Kategoriarkiv: forskning

Podden Läs för mig!

Ni är många som hört av er till mig med önskemål om att ta del av de två första rapporterna från forskningsprojektet Förskolan som arena för barns språkutveckling (se föregående inlägg). För er som inte hinner, vill eller orkar läsa rapporterna i sin helhet, men ändå vill få en inblick i några av resultaten så kommer här ett poddtips.
Podden Läs för mig! som produceras av Stadsbiblioteket i Halmstad (för övrigt en mycket trevlig, lättlyssnad och lärorik podd om barn/ungas språkutveckling och estetiska lärprocesser) bjöd in till ett avsnitt där vi samtalar om några av de resultat som återfinns i rapporterna. Programledare för podden är Fredrik Holm, bibliotekarie och Karolina Duraffourd, litteraturpedagog och detta var avsnitt 21, så för den språkintresserade så finns det även många bra tidigare avsnitt att ta del av. Podden Läs för mig! hittar du där poddar finns, och en länk till avsnittet kommer här.

Lämna en kommentar

Under Förskola, Flerspråkighet, forskning

Behov av språkpolicy i förskolan

Sedan 2018 driver jag ett omfattande forskningsprojekt om språkmiljöer och hur barn utvecklar sitt språk i förskolan. Projektet som kallas Förskolan som arena för barns språkutveckling har ett särskilt fokus på flerspråkiga barns förutsättningar och möjligheter att utveckla sina språk i förskolans verksamhet, men genomförs på förskolor i både starkt mångkulturella och starkt monokulturella områden.

Under höstterminen 2020 släpptes rapporterna från delstudie 1 och 2, vilka grundar sig på enskilda intervjuer med samtliga chefer och nyckelpersoner i styrkedjan för de deltagande förskolorna, samt en enkät till alla pedagoger i de deltagande förskolorna. Innehållet i detta inlägg är baserat på resultaten från dessa studier. För att få tillgång till rapporterna i sin helhet, maila till karolina.larsson@halmstad.se

Språkpolicy

Språkpolicy handlar om att genom lagar och direktiv styra förutsättningar för språkande och språkutveckling. Begreppet språkpolicy kan definieras som summan av språkliga praktiker, ideologier, samhällsnormer, värden, attityder och språkförvaltning (Spolsky 2004; Shomamy 2006). Förskolans språkpolicy uttrycks på flera nivåer, såväl explicit som implicit. På nationell nivå uttrycks den i förskolans läroplan och riktar in sig på flera olika språkliga mål, exempelvis att barn ska få utveckla sitt språk genom att lyssna till högläsning och samtala om litteratur och andra texter, och att förskolan ska medverka till att barn med andra modersmål ska få möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål (Skolverket 2018). På kommunnivå kan det finnas riktlinjer eller direktiv som styr språkanvändning och språkutveckling, och på förskolenivå kan språkpolicyn fördjupas och konkretiseras genom en beskrivning av hur policyn ska ta sig uttryck i förskolans pedagogiska praktik.

Språkpolicy kan alltså tolkas på olika sätt, men kan också lysa med sin frånvaro. Bunar (2014) lyfter fram att svensk forskning visar på bristande eller obefintliga policyplaner på kommunal nivå vad gäller nyanlända i förskola och skola. Puskás och Björk-Willén (2017) konstaterar i sin studie om språkpolicy i förskola och hem, att lärare och barn tolkar förskolans språkpolicy olika. I de studerade förskolorna fanns ingen explicit språkpolicy, men de lärarledda aktiviteterna sågs som stunder då svenska språket användes. Dessa utgjorde dock en så pass liten del av den totala tiden barnen var på förskolan att det i praktiken var barnens egna språkpreferenser som utgjorde grunden för förskolans språkpolicy. Barnens val av aktiviteter och kamrater i den fria leken ifrågasattes sällan av pedagogerna. I detta sammanhang beskrivs istället en laissez-faire attityd gentemot barnens språkanvändande i leken. Det i kombination med att den fria leken värderas högt och tar mycket tid i anspråk leder till att vissa barn inte hinner utveckla det svenska språket i tillräckligt stor utsträckning.

