Behov av språkpolicy i förskolan

Sedan 2018 driver jag ett omfattande forskningsprojekt om språkmiljöer och hur barn utvecklar sitt språk i förskolan. Projektet som kallas Förskolan som arena för barns språkutveckling har ett särskilt fokus på flerspråkiga barns förutsättningar och möjligheter att utveckla sina språk i förskolans verksamhet, men genomförs på förskolor i både starkt mångkulturella och starkt monokulturella områden.

Under höstterminen 2020 släpptes rapporterna från delstudie 1 och 2, vilka grundar sig på enskilda intervjuer med samtliga chefer och nyckelpersoner i styrkedjan för de deltagande förskolorna, samt en enkät till alla pedagoger i de deltagande förskolorna. Innehållet i detta inlägg är baserat på resultaten från dessa studier. För att få tillgång till rapporterna i sin helhet, maila till karolina.larsson@halmstad.se

Språkpolicy

Språkpolicy handlar om att genom lagar och direktiv styra förutsättningar för språkande och språkutveckling. Begreppet språkpolicy kan definieras som summan av språkliga praktiker, ideologier, samhällsnormer, värden, attityder och språkförvaltning (Spolsky 2004; Shomamy 2006). Förskolans språkpolicy uttrycks på flera nivåer, såväl explicit som implicit. På nationell nivå uttrycks den i förskolans läroplan och riktar in sig på flera olika språkliga mål, exempelvis att barn ska få utveckla sitt språk genom att lyssna till högläsning och samtala om litteratur och andra texter, och att förskolan ska medverka till att barn med andra modersmål ska få möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål (Skolverket 2018). På kommunnivå kan det finnas riktlinjer eller direktiv som styr språkanvändning och språkutveckling, och på förskolenivå kan språkpolicyn fördjupas och konkretiseras genom en beskrivning av hur policyn ska ta sig uttryck i förskolans pedagogiska praktik.

Språkpolicy kan alltså tolkas på olika sätt, men kan också lysa med sin frånvaro. Bunar (2014) lyfter fram att svensk forskning visar på bristande eller obefintliga policyplaner på kommunal nivå vad gäller nyanlända i förskola och skola. Puskás och Björk-Willén (2017) konstaterar i sin studie om språkpolicy i förskola och hem, att lärare och barn tolkar förskolans språkpolicy olika. I de studerade förskolorna fanns ingen explicit språkpolicy, men de lärarledda aktiviteterna sågs som stunder då svenska språket användes. Dessa utgjorde dock en så pass liten del av den totala tiden barnen var på förskolan att det i praktiken var barnens egna språkpreferenser som utgjorde grunden för förskolans språkpolicy. Barnens val av aktiviteter och kamrater i den fria leken ifrågasattes sällan av pedagogerna. I detta sammanhang beskrivs istället en laissez-faire attityd gentemot barnens språkanvändande i leken. Det i kombination med att den fria leken värderas högt och tar mycket tid i anspråk leder till att vissa barn inte hinner utveckla det svenska språket i tillräckligt stor utsträckning.

Dilemma

Ett annat dilemma enligt Puskás och Björk-Willén (2017) är att i den fria leken på modersmålet är barnen utlämnade till varandras språkliga input för att utveckla sitt modersmål, vilket kan leda till en problematisk situation där pedagogerna varken kan bidra till eller påverka kvalitén i den språkliga interaktion som sker (eller inte sker) på barnens modersmål, något som bekräftas av pedagoger i denna studie. En av pedagogerna beskriver nedan hur hen ser på att flerspråkiga barn talar alla sina språk på förskolan:

”Det får de gärna. Men jag kan inte stötta, rätta eller stimulera på deras modersmål.”

Uttalandet fångar ett dilemma som upplevs av många. Genom att ha en tillåtande och uppmuntrande attityd till barnens modersmål kan pedagogerna skapa ett utrymme för modersmålet, som på sikt kanske kan bidra till att barnet känner stolthet över sitt språk och utvecklar en flerspråkig identitet. Pedagogerna vill och ska enligt läroplanen utveckla barnens modersmål, men det upplevs som svårt när man inte själv förstår eller talar språket ifråga. Dilemmat uppstår i skärningspunkten mellan följande utdrag ur skollagen (SFS 2010:800, kap. 8 §10): ”Förskolan ska medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål.” och den pedagogiska praktiken (Vetenskapsrådet, 2016). Bristen på policys och riktlinjer för språkanvändningen i förskolans olika aktiviteter har tidigare visat sig vara faktorer som kan bidra till att skapa en osäkerhet i det pedagogiska uppdraget (Wigerfelt & Morgan, 2011).

En relevant fråga att ställa sig är hur de barn som föredrar att använda sitt modersmål ska utveckla sitt svenska språk om det inte finns någon explicit språkpolicy som tydliggör när, var och hur det ska gå till. Att lära sig ett språk tar både tid och kraft, och förskolans pedagoger behöver ha kunskap om hur stor del av dagen de flerspråkiga barnen faktiskt är exponerade för och producerar både det svenska språket och sina modersmål.

