätt i det stora utbud som finns.
Barns resa in i böckernas och läsningens värld upphör aldrig att glädja och inspirera mig. Detta att gå från att vara en nybörjare på böcker, till att bli ett bokproffs är så roligt att följa. Och det är rätt så fantastiskt egentligen, att den här processen sker på bara några få år. Men det är viktigt att tänka på att vi vuxna spelar en avgörande roll för hur den här resan blir för barnet – de kan inte göra den på egen hand utan är beroende av att vi ger dem en biljett och hjälper dem att hålla styrfart framåt. Som Vygotskij sade (1978); ”Barn socialiseras in i den intellektuella tillvaro som omger dem.” Om vi vill att den tillvaron ska vara läsande måste vi ta oss tid och möjlighet att vara läsande förebilder. Både hemma och i förskolan.
KFS är en arbetsgivarorganisation som de senaste åren satsat mycket på att stärka företags förutsättningar att anställa människor med annan språklig bakgrund. De har utbildad sina medlemsföretag vilket genererat många fina initiativ, exempelvis Kraftringens introduktions- och stödmaterial för att underlätta för nyanlända och invandrade att börja arbeta hos dem, vilket jag tidigare berättat om.
I december 2017 blev jag intervjuad kring hur man som företag, organisation eller kollega kan stödja en nyanländ eller invandrad kollega på väg att erövra språket. Du kan läsa mer här.
Språkutvecklarna 