Dilemma

Ett annat dilemma enligt Puskás och Björk-Willén (2017) är att i den fria leken på modersmålet är barnen utlämnade till varandras språkliga input för att utveckla sitt modersmål, vilket kan leda till en problematisk situation där pedagogerna varken kan bidra till eller påverka kvalitén i den språkliga interaktion som sker (eller inte sker) på barnens modersmål, något som bekräftas av pedagoger i denna studie. En av pedagogerna beskriver nedan hur hen ser på att flerspråkiga barn talar alla sina språk på förskolan:

”Det får de gärna. Men jag kan inte stötta, rätta eller stimulera på deras modersmål.”

Uttalandet fångar ett dilemma som upplevs av många. Genom att ha en tillåtande och uppmuntrande attityd till barnens modersmål kan pedagogerna skapa ett utrymme för modersmålet, som på sikt kanske kan bidra till att barnet känner stolthet över sitt språk och utvecklar en flerspråkig identitet. Pedagogerna vill och ska enligt läroplanen utveckla barnens modersmål, men det upplevs som svårt när man inte själv förstår eller talar språket ifråga. Dilemmat uppstår i skärningspunkten mellan följande utdrag ur skollagen (SFS 2010:800, kap. 8 §10): ”Förskolan ska medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål.” och den pedagogiska praktiken (Vetenskapsrådet, 2016). Bristen på policys och riktlinjer för språkanvändningen i förskolans olika aktiviteter har tidigare visat sig vara faktorer som kan bidra till att skapa en osäkerhet i det pedagogiska uppdraget (Wigerfelt & Morgan, 2011).

En relevant fråga att ställa sig är hur de barn som föredrar att använda sitt modersmål ska utveckla sitt svenska språk om det inte finns någon explicit språkpolicy som tydliggör när, var och hur det ska gå till. Att lära sig ett språk tar både tid och kraft, och förskolans pedagoger behöver ha kunskap om hur stor del av dagen de flerspråkiga barnen faktiskt är exponerade för och producerar både det svenska språket och sina modersmål.

Resultat

I föreliggande studie framkommer att ingen av förskolorna har en tydlig och uttalad policy kring språkanvändningen i verksamheten. På frågan om vilket påstående som bäst stämmer in på förskolan där de arbetar svarar pedagogerna enligt följande:

 Monokulturellt områdeMångkulturellt område
På förskolan uppmuntrar vi barnen att tala svenska, oavsett vilka modersmål barnen har.  (22 %)(54 %)
På förskolan uppmuntrar vi barnen att tala alla sina språk.  (42 %)(74 %)
På förskolan har vi inte aktivt tagit ställning kring barnens språkproduktion.  (38 %)(0 %)

Tabellen visar att många pedagoger i det monokulturella området inte tagit ställning kring språkanvändningen på förskolan, vilket faller sig naturligt eftersom de inte har så många flerspråkiga barn i verksamheten, och även de barn som är flerspråkiga har många gånger svenska som ett av sina modersmål. I det mångkulturella området har majoriteten av pedagogerna svarat att de uppmuntrar barnen att tala alla sina språk, och detta ställningstagande har en viss överlappning med ställningstagandet att uppmuntra barnen att tala svenska på förskolan. Överlappningen handlar om att flera pedagoger i båda områdena har valt att kryssa i flera svar (vilket innebär att procentsatserna totalt överstiger 100 %). Detta kan tolkas som att pedagogerna har svårt att ”välja” eller ansluta sig till en generell policy för språkandet i förskolan. Både barn, pedagoger och de situationer man befinner sig i är olika, vilket kräver en viss flexibilitet, och att språkanvändningen anpassas utifrån aktiviteter och undervisning.

Sammanfattning

Tidigare svensk forskning visar på flera dilemman som uppstår i skärningspunkten mellan styrdokument och flerspråkig praxis i förskolan. Puskás och Björk-Willén (2017) menar ett det vilar en motsättning i att flerspråkighet ses som ideologiskt eftersträvansvärt men att det samtidigt är svårt att realisera en flerspråkig undervisning i den pedagogiska praktiken. En svår situation uppstår när enspråkiga pedagoger som saknar kunskaper i barns olika modersmål är de som är satta att stödja och utveckla dessa modersmål i undervisningen. Det kan också vara en utmaning att alla barn i gruppen ska känna sig inkluderade och kunna vara delaktiga i de aktiviteter de vill, samtidigt som flerspråkiga barn ska tillåtas att använda sitt modersmål när de samtalar med varandra. Många pedagoger i föreliggande studie lyfter behovet av att räta ut de frågetecken som uppstår i skärningspunkten mellan styrdokument och praxis, och i det avseendet skulle en språkpolicy kanske kunna vara till hjälp.