Resultat

I föreliggande studie framkommer att ingen av förskolorna har en tydlig och uttalad policy kring språkanvändningen i verksamheten. På frågan om vilket påstående som bäst stämmer in på förskolan där de arbetar svarar pedagogerna enligt följande:

	Monokulturellt område	Mångkulturellt område
På förskolan uppmuntrar vi barnen att tala svenska, oavsett vilka modersmål barnen har.	(22 %)	(54 %)
På förskolan uppmuntrar vi barnen att tala alla sina språk.	(42 %)	(74 %)
På förskolan har vi inte aktivt tagit ställning kring barnens språkproduktion.	(38 %)	(0 %)

Tabellen visar att många pedagoger i det monokulturella området inte tagit ställning kring språkanvändningen på förskolan, vilket faller sig naturligt eftersom de inte har så många flerspråkiga barn i verksamheten, och även de barn som är flerspråkiga har många gånger svenska som ett av sina modersmål. I det mångkulturella området har majoriteten av pedagogerna svarat att de uppmuntrar barnen att tala alla sina språk, och detta ställningstagande har en viss överlappning med ställningstagandet att uppmuntra barnen att tala svenska på förskolan. Överlappningen handlar om att flera pedagoger i båda områdena har valt att kryssa i flera svar (vilket innebär att procentsatserna totalt överstiger 100 %). Detta kan tolkas som att pedagogerna har svårt att ”välja” eller ansluta sig till en generell policy för språkandet i förskolan. Både barn, pedagoger och de situationer man befinner sig i är olika, vilket kräver en viss flexibilitet, och att språkanvändningen anpassas utifrån aktiviteter och undervisning.

Sammanfattning

Tidigare svensk forskning visar på flera dilemman som uppstår i skärningspunkten mellan styrdokument och flerspråkig praxis i förskolan. Puskás och Björk-Willén (2017) menar ett det vilar en motsättning i att flerspråkighet ses som ideologiskt eftersträvansvärt men att det samtidigt är svårt att realisera en flerspråkig undervisning i den pedagogiska praktiken. En svår situation uppstår när enspråkiga pedagoger som saknar kunskaper i barns olika modersmål är de som är satta att stödja och utveckla dessa modersmål i undervisningen. Det kan också vara en utmaning att alla barn i gruppen ska känna sig inkluderade och kunna vara delaktiga i de aktiviteter de vill, samtidigt som flerspråkiga barn ska tillåtas att använda sitt modersmål när de samtalar med varandra. Många pedagoger i föreliggande studie lyfter behovet av att räta ut de frågetecken som uppstår i skärningspunkten mellan styrdokument och praxis, och i det avseendet skulle en språkpolicy kanske kunna vara till hjälp.

Referenser

Bunar, N. (2014). Utländsk bakgrund, invandringsålder och boendesegregation – mellan artificiellt skapade statistiska kategorier och strukturella villkor. I O. Sernhede & I. Tallberg Broman (red.) Segregation, Utbildning och ovanliga lärprocesser, (s. 169-187). Stockholm: Liber.

Larsson, K. & Björk-Willén, P. (2020). Att leda flerspråkigt arbete i förskolan – en huvudmans arbete med att skapa förutsättningar för alla barns språkutveckling. Förskolan som arena för barns språkutveckling, Rapport 1. Halmstads kommun.

Larsson, K. & Björk-Willén, P. (2020). Språkutvecklande och flerspråkigt arbete i förskolan. Förskolan som arena för barns språkutveckling, Rapport 2. Halmstads kommun.

Puskás, T. & Björk-Willén, P. (2017). Dilemmatic aspects of language policies in a trilingual preschool group, In S. Boyd & L. Huss (eds.) Special issue, Young children as language policy-makers: studies of interaction in preschools in Finland and Sweden. Multilingua 36(4).

SFS 2010:800, Skollag (2010:800) Svensk författningssamling.

Shomamy, E. (2006). Language policy: Hidden agendas and new approaches. New York: Routledge.

Skolverket (2018). Läroplan för förskolan Lpfö18. Stockholm: Fritzes. Hämtad 2019-06-09 från www.skolverket.se.

Spolsky, B. (2004). Language policy. Cambridge: Cambridge University Press.

Vetenskapsrådet. (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Wigerfelt, B. & Morgan, E. (2011) Balansgång mellan två språk. Lärares berättelser om tvåspråkig undervisning på svenska och arabiska. EDUCARE, 3, 53-79.

Annons

Förskolor där svenska språket inte får utrymme

En dryg femtedel av Sveriges barn är flerspråkiga, och ska av förskolan ges möjlighet att utveckla såväl svenska språket som sitt/sina modersmål. Men andelen barn är inte jämnt fördelat över samtliga förskolor i landet – istället har vi ett litet antal förskolor med stor andel barn med andra modersmål. Ibland finns inga barn med svenska som modersmål på förskolan. Det påverkar hur barnen använder språket, och vilka språk barnen använder i leken och interaktionen sinsemellan. De senaste åren har många kommuner anställt flerspråkig personal i förskolan, men sällan som en extra resurs utan som en del av ordinarie personal i arbetslaget. Det påverkar mängden svenskspråkig stimulans barnen ges av pedagogerna.

