Kategoriarkiv: Språkutvecklarna

Att få barnets språk att växa – strategier för språkutveckling i förskolan, skolan och hemma

Det är flera personer som hört av sig till mig och undrat var de kan få tag på boken Att få barnets språk att växa – strategier för språkutveckling i förskolan, skolan och hemma. Å mina och förlagets vägnar ber jag om ursäkt! Varken jag eller min förläggare har noterat att böckerna tagit slut på lagret men nu är en ny upplaga beställd av tryckeriet. Till er som försökt beställa boken de senaste veckorna så beklagar vi att ni får vänta. Det bör inte ta mer än max en månad innan det åter går att beställa böckerna via alla stora nätbokhandlar.

Allt gott! /Karolina.

bokomslag

Lämna en kommentar

Under Författare, Språkutvecklarna, Språkutveckling, strategier för språk

Resan in i böckernas och läsandets värld

Barn behöver redan tidigt i livet utveckla en positiv relation till böcker och läsning. Carina Fasth (2011) beskriver utvecklingen av litteracitet (literacy) som det sätt som små barn närmar sig läsning och skrivning på. Utvecklingen stimuleras genom meningsfull interaktion med redan läskunniga personer. Barn skolas in i ett kulturellt litterat samhälle och experimenterar och leker med läsande och skrivande och upptäcker på så sätt det skrivna ordet. Jag vill försöka ge en bild av några olika faser som ofta framträder mer eller mindre tydligt i barns utveckling av läsvana, läsintresse och läskondis. Den här utvecklingen sker i bästa fall från det att barnet är riktigt litet, och är redan igång när barnen skolas in i förskolan. Men genom åren har jag mött flera barn som kommit till förskolan i treårsåldern och inte har vetat vad böcker är eller hur man använder dem. De behöver gå igenom samma faser, även om de ser lite annorlunda ut när barnen är äldre.

I ett barns första möte med böcker har de ingen aning om hur böcker används, och vad det innebär att lyssna på en saga. I dessa tidiga möten presenterar de vuxna böcker för barnet, som utforskar dem med hela kroppen och alla sinnen. De smakar på boken, bankar den i golvet, sitter på den, provar att öppna och stänga den o.s.v. Vill man hjälpa barn att upptäcka läsningen är det viktigt att ge respons på barnets interaktion med boken. Bara genom att den vuxne visar intresse för att barnet visar intresse för boken, kan barnets motivation att närma sig boken igen öka. Genom boken får barnet uppmärksamhet och kontakt med den vuxne, och boken kan på så sätt fungera som ett initiativtagande till samspel, kontakt och kommunikation. Den vuxne visar också sitt eget läsintresse genom att bjuda in till kontakt kring böcker, och visar och förebildar hur man kan använda dem. Det kan handla om att bläddra, benämna bilder eller kommentera det som barnet pekar på. Det här väcker en nyfikenhet på böcker och vad de kan erbjuda i samspelet med andra människor.

Barnets uppmärksamhet på boken/läsningen är i den här fasen i regel mycket kort, det kan röra sig om några sekunder i taget. Men även om det är ögonblicksstunder så brukar barnet återkomma till boken eller den vuxne ofta och då kan man fånga flera korta stunder istället för en längre.

För barn som nyss börjat upptäcka böcker och läsning är det ofta till stor hjälp att läsa interaktiva böcker. I interaktiva böcker handlar det inte bara om läsning utan även om att boken uppmanar till någon typ av handling, exempelvis att knacka på dörrar, leta efter något, trycka på knappar eller svara på någon fråga som boken ställer till läsaren. För små och relativt läs-ovana barn kan interaktionen fungera koncentrationshöjande. Det blir lättare att fokusera och lyssna om jag förväntas göra saker under tiden.

Vid det här laget har de flesta barn förstått att det kan vara roligt med böcker. Det är ett sätt att känna gemenskap, att få komma nära en vuxen, och ett sätt att umgås. Om de vuxna fortsätter att locka till läsning kan nyfikenheten på böcker snart förvandlas till läsintresse. För den vuxne är det viktigt att tänka på att fortsätta anpassa lässtunden och kontakten med böcker så att det passar barnets uthållighet, språkliga förmåga och koncentration. Barnet blir så småningom van vid att böcker finns och hur de används i olika miljöer (t.ex. att läsning av kokböcker vid matlagning skiljer sig från läsning av morgontidningen vid frukostbordet, och från läsningen av bilderböcker vid läggdags). Barnet har också förstått att böckerna kan vara ett roligt inslag i leken.

