Author Archives: Karolina Larsson

Susan Humphries om att leva sig in i sagor

För drygt ett år sedan deltog jag i den internationella skolgårdskonferensen ”Green Grounds for Health and Learning”, där jag hade förmånen att lyssna på Susan Humphries föredrag. Susan Humphries är hedersdoktor vid SLU och tidigare rektor vid Coombes School i Reading, UK. Coombes är känd bland skolfolk över hela världen för sitt sätt att väva samman landskapsarkitektur, odling och kultur i pedagogiken, samt med utemiljön i barnens dagliga lärande. Hennes engagemang för miljöfrågor gjort både henne och skolan världsberömda. Pedagogiken hon förespråkar kombinerar traditionell undervisning med skapande arbete både i form av såväl odling och plantering som drama och teater. Som en röd tråd löper elevernas engagemang och möjlighet att vara aktiva deltagare i undervisningen.

I föredraget lyfte Susan fram barns behov av att få vara med och skapa och vara delaktiga i allt som görs i skolan. Detta att få vara en del av och kunna påverka det som händer är enormt viktigt för barnens motivation, och för att kunna identifiera sig och skapa relation till det som ska läras in. Vid högläsning av exempelvis sagor innebär detta att barnen får leva sig in i de olika rollerna, och leva ut de känslor som karaktärerna har. Barnen blir en del av sagan, och kliver in i en magisk värld som både är lik vår egen och skiljer sig markant från den.

När barnen agerar och dramatiserar sagan medan den läses kräver det ett mycket aktivt lyssnande från barnens sida. De upplever språket, engagerar känslorna i lyssnandet och bygger associationer till platsen där de är. Därför läser man sagorna på olika platser, eftersom miljöer i närområdet kan förstärka sagan.

Susan menar att skapande på detta sätt är en del av det mänskliga varandet, vi återuppfinner oss själva varje dag. Att leva sagan bringar liv i den, och det livet kan förnyas varje gång sagan läses. Susan betonas också vikten av att lära sig att läsa och skriva utifrån konkreta upplevelser. Läsning och skrivning är abstrakt och barnen behöver först agera och uppleva, sedan kan de reflektera, diskutera, skriva och berätta o.s.v.

På Coombes är närmiljön den främsta lärmiljön, och man engagerar föräldrar att vara aktiva deltagare i skolans arbete i den mån det är möjligt. Viktiga och sunda samhällsvärderingar framträder i samarbete mellan lärare, elever och föräldrar i harmoni med naturen, kulturen och platsernas historia.

För den som vill läsa mer så har Movium dokumenterat Coombes verksamhet och Susan Humphries gärning i bokform: Skolgården bästa klassrummet. Året runt på Coombes School, Titti Olsson et al. Runa förlag och Movium, 2002.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Åk 1-3, Åk 4-6, barnlitteratur, böcker, Förskola, Förskoleklass, Högläsning, läs- och skrivutveckling, läsförståelse, läsfrämjande, Läsinlärning, läsning, Motivation, Skapande skola, social språkmiljö, språk, Språkutveckling, undervisning, upplevelsebaserad inlärning, utomhuspedagogik

Informationsöverföring mellan logopedmottagning och förskola/skola

Många barn behöver träna sitt tal eller språk av olika anledningar. Bäst resultat nås om barnet får tillfälle att träna sitt språk ofta, i vardagen och i meningsfulla situationer. Förskolans och skolans pedagoger spelar en stor roll i barns språkutveckling, och en ännu större roll i att få till vardagasträning för de barn som behöver extra stöd att utveckla sitt språk.

Själv har jag arbetat många år i kommun, och har bara knappt ett års erfarenhet av att arbeta på logopedmottagning. Ändå minns jag tydligt att mycket tid gick åt till att jaga pedagoger och specialpedagoger på telefon i ambitionen att samverka och ha en dialog kring de barn som fått bedömning och/eller träning av språket på logopedmottagningen (självklart med godkännande från barnets vårdnadshavare). Att få åka ut till barnens verksamhet var en omöjlighet. Tid och ekonomi gjorde att ledningen satte stopp för det.