I förskolans läroplan står att ”förskolan ska sträva efter att varje barn som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet och sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål”. Är denna formulering svår för oss som arbetar i förskolan att förhålla oss till? Klarar vi att skapa utrymme för såväl svenskan som för modersmålet i de verksamheter vi arbetar i, och med de förutsättningar som är oss givna? Finns det förskolor där barnens modersmål får ett stort och välbehövligt utrymme – men på bekostnad av det svenska språket?

I ett program i Vetandets värld belyser man problemet på olika sätt. Medverkande är bland andra Tunde Puskas, lektor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet och Polly Björk-Willén, biträdande professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet.

Här kan du lyssna på avsnittet!

Oavsett våra olika ståndpunkter i frågan har vi följande att förhålla oss till; När barnen börjar skolan är skolframgången avhängig av det språk som barnen har fått med sig och utvecklat under förskoleåren. Det är det vi ska sikta mot, och det är varje huvudmans ansvar att säkerställa att så är fallet.

 

Skriften ”Barnets bästa” – verktyg för att introducera barn i förskolan

I Nygårds verksamhetsområde i Halmstads kommun har förskolecheferna gemensamt tagit fram en skrift för att stödja pedagogerna i att introducera barn i förskolan. Skriften heter ”Barnets bästa” och kombinerar styrdokument, forskning och praktik på ett självklart och tydligt sätt. Här följer ett utdrag ur skriften:

”Nytt för en del pedagoger kan vara att möta nyanlända barn i verksamheten. Gruppen nyanlända uppvisar olikheter vad gäller bakgrund, språk, intressen och erfarenheter. Gemensamt för gruppen är att de befinner sig i en migrationsprocess och att de inte har svenska som modersmål. Samtidigt är alla barn olika som individer. Barn växer upp i en hemkultur där varje familj har olika levnadssätt, normer och värderingar oavsett om de tillhör samma kultur.”…

”Barn som introduceras i förskolan utan att kunna svenska berövas ett kommunikationsmedel som de lagt flera år på att tillägna sig. Många barn som lär ett nytt språk i förskolan lägger energi på att lära sig förstå språket som talas runt omkring dem. Några barn provar att härma och prata språket med en gång medan ett annat barn lyssnar till språket under en period utan att tala det själv. Under denna period är det betydelsefullt att respektera barns icke-verbala period. Det flerspråkiga barnet använder olika lärstrategier såsom ersätta ord med ett annat, omformulera sig, använda kroppsspråk och gester”…

”Ge modersmålet en plats i förskolan! För att synliggöra barnets språk kan det räcka med några enkla åtgärder. Här är några tips:

• Böcker: Låna eller köp böcker på barnets modersmål. Även om det inte finns modersmålsstödjare eller flerspråkig personal som kan läsa i dem är det en viktig markering, inte minst för vårdnadshavarna. Gå in på www.modersmal.net för tips och idéer.
• UR.se: UR gör program som kan användas från förskola till högskola. Programmen är tillgängliga för alla och speglar samhällets mångfald.
• Pek-appar: Hämta en app till lärplattan på barnets modersmål, eller gör en egen genom att lägga in egna bilder/teckningar med egna ljud till – ta hjälp av vårdnadshavare eller en modersmålsstödjare för att spela in ljuden. För barn som inte kan svenska kan det göra stor skillnad för känslan av trygghet att få höra några ord på det egna språket.
• Använd vårdnadshavares kompetens: Bjud in vårdnadshavare att hålla sagostund eller berätta något.”

I ”Barnets bästa” problematiseras kvalitetsbegreppet. Att driva en förskola med kvalitet kan betyda olika saker beroende på vilket perspektiv man tittar ifrån(Samhälls-, verksamhets- pedagogperspektiv o.s.v.). Genom att utgå från barn/individ blir det nödvändigt att fundera kring begreppet nyanländ. Varför är det viktigt att kategorisera barnen som nyanlända? Vad vet vi egentligen om de behov man har när man kommer ny till ett land med annat språk och annan kultur? Skillnaderna mellan individer är troligtvis större än skillnaderna mellan grupper av barn. Helt klart är dock att vi i förskola och skola ska möta varje individ utifrån deras förutsättningar och behov, med nyfikenhet och respekt för individen.

Är du nyfiken på att läsa ”Barnets bästa” i sin helhet går det bra att maila undertecknad på karolina.larsson@halmstad.se.

Läsning och skrivning och flerspråkighet

Med anledning av mitt tidigare inlägg ”Flerspråkig karläggning av avkodning och läsning”, så ska jag fortsätta djupdykningen i läsning och skrivning med ett flerspråkigt perspektiv. 

Ofta sker läs och skrivutvecklingen hos flerspråkiga elever problemfritt, och eleven får via sin flerspråkighet en ord och begreppsrikedom, samt ett kreativt och flexibelt språkanvändande med en uppsjö av uttryck, språkliga konstruktioner och metaforer från de olika kulturer och språk som eleven möter.