De vuxna kan hjälpa barnet att komma vidare med sin läsning genom att presentera barnet för olika böcker och genrer. Det är också viktigt att lyssna på barnens frågor och funderingar kring det lästa. Det gör barnen vana vid att använda boken som ett verktyg för tanken och som ett lärverktyg. Barnet blir också en aktiv konsument av det lästa, en medskapare av berättelsen. Barnet konstruerar sin förståelse av det lästa i interaktionen med den vuxne.

Har man inte redan skapat rutiner kring läsningen är det också hög tid att göra det nu. Rutiner skapar en vana av läsande, och ger också den mängd läsning som behövs för att barn ska utveckla ett rikt språk. Det kan handla om att alltid läsa före läggdags eller efter lunchen. Men det kan också handla om var man läser, eller att alltid ta med böcker som färdunderhållning i bilen eller på bussen. Att alltid ge böcker i present vid födelsedagar, som julklapp, eller på barnkalas.

Barnets är vid det här laget en läsare, och uppfattar läsningen som en del av livet eftersom det finns vanor och rutiner kring läsningen och eftersom barnet har omfattande kunskaper om läsningens funktion. Att frångå de vanliga läsrutinerna kan väcka starka känslor och barnet protesterar då. Lässtunden vid läggning kan vara närmast att betrakta som helig, den vill barnet absolut inte gå miste om.

Barnet har alltså vid det här laget mött många olika typer av böcker och har förstått att böcker kan användas på olika sätt; som avkoppling, underhållning, informationssökning och mycket mer. Alla dessa möten med böcker och texter gör att barnet förhoppningsvis har utvecklat en god läskondis, och nu kan lyssna länge utan att tappa koncentrationen. Barnet kan också lyssna med stor behållning av det lästa. Nu efterfrågar barnet läsningen på egen hand, och utmaningen för de vuxna är ofta att hitta tid till att läsa så mycket och så ofta som barn och vuxen vill. Barnet har blivit en bokslukare, redan innan barnet själv kan läsa.

Under hela resan från nybörjare till bokslukare har det varit viktigt att välja böcker utifrån barnets intressen, språkliga och kognitiva nivå. Den utmaningen kvarstår – och det är mycket värt att ha ett närliggande bibliotek som kan erbjuda den mängd böcker som krävs när barnen kommit upp i bokslukaråldern. Det är också otroligt värdefullt att kunna få hjälp av bibliotekarier som kan lotsa barnet rätt i det stora utbud som finns.

Barns resa in i böckernas och läsningens värld upphör aldrig att glädja och inspirera mig. Detta att gå från att vara en nybörjare på böcker, till att bli ett bokproffs är så roligt att följa. Och det är rätt så fantastiskt egentligen, att den här processen sker på bara några få år. Men det är viktigt att tänka på att vi vuxna spelar en avgörande roll för hur den här resan blir för barnet – de kan inte göra den på egen hand utan är beroende av att vi ger dem en biljett och hjälper dem att hålla styrfart framåt. Som Vygotskij sade (1978); ”Barn socialiseras in i den intellektuella tillvaro som omger dem.” Om vi vill att den tillvaron ska vara läsande måste vi ta oss tid och möjlighet att vara läsande förebilder. Både hemma och i förskolan.

För att sammanfatta det hela…

  1. Barnet blir presenterad för böcker
  2. Barnet blir nyfiken på böcker
  3. Barnet blir intresserad av böcker
  4. Barnet blir van vid böcker
  5. Barnet blir en läsare
  6. Barnet blir en bokslukare

 

Lämna en kommentar

Under barnlitteratur, böcker, Förebyggande arbete, Förskola, läs- och skrivutveckling, läsfrämjande, läsning, litteracitet, språklig förebild, språkstimulerande arbetssätt, Språkutvecklarna, Språkutveckling

Språkutveckling och skärmtid – föräldrars oro och vad som är rätt att göra

För några år sedan skrev jag ett inlägg om en forskningsstudie som visade på ett samband mellan mycket skärmtid och förseningar i språkutvecklingen hos små barn. Vad jag vet är denna studie fortfarande ensam i sitt slag, men frågorna jag får om barns skärmtid är fortfarande många.