Som logoped i kommunen har jag upplevt samma sak. Vi vet ofta om att barnen har kontakt med logopedmottagningen – men vi vet inte vad som framkommit där eller vad logopedmottagingen rekommenderar att barnen ska träna och få stöd i. Föräldrar kan inte alltid återge logopedmottagningens rekommendationer, och informationsglappet blir ett faktum.

För att minska informationsglappet använder vi i Halmstad en informationsöverföringsblankett som underlättar för oss i arbetsvardagen. I korthet går det till så här:

informationsöverföring region till kommun

När barnet är på besök på logopedmottagningen frågar man vårdnadshavarna om de godkänner att förskolans pedagoger får information om barnets behov av stöd och träning. Man frågar också om det är ok att kommunlogoped kopplas in. Om vårdandshavarna är positiva så fyller man i en blankett. Den tar vårdnadshavarna sedan med till förskolans pedagoger.

På blanketten finns logopedmottagningens information, men också kontaktuppgifter till kommunlogoped. Anledningen till detta är att logopedisk information i skrift, ofta kryddad med facktermer såsom t.ex. ”dentalisering” eller ”pragmatiska svårigheter”, kan vara svårtolkad för pedagogerna på förskolan. De tar i så fall kontakt med kommunlogoped som åker ut till förskolan för att hjälpa dem att tolka informationen, samt översätta den till kvalitativa åtgärder som är rimliga och lämpliga i barngruppen och i förskolans kontext. Ofta skrivs en handlingsplan som tydliggör vad som ska göras, av vem, hur och när samt när en uppföljning ska ske.

Arbetssättet har fungerat väl. Samtliga inblandade sparar tid genom att viss informationsöverföring har standardiserats, och jagandet via telefon minskar. De insatser pedagogerna och kommunlogoped kommer fram till blir mer träffsäkra, eftersom vi har logopedmottagningens information om vad barnet behöver för stöd och träning. Många gånger ligger logopedmottagningens information helt i linje med vad vi sett i våra observationer av barnet, och då känns det tryggt att veta att det finns en samsyn. Men vad gäller ordförråd och språkförståelse händer det att vi blir förvånade – barnet har kanske stora brister i språkförståelse men döljer det i vardagen eftersom hen har goda strategier för att kompensera den svårigheten. Och storlek eller djup i barns ordförråd är näst intill omöjligt att bedöma enbart genom observation.

Det omvända gäller också. På logopedmottagningen träffar man barnet enskilt, i en lugn miljö där barnet kanske inte blir utsatt för distraktorer eller stressmoment som är vanliga i förskolans miljö. Det gör att pedagoger i förskolan många gånger ser behov som uppstår i samspel och lek med andra barn, behov som logopedmottagningen inte har en chans att upptäcka. När vi arbetar tillsammans på detta sätt blir vi starkare, och kvalitén för barnet ökar.

Lämna en kommentar

Filed under Föräldrar, Förebyggande arbete, Förskola, förskollärare, pedagog, samarbete, Språkutvecklarna, Språkutveckling, Tidiga insatser, vårdnadshavare

Kartläggning av läsvanor i hemmet

När vi 2012 startade upp kapprumsbibliotek i Halmstads förskolor, var det efter att flera verksamheter och många pedagoger gjort oss uppmärksamma på att man såg hur högläsningen i hemmen hade minskat dramatiskt under det senaste decenniet. Vi kunde bara spekulera i orsakerna, men många trodde att plattor och andra skärmar hade tagit den tid i anspråk som man kanske tidigare hade lagt på högläsning. Att fler och fler föräldrar arbetade heltid (eller mer) samt även pendlade till arbetet hade gjort att barnens vistelsetider i förskolan hade ökat, och det trodde vi också kunde vara en bidragande faktor. Samtidigt som vi började fundera kring läsvanorna i hemmet kom resultat på nationell nivå från bland annat Läsrörelsen som bekräftade det vi sett i Halmstad.