Men om vi ska problematisera det hela så måste man också inse att det sammanhang eleven befinner sig i spelar en avgörande roll för hur elevens färdigheter kommer att utvecklas. Och det sammanhanget kan vara ganska komplext i och med att läs och skrivundervisningen sker i olika kontexter i skolan. Exempelvis i svenska, svenska som andraspråk, modersmålsundervisning och specialundervisning. Men faktum är att läsning och skrivning används i samtliga ämnen. Det är sällan eller aldrig endast en pedagog inblandad i elevens läs- och skrivundervisning, utan ett flertal pedagoger. Allt detta gör att den redan komplexa läs- och skrivinlärningen blir än mer komplex att reda i när utvecklingen inte går som förväntat.

Alla som mött elever i flerspråkig utveckling, med läs- och skrivsvårigheter, vet att det är svårt att avgöra vad som är vad. Beror svårigheterna med läsning och skrivning på att eleven inte behärskar det språk som eleven förväntas läsa och skriva på? Är brister i läsförståelse kanske bara ett resultat av brister i ordförråd och/eller grammatisk förståelse? Hur påverkas läs- och skrivinlärningen av att eleven har utmaningen att erövra två skilda skriftspråkssystem? Frågorna kan vara många, och det är av allra största vikt att man inte förhastar slutsatserna, samt att man kartlägger elevens samtliga språk. Och när man gör det är modersmålsläraren en nyckelperson. Hen kan redogöra för modersmålets uppbyggnad, skriftspråket, elevens kunskaper och språkliga förmåga m.m. Ett samarbete mellan samtliga berörda lärare, inklusive modersmålsläraren är nödvändigt för att förstå elevens förutsättningar.

Man vet att andraspråkselever löper större risk att vara mindre bekanta med textens innehåll, ämnesområde och språk, och behöver därför lära sig lässtrategier, dels för att förstå texten de läser och dels för att lära sig strategier att hantera nya texter i andra sammanhang.

När man granskar läromedel och faktatexter kan man också lätt upptäcka att språket är påverkat av ursprungskulturens språk. Som svensk är det lätt att skaffa sig en bild av vad rik nederbörd är, men en somalier kan ha helt andra referensramar och tolka uttrycket på ett annorlunda sätt.

Andra hinder eller problem kan uppstå i mötet mellan eleven och det mer akademiska språket i skolan. Men det finns också andra tänkbara orsaker till läs- och skrivsvårigheter; bristande språkstimulans, bristande undervisning, låg motivation, ingen läsvana, språkstörning, dyslexi, syn eller hörsel-problematik för att nämna några. Alla dessa faktorer måste vägas in i den samlade bedömningen av eleven, för att säkerställa att stödet riktar in sig på rätt saker och håller hög kvalitet.

Flerspråkigheten i sig orsakar ALDRIG läs- och skrivsvårigheter. Människans hjärna klarar att hantera en mängd olika språk, inklusive skriftspråk. Däremot kan det vara så att en svag språkutveckling på ett eller flera språk påverkar läs- och skrivutvecklingen negativt.

Så varför är det viktigt att fundera kring detta över huvud taget? Om flerspråkighet inte orsakar läs- och skrivsvårigheter så är väl allt frid och fröjd!

Anledningen är att i Sverige löper flerspråkiga elever större risk att misslyckas i skolan. Exakt vad det beror på låter jag vara osagt. I forskningsöversikten ”Att läsa och skriva – forskning och beprövad erfarenhet” läste jag följande häromdagen: ”… elever med utländsk bakgrund genomsnittligt har sämre studieresultat i grundskolan än infödda svenska. Det kan inte råda något tvivel om att detta förhållande har ett samband med att många av dessa elever har en behärskning av svenska som inte motsvarar den infödda normen, samtidigt som svenska är det språk på vilket de får sin undervisning. På samma sätt är det klart att de sämre studieresultaten hänger samman med att elever med utländsk bakgrund oftare har sämre läs- och skrivförmåga än infödda elever.”

Så vad gör vi för fel? Varför klarar vi inte av att tillfredsställa dessa elevers behov språkligt, pedagogiskt, socialt?

Generellt sett är läsinlärning och utveckling av läsförmågan på ett svagt språk (ett språk som inte behärskas på åldersadekvat inföddnivå) mer problematisk än på ett för barnets ålder normalt utvecklat språk. Ett antal villkor är ofta inte uppfyllda för barn med utländsk bakgrund, villkor som visat sig ha positiva effekter på läsinlärning och utvecklingen av läsförmåga. Dessa är bland annat följande:

• undervisningsspråket är detsamma som det språk eleven använder i hemmet,
• eleven har ett ordförråd på minst 6 000 – 10 000 ord i undervisningsspråket,
• eleven förstår innebörden av minst 75 procent av innehållsorden i de texter som ska läsas.