Jag vill därför ta tillfället i akt och fördjupa resonemanget om skärmtid och språkutveckling . Studien från Kanada väcker en hel del frågor. Studien bygger på att föräldrar rapporterade hur mycket skärmtid deras barn hade/dag, och tillförlitligheten i detta skulle kunna ifrågasättas då just skärmtid kan vara ett känsligt ämne för föräldrar. Studien tar inte heller hänsyn till VAD barnen gjorde vid skärmarna, om de satt i Face-timesamtal med farmor eller om de i ensamhet tittade på Youtube. En annan faktor som påverkar hur man ser på barns skärmtid är situationen/kontexten. Sitter barnen ensamma vid skärmen? Är det när en förälder är upptagen eller har huvudvärk och ligger till sängs, eller ersätter skärmen kvällsläsningen? Just denna fråga tänker jag är central. Med vilka andra aktiviteter konkurrerar skärmen? Är det så att skärmtiden ersätter tid för samtal och läsning måste man vara medveten om att barnet under tiden med skärmen går miste om värdefull tid för språkutvecklande aktiviteter.

En annan faktor som påverkar hur vi tänker kring barns språkutveckling och skärmar är de individuella behoven hos varje enskilt barn. Kan jag få reda på spännande saker om något jag är jätteintresserad av – exempelvis flygplan eller hästar, så kanske skärmtiden faktiskt stimulerar exempelvis ordförrådet. Om ingen i min närhet besitter de där kunskaperna så hade jag ju gått miste om dem annars. Självklart är det fortfarande att föredra interaktion vid skärmen, att barnet får möjlighet att samtala om det hen ser och upplever där.

Vi kan också utgå från några grundläggande principer för språkutveckling i vårt resonemang:

Språk utvecklas i meningsfullt samspel med personer man har en positiv och trygg relation med. Den sortens samspel kan man ha vid en skärm. Man sitter tillsammans och interagerar och samtalar kring det som händer på skärmen. Att barnet sitter ensam med en skärm för att fördriva tid kan däremot inte ses som språkutvecklande.

Språkutveckling tar tid! Och när ett barn har mycket skärmtid så kan det inkräkta på tid som annars skulle lagts på språkutvecklande aktiviteter såsom att samtala eller att läsa. I det perspektivet bör man som förälder alltså se till så att skärmar inte konkurrerar ut exempelvis läsningen.

Språkutveckling är beroende av att barnet får språklig input (d.v.s. att höra ett begripligt och korrekt språk som dessutom ligger lite över barnets egen språknivå så att barnets språk utmanas) och output (d.v.s. att barnet själv får producera språk. När barn sitter vid skärmar är det vanligt med s.k. envägskommunikation. Barnet hör kanske en viss mängd språk, men förväntas inte själv ge respons och formulera ett svar. Det räcker inte med att höra ett språk för att lära sig tala det.

Det är upp till varje förälder att bedöma hur mycket skärmtid barnen bör ha, men framför allt vilken typ av innehåll och aktivitet vid skärmen som är ok. Man kan också vända på resonemanget och istället för att fundera på vad som är dåligt och skadligt, fundera på om varje individuellt barn får tid och möjlighet att utveckla ett rikt språk. Slutligen vill jag också säga att alla vi vuxna ibland behöver börja gräva där vi själva står, och fundera på hur mycket skärmtid vi vuxna har, vad vi gör vid skärmarna och om detta konkurrerar med den tid vi annars skulle lagt på att läsa för eller samtala med barn.

 

Lämna en kommentar

Under skärmtid, Språkutvecklarna, Språkutveckling

Ny bok: Språklig förebild i förskolan – Kommunikation och ledarskap som påverkar barns lärande

Det brukar sägas att allt har sin tid… Efter att ha varit föräldraledig i över ett år börjar jag nu förbereda mig för att börja jobba – och blogga – igen. Så här kommer ett första inlägg efter en lång tystnad.

Och i detta inlägg vill jag bara berätta att alldeles nyligen utkom min andra bok. Efterföljaren till Att få barnets språk att växa  heter Språklig förebild i förskolan – kommunikation och ledarskap som påverkar barns lärande. Utgivningen av denna bok blev en väldigt lång process… det har tagit ungefär två år längre tid än beräknat. Men då är det extra roligt när allt äntligen är klart!

Förlaget skriver i sitt pressmeddelande: ”Boken handlar om att vara samtalspartner till barn och hur vi vuxna kan utvecklas som språkliga förebilder. Eftersom barn speglar sig och sitt språkande i vuxna behöver pedagogen rikta sin uppmärksamhet mot sig själv som samtalspartner istället för att fokusera på barnet. Boken vidgar förståelsen för varför och hur vi behöver tänka som språkliga förebilder. Den ger också konkreta tips på hur vi kan arbeta för att stimulera barnens språkutveckling.”

Bokens målgrupp är yrkesverksamma pedagoger i förskolan (alla kategorier som arbetar i barngrupp), studerande vid förskollärar- och barnskötarutbildningen, samt förskolechefer.

Trevlig läsning! Hälsningar Karolina

 

PS: Boken ges ut av Gothia förlag och säljs i de stora nätbokhandlarna (och i välsorterade bokhandlar).