Oavsett orsakerna så var det viktigt att ta reda på hur det verkligen förhöll sig. Därmed gjorde vi en enkät som skickades ut och besvarades av alla föräldrar vid ett antal förskolor. På dessa enheter satte vi sedan in ett antal läsfrämjande åtgärder (från central nivå – förskolorna själva hade kanske ett eget läsfrämjande arbete igång, men här sattes även centrala resurser in).

Enkäten används fortfarande på vissa förskolor. Flera andra kommuner har efterfrågat den och börjat använda den på liknande sätt, och den har även spridit sig till logopedmottagningar runt om i landet. Syftet – att prata om läsvanorna, för att också kunna föra ett samtal om varför det är viktigt att läsa. Och därmed öka föräldrars motivation att läsa och den faktiska tid som varje enskilt barn blir läst för.

För forskning visar att om vi ska lyckas med att ge alla barn ett tillräckligt rikt språk för att kunna delta och bidra i vårt samhälle, så behöver vi exponera barnen för den ordrikedom som finns i böckerna. Och då måste vi ha med föräldrarna på tåget. Språkutveckling är inte förskolas och skolas isolerade uppdrag, det ligger även i föräldraskapet.  Såväl pedagoger som föräldrar är språkliga förebilder. Och i det perspektivet så blir det naturligt att låta högläsningen få vara i vårt gemensamma fokus.

En kartläggning kan såklart se ut på olika sätt. Nedan följer några av de viktigaste frågorna i den kartläggning vi använder:

Vilka språk talas i hemmet?

På vilka språk läser ni?

Hur många dagar/vecka läser ni för ert barn?

Hur många minuter/tillfälle läser ni för ert barn?

När på dygnet läser ni?

Vem tar initiativet till läsning?

Vem väljer boken ni ska läsa?

Vad läser ni? (pekböcker, bilderböcker, faktaböcker, kapitelböcker, serietidningar, ljudböcker m.m.)

Brukar ni gå till biblioteket?

Har ditt barn tillgång till böcker när hen vill? (Finns de tillgängliga för barnet eller behöver hen hjälp för att komma åt dem?)

Samtalar ni om bokens innehåll under och efter läsningen?

Samtalar ni om bokens språk?

Samtalar ni om böcker och sådant ni har läst i andra situationer?

Hur ofta läser du själv?

Ser ditt barn dig läsa någon gång?

Jag tror att förskola, skola, BVC och logopedmottagningar alla behöver ha kontinuerliga diskussioner om vissa eller alla av frågorna ovan för att medvetandegöra föräldrar om varför det är viktigt att läsa för sina barn, och om alla de fördelar som finns med högläsning. Det är inte självklart att föräldrar vet det. Det är inte heller självklart att motivationen finns hos alla föräldrar, vissa kanske kämpar med helt andra frågor och har inte alltid ork. Men om man får veta varför läsningen är viktig, så kanske den i större utsträckning prioriteras. Och i vårt fall i Halmstad, har vi gång på gång sett att läsvanorna i hemmen påverkas positivt av insatser som fokuserat på högläsningens betydelse för barnens språkutveckling. När vi gjort ommätningar med samma enkät tre eller sex månader efter dessa insatser (infokvällar, föreläsningar, bokprat, uppstart av kapprumsbibliotek) så har högläsningen verkligen ökat markant. Vill du veta mer om de positiva resultaten kan du skriva in ”Kapprumsbibliotekens positiva resultat” i sökfunktionen längst upp på sidan och läsa vidare.