Om barnets förstaspråk används som undervisningsspråk finns det en rimlig chans att basdelen är normalutvecklad och att barnet har tillägnat sig språkets uttal och grammatiska system. Detta är en viktig förutsättning för att barnet ska förstå principen för hur tal och skrift förhåller sig till varandra och lära sig principen för avkodning. (Bialystok 2002, Purves 1990)

Följande tabell är baserad på uppgifter från Collier 1987. Här ser man att den genomsnittliga tidsåtgången för att lära sig ett andraspråk är som kortast om ankomståldern i det nya landet är 8 och 11 år, vilket beror på att barnet då ofta kan läsa och skriva på sitt modersmål vilket gör resan in i det nya språket enklare. Kommer barnet tidigare än så kan det ta upp till åtta år, vilket även gäller för de som kommer till Sverige mellan 12 och 15 års ålder. Dessa fakta får mig att fundera kring alla barn som är födda här och går i förskolan i Sverige. De borde rimligtvis ha samma förutsättningar vid skolstart eller senast under lågstadiet givet att det tar 3-8 år att lära sig språket till infödd nivå. Men om vi tittar på måluppfyllelse, betyg och behörighet till nationella program m.m. så talar statistiken alltså emot det.

Detta bekräftades på Flerspråkighet i Fokus 2015 då Elisabeth Lindén pratade; ”Skillnaderna mellan infödda elever och elever med utländsk bakgrund, födda i Sverige, som gått hela sin skoltid i Sverige, indikerar att den svenska skolan inte lyckas ge en fullgod och likvärdig utbildning.” Analyser av skillnaderna mellan infödda elever och elever med utländsk bakgrund (födda i Sverige och som gått hela sin skoltid i Sverige) från PISA-resultatet 2012  indikerar att den svenska skolan inte lyckas ge en fullgod och likvärdig utbildning.

Dyslexi är lika vanligt förekommande hos flerspråkiga som hos enspråkiga. Vid dyslexi ska parallella svårigheter med fonologisk bearbetning kunna observeras på båda språken. Dyslexin kan dock ta sig uttryck på olika sätt beroende på skriftspråkssystem och ortografi i de olika språken, t.ex. i engelska och danska.

Skolan ska arbeta utifrån varje elevs behov, och en diagnos är på det sättet mindre viktig i sammanhanget. För individen och familjen kan det dock vara viktigt att få veta orsaken till svårigheterna och en diagnos kan hjälpa till att förklara både svårigheter och behov.

Vad gäller det förebyggande arbetet är det av största vikt att redan från späd ålder stimulera barnets samtliga språk, arbeta med en positiv flerspråkig identitet samt ge barnet många positiva möten med böcker och sagor på barnets samtliga språk.

Läsförståelsestrategierna från ”En läsande klass” i ämnet modersmål albanska

I detta inlägg gästbloggar vår duktiga modersmålslärare Qerim Raqi som undervisar i albanska. Qerim arbetar på Resurscentrum Modersmål på Kärnhuset i Halmstad.
 I syfte att undervisa eleverna i läsförståelse har jag under förra läsåret jobbat med en ny forskningsbaserad metod i modersmålsundervisningen albanska i åk 1-3. Jag har använt olika läsförståelsestrategier inspirerade av projektet ”En läsande klass” som pågår i hela landet i svenska skolor. Den forskningsbaserade metoden som kallas RT-metoden (Reciprocal teaching), ömsesidigt lärande, betonar lärandet i dialog med andra, att genom strukturerande lässamtal skapa mening och förståelse. 

Jag har använt de fyra läsförståelsestrategierna som metoden bygger på: att förutspå, att reda ut oklarheter, att ställa frågor, att sammanfatta. Konstnären är den femte strategin som har lagts till i projektet ” en läsande klass” och den skapar inre bilder av den man läser. Strategierna har förknippats med olika symboler som man kallar för läsfixare: Spågumman, Detektiven, Reportern, Konstnären och Cowboyen. Dessa figurer har jag namngett också på albanska och plastat in i spelkortsformat som jag delar till varje elev. Vi har använt strategierna tillsammans på gemensamma texter i syfte att skapa en dialog kring texten. Eleven som ville förutspå vad texten kommer att handla om visade upp spågummekortet, den andre reagerade på nya ord och uttryck genom att visa upp Detektivens kort, osv. Jag högläste texten för eleverna, texten delade jag i stycken och efter varje stycke inväntade jag elevernas reaktion, delaktighet med frågor, kommentarer, ordförklaringar etc. Jag modellerade, visade eleverna hur de ska göra genom att tänka högt, t ex: ” När jag läser den här texten tänker jag…därför att…”

Vi läste skönlitterära texter från albansk litteratur men också från svensk litteratur, korta lättlästa texter som jag översatte, bland annat ”Inbrott i skolan” av Helena Bross. Val av texter är mycket viktigt, texter med intressant innehåll som inbjuder till diskussioner. På så sätt blev eleverna aktiva i textsamtalen och mer motiverade. Texten blev mer intressant och eleverna förstod bättre, och hade mer motivation att ställa frågor kring texten. 

Min erfarenhet av RT-metoden är att den kan användas även i modersmålsundervisningen. Vi behöver ge våra elever läsförståelsestrategier som de kan använda vid läsning av olika texter. Jag tycker att metoden ger resultat, gör eleverna delaktiga uppmuntrar eleven till eget tänkande och skapar motivation och läslust hos eleverna. Den ger våra elever bra verktyg för sitt läsförståelsearbete, att förstå texten på djupet. 