Referenser

Bunar, N. (2014). Utländsk bakgrund, invandringsålder och boendesegregation – mellan artificiellt skapade statistiska kategorier och strukturella villkor. I O. Sernhede & I. Tallberg Broman (red.) Segregation, Utbildning och ovanliga lärprocesser, (s. 169-187). Stockholm: Liber.

Larsson, K. & Björk-Willén, P. (2020). Att leda flerspråkigt arbete i förskolan – en huvudmans arbete med att skapa förutsättningar för alla barns språkutveckling. Förskolan som arena för barns språkutveckling, Rapport 1. Halmstads kommun.

Larsson, K. & Björk-Willén, P. (2020). Språkutvecklande och flerspråkigt arbete i förskolan. Förskolan som arena för barns språkutveckling, Rapport 2. Halmstads kommun.

Puskás, T. & Björk-Willén, P. (2017). Dilemmatic aspects of language policies in a trilingual preschool group, In S. Boyd & L. Huss (eds.) Special issue, Young children as language policy-makers: studies of interaction in preschools in Finland and Sweden. Multilingua 36(4).

SFS 2010:800, Skollag (2010:800) Svensk författningssamling.

Shomamy, E. (2006). Language policy: Hidden agendas and new approaches. New York: Routledge.

Skolverket (2018). Läroplan för förskolan Lpfö18. Stockholm: Fritzes. Hämtad 2019-06-09 från www.skolverket.se.

Spolsky, B. (2004). Language policy. Cambridge: Cambridge University Press.

Vetenskapsrådet. (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Wigerfelt, B. & Morgan, E. (2011) Balansgång mellan två språk. Lärares berättelser om tvåspråkig undervisning på svenska och arabiska. EDUCARE, 3, 53-79.

1 kommentar

Under Flerspråkighet, forskning, Språkutveckling

Olika typer av frågor – möjligheter och utmaningar

Under hösten 2020 har jag vid fem tillfällen föreläst utifrån min bok Språklig förebild i förskolan för pedagoger från förskolor i Halmstads kommun. Under föreläsningen diskuterades bland annat frågan om hur man kan organisera för språkundervisning när barnen befinner sig på olika nivåer i sin språkutveckling.

Bakgrund
Frågor är ett grundläggande sätt att ta kontakt med och närma sig andra människor. Frågor kan ha en mängd olika syften, exempelvis att ta reda på något, kontrollera vad någon vet, ifrågasätta eller be om hjälp.

Vad säger forskningen?
Slutna frågor
är en typ av frågor som enbart kräver ja eller nej till svar. Öppna frågor däremot kräver att den tillfrågade formulerar ett längre svar. Endast en bråkdel av de frågor vi vuxna ställer till barn under en dag är öppna frågor (Siraj-Blatchford & Manni, 2008). Detta står i kontrast till hur vi själva bedömer vårt sätt att tala med barn på, eftersom de flesta av oss tror att vi ställer många öppna frågor.

Öppna frågor kräver att barnen formulerar längre och mer komplexa meningar och uttrycker djupare tankegångar, och är ur ett språkutvecklande perspektiv därmed oftast att föredra framför de slutna frågorna. Slutna frågor kan göra att samtalet lätt ”kör fast”, medan de öppna frågorna öppnar upp för samtalets fortsatta utveckling (Larsson, 2019).

Ytterligare en kategori av frågor är reflekterande frågor, vilka bjuder in till utforskande av tankar, reflektioner och resonemang. Sådana frågor stöttar barns förmåga att resonera och tänka med hjälp av språket. Innan barn har utvecklat sitt språk så att det kan fungera som ett redskap för tanken behöver de ha förebilder som visar hur sådant tankespråkande går till, något som föräldrar men också pedagoger kan visa dem. Även barns narrativa förmåga – d.v.s förmågan att berätta – utvecklas med hjälp av reflekterande frågor (Larsson, 2019).

Diskussionen
Många pedagoger lyfte vikten av att ställa öppna frågor till barnen för att öka deras talutrymme, men de vittnade också om att stress är en ständig fiende i detta sammanhang. Därför kan det vara bra att ha lathundar som ett slags visuellt stöd till pedagogerna att komma ihåg hur öppna frågor formuleras.