2 kommentarer

Filed under Språkutveckling

Linda Fälths avhandling, varvad träning ger bäst resultat

Linda Fälth hade arbetat som speciallärare i ett antal år när hon började forska. Hon hade många gånger sett elever som verkade utveckla sin läsning som förväntat, men vid en närmare titt kunde man se att det fanns brister i läsförståelsen. I hennes forskning The use of interventions for promoting reading development among struggling readers” (Linnéuniversitetet, 2013) har hon studerat elever i årskurs två som haft behov av specialundervisning i läsning, och som intensivtränat under sex eller sju veckor. Passen har varit korta, mellan 15 och 25 minuter. Hon har jämfört elever som tränat enbart avkodning, enbart läsförståelse samt elever som varvat avkodning och läsförståelse. En fjärde grupp hade ordinarie specialundervisning.

De elever som tränade både avkodning och läsförståelse har haft samma mängd tid som de andra. Eleverna i de tre första grupperna använde datorprogram, vilket specialundervisningsgruppen inte gjorde. En smula överraskande var det inte specialundervisningseleverna som fick bäst resultat, utan eleverna som tränade både avkodning och läsförståelse med hjälp av datorprogram. De närmade sig också de s.k. normalläsarna mest. Att notera är också att de som får kombinationsträning av både avkodning och läsförståelse INTE behöver dubbla tiden.

Resultaten visade sig vara stabila över tid. Eleverna testades igen ett år senare, och då hade avståndet till ”normalläsarna” minskat ännu mer. Kombinerad träning visade sig alltså vara effektiv både på kort sikt och på lång sikt. De positiva resultaten förstärks också av att det i den gruppen är färre elever som efter avslutad intervention fortfarande är i behov av specialundervisning i svenska.

Lämna en kommentar

Filed under Åk 1-3, dyslexi, elever, forskning, läsförståelse, Läsinlärning, läsning, lästräning, lågstadiet, pedagog, språk, Språkljud/fonem, Språkutveckling, svenska, Textförståelse, undervisning

Föräldrasamverkan i mångkulturella förskolor

I Halmstads kommun har vi flera områden där majoriteten av invånarna mer eller mindre nyligen har kommit till Sverige. Områdena benämns i vissa sammanhang som ”mångkulturella”, och i andra sammanhang som ”segregerade”. Oavsett hur man väljer att se på saken så pågår ett ständigt arbete i såväl förskolor som skolor med att bättre förstå och möta de behov som just dessa elever har. Man jobbar konstant med att utveckla verksamheten för att bättre tillgodose barns och elevers behov av exempelvis språkutvecklande undervisning, men också för att finna samverkansformer med organisationer och föreningar för att kunna erbjuda eleverna en meningsfull fritid. I dessa områden pågår också ett ständigt utvecklingsarbete kring föräldrasamverkan och kommunikationen med vårdnadshavare, som på grund av både språkliga och kulturella skäl kan vara en utmaning.

För en tid sedan hade jag glädjen att arbeta ihop med några förskolor som jobbat fram en modell för en utvecklad föräldrasamverkan i just det området.

Inför inskolning bjöds föräldrarna in till ett första möte, tillsammans med tolk. ”Det är inte de som behöver tolk, det är vi” sade en av förskolecheferna. ”Vi måste förstå föräldrarna och barnens behov, deras kultur, nätverk och bakgrund.” I detta första möte låg allt fokus på att lyssna till föräldrarna och att skapa goda relationer med dem. Man hade under flera år kompetensutvecklat personalen på förskolorna kring interkulturalitet, under ledning av lärledaren Eva Ohlsson. Den enda information man gav föräldrarna i detta läge var kort om förskolans uppdrag, och föräldrarna fick med sig en kortfattad skrift; ”Förskolan är till för ditt barn” som finns tillgänglig på Skolverkets hemsida, översatt till många olika språk.