Flerspråkig kartläggning av avkodning och läsning

Under flerspråkighet i fokus 2015 hade jag nöjet att lyssna på Elisabeth Lindén från SPSM, när hon berättade om ”Flerspråkig kartläggning av avkodning och läsning” – ett kartläggningsmaterial. Materialet är framtaget i vårt grannland Norge, och Elisabeth har varit drivande i att få materialet översatt till svenska. Syftet är att tidigt upptäcka flerspråkiga elever med dyslexi, för att kunna sätta in stöd. Att parallellt med kartläggningar av andraspråket också kunna kartlägga modersmålet. Liv Boyesen vid Nasjonalt senter for flerkulurell opplaering har skapat det norska materialet, vilket finns på femton språk. Översättningen till svenska pågår fortfarande, men idag finns materialet på fyra språk, arabiska, somaliska, spanska och polska. Näst på tur är persiska och turkiska som enligt Elisabeth ska bli färdigställda inom kort.

Det finns behov av att utveckla bedömningsinstrument för flerspråkiga elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi. Både över- och underidentifiering förekommer. I svenska skolan finns även ett generellt behov av att utveckla samverkan mellan olika yrkeskategorier – lärare, logopeder, psykologer m.fl.

Materialet består av en lärarhandledning och elevhäften med prov, och kompletteras med en inledning samt en exempelsamling, där lärare, specialpedagoger och modersmålslärare i några svenska kommuner berättar hur de har använt materialet. SPSM ger kurser i materialet, men man kan använda det även utan genomförd kurs.

Materialet finns tillgängligt för år 1 och år 2. Årskurs 1 betyder att man ska ha haft läs och skrivundervisning i 1 år. Årskurs 2 betyder att man ska ha haft läs- och skrivundervisning i 2 år. Materialet fungerar alltså även i högre åldrar, t.o.m. på gymnasiet menar Elisabeth. Exempel på delprov är ordläsning, ordkedjor, första och sista bokstaven, bokstavsdiktemen m.m. Alla proven är tidsbegränsade eftersom långsamhet är en stark dysleximarkör.

Elisabeth Lindén var vid föreläsningstillfället i slutskedet på sin mastersuppsats: ”Redskap för samverkan och förståelse”. De resultat hon lyfte fram var bland annat att SPSM’s kurser i materialet fungerar väl som språngbräda för ett utvecklat samarbete mellan modersmålslärare och specialpedagog, samt att användande av materialet ger ökat samarbete mellan övriga professionella på skolan. Ett annat resultat är användande av materialet ofta medför en höjd status för modersmålslärarna.

 

Språkstimulerande barnlitteratur

På Flerspråkighet i fokus 2015 pratade Margareth Sandvik, professor i norsk didaktik vid Högskolan i Oslo och Akershus, om hur man skapar förutsättningar för en stimulerande språkmiljö i den flerspråkiga förskolan. Hon ställde sig också den viktiga frågan om hur kan man kan utvärdera den egna verksamheten utifrån de framsteg barnen gör.

Margareth Sandvik började med att ge den svenska publiken en bakgrund till den norska förskolans utmaningar. Hon beskrev en situation med stora kunskapsklyftor mellan olika barn, och mellan olika grupper, både språkligt och fakta/kunskapsmässigt. Flerspråkiga familjer använder förskolan mindre än enspråkiga barn i Norge, och flerspråkiga barn lyckas i mindre utsträckning i skolan.

Precis som i Sverige bygger den norska skolans undervisning på majoritetens språk och erfarenheter. Det gagnar sällan de flerspråkiga barnen som oftast tillhör minoriteten och saknar en del förkunskaper och erfarenheter som majoriteten har.

Margareth Sandvik beskrebv sedan en studie som hon och hennes kollegor gjorde. Inom ramen för studien skapade och använde man materialet ”Lär mig norsk för skolestart”. Översatt till svenska heter det ”Språkstimulera och dokumentera i den flerspråkiga förskolan”, vilket säkert klingar bekant för många av er.

I studien ville man:

• Språkstimulera med hjälp av litteratur.
• Kartlägga barnens framsteg och därmed den egna verksamhetens kvalitet
• Jobba med övergångarna till skolan.
• Samarbeta med hemmen.

Resultaten av studien var tämligen sensationella och alldeles fantastiska. Barn som inte kunde någon norska alls när de började på förskolan, presterade över genomsnittet i klass 1 vad gäller bland annat läsförståelse och ordförråd. Man arbetade med att fördjupa barnens reflekterande kring böcker och texter. Pedagogerna arbetade med olika strategier för boksamtal, de ställde öppna och kognitivt utmanande frågor och var själva förebilder genom att inte ha färdiga svar på frågorna de ställde. Margareth Sandvik gav exempel på en bra och en dålig fråga att arbeta med utifrån Alfons Åberg. En dålig fråga är ” Vad har Alfons för färg på sin tröja?” medan en bra fråga som utmanar barnens språk och tänkande i samtalen är ”Jag undrar om Alfons har någon mamma?”.