Lämna en kommentar

Under böcker, Författare, Förskola, förskollärare, lärare, språklig förebild, Språkutvecklarna, Språkutveckling, strategier för språk

Förskolor där svenska språket inte får utrymme

En dryg femtedel av Sveriges barn är flerspråkiga, och ska av förskolan ges möjlighet att utveckla såväl svenska språket som sitt/sina modersmål. Men andelen barn är inte jämnt fördelat över samtliga förskolor i landet – istället har vi ett litet antal förskolor med stor andel barn med andra modersmål. Ibland finns inga barn med svenska som modersmål på förskolan. Det påverkar hur barnen använder språket, och vilka språk barnen använder i leken och interaktionen sinsemellan. De senaste åren har många kommuner anställt flerspråkig personal i förskolan, men sällan som en extra resurs utan som en del av ordinarie personal i arbetslaget. Det påverkar mängden svenskspråkig stimulans barnen ges av pedagogerna.

I förskolans läroplan står att ”förskolan ska sträva efter att varje barn som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet och sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål”. Är denna formulering svår för oss som arbetar i förskolan att förhålla oss till? Klarar vi att skapa utrymme för såväl svenskan som för modersmålet i de verksamheter vi arbetar i, och med de förutsättningar som är oss givna? Finns det förskolor där barnens modersmål får ett stort och välbehövligt utrymme – men på bekostnad av det svenska språket?

I ett program i Vetandets värld belyser man problemet på olika sätt. Medverkande är bland andra Tunde Puskas, lektor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet och Polly Björk-Willén, biträdande professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet.

Här kan du lyssna på avsnittet!

Oavsett våra olika ståndpunkter i frågan har vi följande att förhålla oss till; När barnen börjar skolan är skolframgången avhängig av det språk som barnen har fått med sig och utvecklat under förskoleåren. Det är det vi ska sikta mot, och det är varje huvudmans ansvar att säkerställa att så är fallet.

 

Lämna en kommentar

Under Förskola, Flerspråkighet, modersmål, Språkutvecklarna, Språkutveckling

Tema språkstörning i tidningen Specialpedagogik

I senaste numret av tidningen Specialpedagogik handlar det om barn och elever med språkstörning: Följ länken och läs intervjuer med bland andra Anna Eva Hallin, Ulrika Nettelbladt och undertecknad.

Lämna en kommentar

Under grav språkstörning, Språkstörning, Språkutvecklarna, Språkutveckling

Förskolors utformning – konsekvenser för barns kommunikation och koncentration

Sedan 1/9 arbetar jag med att ta fram riktlinjer för hur förskolor och grundskolor ska byggas och utformas i Falkenbergs kommun. Det är ett spännande projekt som har gett mig möjlighet att åka ut till samtliga verksamheter och titta på deras lokaler, intervjua barn och pedagoger kring miljöernas utformning, samt att ta fram olika underlag för att utvärdera lokalernas påverkan på barns lärande och mående.

En sak som framkommit i alla samtal med pedagoger är vikten av att kunna gruppera barnen i förskolans olika lokaler. Att kunna gruppera är viktigt utifrån många olika aspekter, för att få ner ljudnivån, skapa samtalsro, ge möjlighet till lugn och avskild lek, och för att som pedagog kunna arbeta med ett fåtal barn åt gången m.m. I många verksamheter saknar man förutsättningar att gruppera i den utsträckning man vill då det kan vara så många som 25 barn i gruppen i en avdelning med tre rum – ett stort och två mindre. I praktiken innebär det att ca 6-8 barn kan använda de små rummen, och kvar i det stora rummet blir således 17-19 barn. Skolverkets rekommendationer om barngruppers storlek är följande. Som riktmärke för antal barn i en barngrupp rekommende­rar Skolverket 6–12 för barn i åldern 1–3 år respektive 9–15 för barn i åldern 4–5 år. Riktmärket ska tolkas som något att förhålla sig till och inte något statiskt. Det kan alltså vara både färre eller fler barn i en barngrupp än vad riktmärket anger.” (Allmänna råd för kvalitet i förskolan, Skolverket)

Förskolans kvalitet skapas i mötet mellan vuxna, barn och objekt för lärande, och kvalitet skapas därmed i konkreta, kommunikativa möten mellan vuxen och barn.[1] Det är interaktionen och kommunikationen som avgör barnens mående, lärande och utveckling i förskolan. Lokalernas roll är att skapa förutsättningar, exempelvis genom möjlighet att gruppera barngruppen i mindre konstellationer, växelverkan mellan grupparbete och individuellt arbete och god ljudmiljö för att kunna föra goda samtal. Kvalitet i förskolan påverkas av barnens möjlighet att ta initiativ, att leka tillsammans på egen hand, att pedagogerna arbetar i samarbete och dialog med vårdnadshavarna och av att klimatet är samspelande[2].