Principen man hade var att alltid ge information i rätt kontext, samt att ge bildstöd till. Det betyder att informationen om vilka kläder barnet behöver ha på förskolan ges i hallen, vid barnets hylla, i av- eller påklädningskontext. I hallen finns andra barns hyllor och extrakläder tillgängliga. Personalen kan visa och föräldrarna kan ställa frågor, peka o.s.v. och har då större chans att göra sig förstådda. Bildstödet man gav kunde se ut ungefär så här:

Detta behöver ditt barn på förskolan

Rutinerna på dessa förskolor var mer flexibla än på andra förskolor. Anledningen var att man lärt sig att tid inte är lika exakt i andra kulturer som i Sverige. Man ställde sig alltid frågan om vad som var viktigt på riktigt? Och valde därmed striderna noga. Pedagogerna hade lärt sig att planera aktiviteterna utifrån de förutsättningar man hade, och det innebar att det kunde försvinna tre barn en dag när det var extra kallt ute, eller att barn hämtades och lämnades utanför ordinarie schema. Man hade stor förståelse för att matsituationen på förskolan kunde behöva anpassas emellanåt, eftersom vissa barn var väldigt ovana vid att sitta vid bordet och äta med kniv och gaffel. Kanske var det vanliga för dem att äta med händerna, eller att sitta tillsammans i ring på golvet under måltiden.

Det fanns fyra grundpelare i förskolornas arbete med att utveckla föräldrasamverkan.

  1. Tid
  2. Nyfikenhet
  3. Föräldraerfarenheter
  4. Föräldrar som resurs att stötta modersmålet

Den första punkten innebar att man inte kunde förvänta sig att föräldrarna skulle ta till sig och förstå hela läroplanen på en gång (kan vi någonsin det?), istället valde man att jobba långsiktigt med att förankra och skapa förståelse för förskolans verksamhet. Man informerade om arbetet, de projekt man arbetade med, i kontexten och med stöd av foton och konkreta material som fanns tillgängligt på förskolan.

Den andra punkten innebar att pedagogerna visade ett genuint intresse för familjerna och deras livsvillkor, historia, önskemål och tankar. Man vågade fråga även de frågor som kunde kännas obekväma eller svåra att ställa. Man bad föräldrarna att berätta och tog sig tid att lyssna.

Att ta tillvara på föräldrarnas erfarenheter kunde innebära att föräldrar bjöds in till förskolan för att berätta om sitt land, sitt yrke eller något liknande. Det var viktigt att lyfta alla föräldrar, och därmed bekräfta och uppmärksamma även barnen.

Föräldrar är självklart en resurs i att stötta alla de barn som har fler språk i hemmet än bara svenska. Dessa förskolor hade en mängd pedagoger som pratade andra språk, men det gick inte att täcka hela verksamhetens behov på detta sätt. Istället tog man hjälp av föräldrarna för att läsa in sagor på barnens modersmål och översätta material. Man hade också ett aktivt språkfrämjande arbete i form av information om föräldrarnas betydelse om barnens språkutveckling, samarbete med det lokala biblioteket för tillgång till flerspråkiga sagostunder, samt kapprumsbibliotek där föräldrar kunde låna böcker på både svenska och de olika modersmålen.

Förskolorna upplevde att många föräldrar blev mer delaktiga under arbetets gång, men också att pedagogerna fick ett annat synsätt och fler strategier i och med att de interkulturella förhållningssätten ökade.

Dock kvarstår självklart utmaningar. En förskolechef berättar:

”Vi måste alltid arbeta med pedagogernas värdegrund, vi bär alla på fördomar som vi inte alltid är medvetna om. Vi har också svårt att få alla föräldrar att förstå förskolans funktion, vissa kommer alltid se oss som barnpassare. Vi jobbar hela tiden med att utveckla modersmålsstödet, som fortfarande är ett svårt begrepp med vagt innehåll för många. Och sist men inte minst är tillgången till flerspråkig personal bristande. Jag önskar att vi förskolechefer kunde få bättre hjälp av kommunens centrala funktioner i att hitta såväl språkpraktikanter som utbildad personal och även andra anställningsformer som kan vara aktuella.”