Pedagogerna på förskolorna som deltog i studien arbetade utifrån följande punkter.

• Gå från det enkla till det svåra.
• Utgå från barnets förförståelse.
• Använd rekvisita. Konkretiseringsföremål gör textens innehåll till här och nu. KOnkretiseringen gjordes på olika sätt, t.ex. med hjälp av språkväskor, gosedjur, måla/rita, lera m.m.)
• Förenkla texten (både innehåll och struktur) i början. Försvåra efterhand.
• Gå från det kontextbaserade till det kontextoberoende (släpp på konkretiseringen efterhand och börja ställa utmanande frågor).

För att konkretisera för OSS I PUBLIKEN, gav Margareth oss en närmare inblick i ett av förskolornas arbete kring en bok vid namn ”Nisse hos frisören”. Pedagogerna valde boken utifrån att de flesta barn har erfarenhet av att gå till frisören. Man läste boken och tittade och benämnde olika föremål relaterade till boken. Efter det gjorde man en utflykt till en frisör. Där fortsatte man att utveckla barnens begreppskunskap genom benämning och samtal, ett upplevelsebaserat lärande. När man kom tillbaka till förskolan lekte man frisör, med ingången att sagan kan lekas överallt. Man ritade och målade, och satte sedan ihop bilder och texter som barnen berättade till en egen bok.

Hur blev det då med kartläggandet? Barnens framsteg observerades och dokumenterades på olika sätt, genom intervjuer och samtal, filmer, språkliga analyser… Pedagogerna kartlägger alltid parallellt med de aktiviteter man utför och de teman man arbetar med. Man kartlägger hela tiden och med ett formativt förhållningssätt. Man tittar i böckerna man arbetat med, lyssnar på det barnen berättar och ser vad de lärt sig och fått med sig av berättelsen. Vilka ord och uttryck som har fastnat.  Man har reflekterande samtal, och funderar på om barnen kunnat identifiera sig med innehållet, d.v.s. har de gjort några kopplingar mellan texten och jaget, texten och omvärlden, mellan olika texter? Pedagogerna har arbetat mycket med att spela in sig tillsammans med barnen, och transkribera, för att se och höra sig själva som pedagog/språkstimulerare.

Målet med arbetet är självklart flerspråkighet. Man tänker sig att de böcker man arbetat med blir till gruppens gemensamma referensramar, vilket minskar glappet mellan majoritetens och minoritetens olika erfarenheter och referensramar.

Var fjärde elev har rätt till modersmålsundervisning

Skolverkets officiella statistik visar att innevarande läsår är 225 497 grundskoleelever berättigade till modersmålsundervisning. Siffran motsvarar ca 24% av alla elever, och har ökat stadigt de senaste åren. År 2009 var motsvarande siffra ca 18%. De vanligaste språken på nationell nivå är arabiska och somaliska. I Halmstad är arabiska, albanska, turkiska, bosniska och serbiska de största språken.

Enligt Skolverket är det stor variation mellan kommunerna hur många av de berättigade eleverna som väljer att ta del av undervisningen. I en fjärdedel av kommunerna deltar över 50%, men i vissa kommuner deltar knappt 30%. Samtidigt vet vi att eleverna som deltar i modersmålsundervisning får genomgående bättre skolresultat än elever som ej deltar.  

Med anledning av detta tänker jag att man bör föra ett resonemang kring hur det ser ut i den egna kommunen – och varför. Hur många elever väljer att delta i modersmålsundervisningen? Hur kan man öka den andelen? Hur kan man stärka språken, lyfta statusen och stötta modersmålslärarna i deras arbete? Hur kan man optimera förutsättningarna för de flerspråkiga eleverna? Hur ser det ut med studiehandledningen i kommunen? Och hur påverkas elevresultaten av denna samlade bild?

Självklart måste ett problematiserande kring detta göras på varje skolenhet, men också centralt i kommunen. Analys och åtgärd kring dessa frågor bör vara en del i det systematiska kvalitetsarbetet. Det vore också bra att titta på det i relation till hur man ger introduktionsstöd och modersmålsstöd/träning i förskolan. Kan det finnas en koppling mellan tidigt insatt stöd och hög andel elever som väljer att ta del av modersmålsundervisningen? Kan det vara så att de kommuner som satsar på introduktionsstöd och modersmålsstöd i förskolan lägger mindre resurser på studiehandledning i de senare åren?  

Hur lär man sig svenska egentligen?

Mozhgan Zachrison disputerade 2014-11-05 vid Linköpings Universitet med sin avhandling ”Invisible voices. Understanding the sociocultural influences on adult migrants’ second language learning and communicative interaction”.

I avhandlingen kommer hon fram till att den grundläggande språkundervisningen för vuxna invandrare sällan utgår från eleverna, utan istället fokuserar på svensk kultur och tradition. Det handlar snarare om att undervisa i svensk kultur än att träna den kommunikativa kompetensen. Eleverna ges inte tillräckligt med utrymme att själva prata svenska, och man använder inte deras behov av svenska som grund för undervisningen. Som exempel skulle man i undervisningen kunna spela rollspel i form av arbetsintervjuer, besök på bank, apotek eller läkare, föräldramöte på förskolan eller liknande. Istället skriver man om svenskt midsommarfirande eller läser böcker av svenska författare som innehåller såväl komplext språk som sociala koder som blir svårförståeliga.