Att gruppera barnen är särskilt viktigt för att både barn och pedagoger ska uppleva kvalitet i verksamheten[3]. Pedagogen behöver se och möta individuella barn i deras lärande och behov, samt engagera sig och samtala med ett fåtal barn åt gången för att kunna skapa utmanande lärarorienterade miljöer. I förskolan sker fler långa och utvecklande dialoger med barn om olika lärandeobjekt, när de har möjlighet att gå iväg med ett fåtal barn (i genomsnitt fyra till fem individer)[4]. Det är därmed av stor vikt att lokalerna ger flexibilitet i gruppkonstellationer, så att de tillåter sådana samtal och möten. Barn undersöker omvärlden i relation till den egna kroppen och behöver möjlighet att genom rörelse utforska rum, material och möbler. På stora ytor i förskolan kan de få utlopp för sitt rörelsebehov, och i mindre rum kan de dra sig undan och få tillfälle att utforska i en lugnare miljö[5].

 

I många kommuner ligger barngruppernas storlek runt 20 barn/avdelning. Självklart är det angeläget att aktivt arbeta för att få ner de siffrorna. Många kommuner har ont om förskoleplatser och behöver bygga nya förskolor. Och när det görs är det oerhört viktigt att ta med sig följande; Ska vi ha en chans att kunna följa rekommendationerna kring barngruppers storlek när det behövs, under åtminstone delar av dagen, så är det nödvändigt att förskolor byggs med tillräckligt många och stora utrymmen. En större hemvist bör kompletteras med minst tre mindre rum, och eventuellt någon eller några rum som är gemensamma för samtliga avdelningar. Det är dock otroligt viktigt att gemensamhetsytor inte byggs på bekostnad av avdelningsytor. Jag har sett många exempel på stora torg som används som matsalar, svåranvända ytor som sällan kommer barnen till gagn på det sätt som det är tänkt.

Interaktion och kommunikation är nycklar till barns lärande. Vi måste bygga lokaler som stödjer interaktion och kommunikation. Det gör vi bl.a. genom att bygga en variation av rum och ytor där barn kan jobba i par, små grupper och stora grupper, genom att prioritera ljudmiljön så att de goda samtalen underlättas, och genom att ha manuellt styrd och dimbar belysning som ger förutsättningar att anpassa belysningen utifrån aktivitet, dygnsrytm och barnens humör. Vi behöver också fundera över vilken mängd möten vi vill att våra barn ska ha under en dag i verksamheten, och bespara dem stressen det kan innebära att ha alltför många möten och relationer samtidigt. Förskolan ska vara en trygg miljö med en rimlig mängd möten utifrån åldern för alla barn.

antal möten i förskolan - sociogram

Bilden illustrerar antalet möten för det individuella barnet (gul figur). Varje avdelning/grupp består av 12-22 barn (blå figurer) samt minst tre pedagoger (grå figurer). På den egna avdelningen behöver barnet bygga många och nära relationer, och för varje avdelning ökar antalet möten avsevärt. Antalet möten i relation till antalet avdelningar på förskolan bör tänkas igenom och tydliggöras redan i projekteringsstadiet.

På förskolor med fler än två avdelningar behöver också infrastruktur och flöden i förskolan analyseras, liksom andelen möten i de olika mötesplatserna, t.ex. utemiljön eller på ett gemensamt torg. Sex dörrar till och från ett torg kommer att påverka hur barnen kan leka och koncentrera sig i olika aktiviteter där, eftersom det då är givet att mängden trafik kan bli störande. Sammanfattningsvis så behöver vi bygga för arbetsro, kommunikation och samtal, inkludering och koncentration.

Referenser:

[1] Om relationell pedagogik, Aspelin & Persson, 2011

[2] Förskolan – arena för barns lärande, Sheridan, Pramling Samuelsson & Johansson (2011)

[3] Barngruppers storlek i förskolan, Skolverket rapport 433

[4] 1. Dagplejen i Danmark – en forskningsrapport 2. Stemmer i Faellesskabet 3. Stressundersogelse af de mindste born i Danmark – en forskningsrapport, Hansen (2013 och 2014)

[5] Pedagogisk miljö i tanke och handling, Linda Linder (2016)

Lämna en kommentar

Under Barnantal, Förskola, språk, Språkutvecklarna, Språkutveckling, undervisning