 

Lämna en kommentar

Filed under bildstöd, Föräldrar, Förebyggande arbete, Förskola, Flerspråkighet, modersmål, nyanlända, samarbete, Språkutveckling

Stöttning eller scaffolding ur ett språkutvecklande perspektiv – vad innebär det i praktiken?

Begreppet scaffolding, eller på svenska stöttning, förekommer frekvent i litteratur om barns lärande och språkutveckling. I litteraturen beskrivs detta i termer av att vuxna kan fungera som byggnadsställningar för att bistå barn i deras lärande. Det barnet ännu inte klarar av på egen hand kan genomföras och klaras av om det finns en vuxen som stödjer barnet i lärprocessen. Liknelsen ger bilden av att den vuxna bär barnet framåt i lärprocessen på samma sätt som en byggnadsställning stöttar ett hus under byggprocessen. I begreppet stöttning ingår att stödet som ges är tillfälligt. När barnet utvecklats kommer stödet eller byggnadsställningen kunna monteras ned, och behovet av stöttning bli ett annat.

Men vad innebär stöttning egentligen? Begreppet är tydligt i teorin, men hur kan det se ut i praktiken? I ett språkutvecklande perspektiv handlar stöttning om att vuxna finns som stöd för barns kommunikation, för att vidga och stötta barnens förståelse, men också för att stödja barnens möjligheter att samspela och uttrycka sig.

Med ett barn som ännu inte lärt sig hur man tar kontakt med hjälp av språket med andra barn, kan det handla om att den vuxna visar hur man gör för att få vara med och leka. Att det är bättre att få kompisens uppmärksamhet genom att gå fram och erbjuda en spännande leksak, eller vinka eller klappa kompisen, istället för att kasta en leksak eller skrika högt.

För ett barn som nyss börjat lära sig svenska kan det vara god stöttning att ge barnet fraser såsom ”ska vi bygga ett slott tillsammans?” i bygghörnan, eller ”Kan jag få ost tack?” vid mellanmålet.

Det kan handla om att ställa tankeväckande frågor vid bokläsningen, för att ta barnens upplevelse och förståelse av det lästa till nästa nivå.

Ett annat sätt att ge stöttning är att ge förförståelse till vad som ska hända under dagen, eller i nästa aktivitet, eller att diskutera vad boken man ska läsa kommer att handla om.

Stöttning kan också vara att på olika kreativa sätt väcka sexåringens intresse för bokstäver, ett område som kanske inte lockat barnet tidigare, men som barnet behöver närma sig för att klara skolstarten.

Det kan handla om att förenkla instruktioner, eller att dela upp flerledade instruktioner eller skicka med en kom-ihåg lapp för att barnet ska kunna genomföra en uppgift.

Stöttning kan ske på otroligt många olika sätt, och det finns ingen mall eller checklista för hur det kan gå till. Allt är situationsberoende och beroende på behoven hos barnet du möter. Det är otroligt viktigt att pedagoger utvecklar en god kompetens i att bedöma var ett barn befinner sig i sin utveckling och sitt lärande, så att rätt sorts stöd ges, och så att lagom mycket ”byggnadsställning” kan resas. Pedagoger behöver redskap för att mer eller mindre formellt kunna kartlägga barnens språkutveckling. När bilden av barnets språkliga förmågor är klar och tydlig behöver pedagogen dessutom ha många olika strategier med sig i det dagliga arbetet för att kunna stötta varje barn där de är.

Lämna en kommentar

Filed under Åk 1-3, Åk 4-6, Åk 7-9, elever, Förskola, Förskoleklass, förskollärare, Grundsärskola, grundskola, Kartläggning, lärare, Språkstörning, Språkutveckling, strategier för språk

”Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt med fokus på flerspråkiga barn i förskolan”

 

Den 15/5 deltog jag i Tylösandsdagarnas spår ”Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt med fokus på flerspråkiga barn i förskolan”.