Mozhgan Zachrison som själv invandrat till Sverige blev intresserad av ämnet när hon funderade på varför så många immigranter inte lär sig svenska språket ordentligt. Hon menar att språkundervisningen många gånger är alienerande och förstärker elevens känsla av utanförskap, vilket gör att eleverna blir omotiverade och inte finner användning för sina nya språkkunskaper. Man gör immigranterna till ”den andra”. Signalen blir att de inte duger utan måste skapas om för att passa in i sitt nya land.
Mozghan Zachrisons avhandling hittar du här.

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om dokumentären Hallå Dakar, där ett antal personer i Dakar utlovades jobb på ett svenskt callcenter, om de lärde sig flytande svenska på sju månader. I dokumentären fick man följa undervisningen och kunde se hur läraren använde just elevernas egna erfarenheter, omgivningar och upplevelser, samt stora motivation för att lyckas med svenskinlärningen. Det går att erövra ett nytt språk mycket snabbt – om förutsättningarna är de rätta. Passa på att se Hallå Dakar före 4/2 2015 på SVT Play.

Själv har jag i många år beundrat Theodor Kallifatides, som på sitt andraspråk svenska skrivit en mängd böcker med förstklassigt och elegant språk. Theodor har gett många intervjuer i media genom åren, och pratat om hur just han lärde sig svenska språket. Det han beskriver är fascinerande. Han kom till Sverige som 26-åring och började ta språklektioner för att lära sig svenska. Men han övergav snart lektionerna eftersom de var tråkiga och underskattade eleverna. Istället började han läsa böcker, och där fann han ett mycket rikare ordförråd än i de samtal han hade fört på lektionerna. Han insåg dessutom att böckerna hade fördelar eftersom de ständigt fanns tillgängliga. Som ny i Sverige hade han inga vänner och således ingen att prata med och pröva sina svenskkunskaper på.

En annan känd person som beskrivit sin väg in i svenska språket är Alexandra Pascalidou. Alexandra kom till Sverige som femåring och växte upp i Rinkeby. På hennes skola talades 115 olika språk vilket fick henne att intressera sig för och studera en mängd olika språk. Hon upptäckte snart att svenska språket var fullt av naturliknelser, såsom ”skogstokig”, ”hungrig som en varg”, ”gräset är grönare på andar sidan”, ”efter regn kommer solsken” o.s.v. Hon började memorera dessa ord och uttryck, och skrev även ner svåra ord på lappar som hon förvarade i bakfickan. Alexandra blev en språkdetektiv och en ordsamlare av rang.

Oavsett hur varje individ bäst lär sig ett nytt språk så är motivationen och känslan av meningsfullhet de avgörande faktorerna. Jag, du och alla andra som på olika sätt arbetar med människor som ska lära sig prata svenska måste ställa oss frågan hur vi skapar förutsättningar för att varje person får uppleva motivation och mening i mötet med svenska språket.

Den svenska skolan för nyanlända

Nyanlända barn, elever och vårdnadshavare behöver information om hur skolväsendet fungerar i Sverige. Med utgångspunkt i detta har skolverket tagit fram en flerspråkig webbplats – Om svenska skolan – som kortfattat förklarar hur det svenska skolsystemet är uppbyggt. På webbplatsen finns informationsmaterial i form av t ex texter och filmer.

Skolverket har nyligen även publicerat materialet Den svenska skolan för nyanlända– en broschyr som syftar till att ge nyanlända barn, elever och deras vårdnadshavare viktig information kring det svenska skolsystemet. Materialet är också ett viktigt material för huvudmän, rektorer, förskolechefer och lärare i den obligatoriska skolan, förskolan och gymnasieskolan då det kan ge ett bra underlag för dialog med elever och vårdnadshavare med annat modersmål. De olika broschyrerna kan beställas eller laddas ned gratis. Broschyrerna på svenska och de om grundsär- och gymnasiesärskolan går endast att ladda ned som PDF.

Materialet finns idag på albanska, arabiska, persiska, polska och somaliska, thailändska samt på svenska och översättning pågår till engelska, dari, franska, kurdiska (sorani och kurmandji), pashto, serbiska och tigrinja. Informationen är kortfattad och kan behöva kompletteras vid dialog med vårdnadshavare och elever.

Materialet är ett bra underlag för dialog även med elever och familjer som varit i Sverige en längre tid då det innehåller de verksamhetsspecifika ord och termer som många gånger kan vara svåra att tolka på svenska.

Lärare i förberedelseklass i Halmstad kommun uttryckter vikten av medvetenhet om att samtal och diskussioner utifrån materialet kan behöva stöd av modersmålslärare eller tolk då de verksamhetsspecifika begreppen håller en relativt hög nivå på alla de olika språken. Vi kan inte räkna med att alla barn, elever och föräldrar har tillgång till ett skolspråk innehållande aktuella och, till viss del, kulturspecifika begrepp.