Först ut som talare var Jan Mellgren, verksamhetschef på CfS – Center för Skolutveckling i Göteborg. Jan berättade om utmaningar i förskolan i Göteborg samt hur huvudmän bör leda systematiskt för att få till det språkutvecklande arbetet. Jan gav kritik mot top-down styrningen som många kommuner ägnar sig åt, och menade att förskolechefernas uppdrag behöver fredas. Huvudman bör ta bort onödiga processer så att förskolecheferna kan fokusera på det pedagogiska arbetet. Idag kan man på många håll se att sidoresurser har blivit huvudprocesser, t.ex. rekrytering och byggnation som då tar tid från det pedagogiska ledarskapet. HR behöver istället serva kring anställning, och bygg/planeringsavdelning bära lokalfrågorna.

Förskolechefen behöver i större utsträckning leda förskollärarna så att de i sin tur kan leda arbetslagen i det språkutvecklande arbetet. Vad behöver förskollärarna ha för förutsättningar för att leda arbetslagen? Jan nämner att det kan röra sig om tid för planering och reflektion, fortbildning kring samtalsledning eller ledarskap.

Dagen fortsatte med Anniqa Sandell Ring, författare till boken Låt språket bära och verksam i egna företaget Förskole & Skolutveckling Sandell Ring AB.

Anniqa förmedlade många tankeväckande budskap under dagen, bl.a. vikten av att inte förenkla språket i vardagen, utan istället utveckla det. Att låta barnen diskutera och lära varandra, så att de får praktisk erfarenhet och sätter ord på den.

Med nyanlända måste man kanske under en period förenkla språket för att öka förståeligheten för dem, men om vi sänker nivån på språket över längre tid så får de barnen jobba på en nivå som är kognitivt under det de skulle kunna klara av. Detta fenomen är bra beskrivet av Maiike Haijer i boken Språkinriktad undervisning.

Anniqa pratade vidare om att jobba genreinriktat i förskolan. De vanligaste texttyperna i förskolan är: Återge, Berätta, Beskriva, Instruera, Förklara, Argumentera och Diskutera.

Många tänkvärda tankar om språket i vardagen förmedlades: Vikten av att vara medveten om hur man som pedagog använder språket. Språkutveckling i förskolan sker när personalen talar på ett stimulerande sätt och utmanar barnens språk. Många studier visar att pedagoger generellt pratar för kortfattat och med för enkelt språkbruk. Övertydlighet är ett annat problem, pedagoger är så måna om att göra sig förstådda att de gestikulerar och visar, vilket gör att barnen inte behöver förlita sig på språket för att förstå. Språkforskare Veli Tuomela bekräftar den bilden i de av hans föreläsningar jag deltagit i. Han menar att förskollärare är skickliga på att vara förståeliga men att de behöver höja ribban på språket I praktiken handlar det om att prata med fler komplexa begrepp och att prata med fler bisatser, samt att oftare lämna kontexten – här och nu – för att prata om där och då och det abstrakta.

Det kan också handla om att använda språk med sådana grammatiska konstruktioner som vanligtvis är svåra i svenska språket, exempelvis verb med partikel (Verbet Ta kan följas av många olika partiklar exempelvis in, på, i, ut, till sig o.s.v.).

Jag lyfter på hatten för såväl Jan Mellgren som Anniqa Sandell Ring som gav oss åhörare en fantastiskt bra, genomtänkt och tankeväckande dag med många konkreta exempel.

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Förebyggande arbete, Förskola, Förskoleklass, förskollärare, Flerspråkighet, Konferens, modersmålsundervisning, nyanlända, pedagog, social språkmiljö, språkstimulerande arbetssätt, Språkutvecklarna, Språkutveckling