Exempel på reflekterande frågor:

En annan reflektion handlade om att de öppna frågorna, samt även följdfrågorna, kan vara oöverstigligt svåra att besvara för barn som har språkliga svårigheter eller barn som är nyanlända. I de fallen behöver man som pedagog anpassa språket och kanske ställa fler slutna frågor, men också ge mer stöd till barnet när hen svarar på öppna frågor. Sådant stöd kan t.ex. röra sig om bildstöd eller hjälp med att formulera svaret.

Flera pedagoger menade att det är både roligt och intressant att studera sina egna samtal med barnen för att ta reda på hur exempelvis frågor används. Vi konstaterade också att det kan vara till stor hjälp att avgränsa i vilka situationer och sammanhang man ska försöka förändra sitt eget samtalsmönster. Måltidssituationerna pekades ut som särskilt lämpliga för att träna sig på att ställa fler öppna frågor, eftersom det i regel är lite lugnare då vilket tillåter att en större uppmärksamhet riktas mot det egna språkandet.

Sammanfattningsvis konstaterades att om vi som arbetar i förskolan ökar mängden öppna frågor till barnen så kommer det troligtvis att öka barnens talutrymme och även mängden ord barnen använder i sitt vardagsspråkande. Men fler öppna frågor hjälper även oss som pedagoger att ställa relevanta följdfrågor och därmed fördjupa och utveckla samtalen ännu mer.

/ Karolina Larsson, leg. logoped/språk-, läs- och skrivutvecklare samt doktorand vid Lunds universitet

Referenser:

Larsson, K. (2019). Språklig förebild i förskolan – kommunikation och ledarskap som påverkar barns lärande. Stockholm: Gothia fortbildning.

Siraj-Blatchford, I., & Manni, L. (2008). ‘Would you like to tidy up now?’ An analysis of adult questioning in the English Foundation Stage. Early Years, 28(1), 5–22.

Lämna en kommentar

Under Förskola, förskollärare, forskning, lyckade samtal, pedagog, språk, språkstimulerande arbetssätt, Språkutvecklarna, Språkutveckling, strategier för språk

Att organisera för språkutvecklande lek

Under hösten 2020 har jag vid fem tillfällen föreläst utifrån boken Språklig förebild i förskolan för pedagoger från kommunala förskolor i Halmstads kommun. Under föreläsningen diskuterades bland annat lekens betydelse för barns språkutveckling.

Bakgrund
Människan är troligtvis den enda varelse som kan tänka verbalt, och även om vårt tänkande kan ske på andra sätt, är språket ett effektivt tankeredskap. Språket hjälper oss att förstå, kategorisera och dra slutsatser om vår omvärld. Ibland är det nödvändigt att använda språket som redskap för tanken, till exempel vid komplexa tankeuppgifter såsom att hålla många instruktioner i minnet samtidigt, eller att genomföra en diskussion eller argumentation. När vi resonerar med oss själva kan vi närma oss eller skapa distans till en uppgift, pröva olika infallsvinklar eller argumentera för hypotetiska ståndpunkter. Leken ställer stora krav på språk eftersom leken ofta innebär förhandlingar om olika roller och händelseförlopp.

Föreställningsförmåga och fantasi
När vi föreställer oss någon eller något lämnar vi det som är här och nu och går in i en parallell värld av där och då. I den parallella världen av där och då kan fantasin få flöda fritt. Vi kan ta en roll, skapa inre bilder och världar, och tänka i komplexa tankeförlopp med hypotetiska händelser, orsaker och konsekvenser. Hur skulle det bli om jag gjorde på det här sättet? På ett annat sätt? Vad blir konsekvenserna av den ena eller andra handlingen? Föreställningsförmågan är en självklar, viktig och naturlig ingrediens i leken och kan delas med andra via språk och kommunikation. För att kunna involvera en kompis i leken krävs välfungerande språk och kommunikation. För att barn ska kunna översätta sin inre värld och sina inre bilder till omvärlden och kamraterna är språk och kommunikation viktiga redskap. Språket är på samma sätt också nyckeln till att ta del av andras inre bilder och upplevelser. Människor bygger broar och förbindelser mellan sina egna och andras tankar, känslor, idéer och fantasier genom språk och kommunikation.

Vad säger forskningen?
För att utveckla sitt språk i leken behöver barn få kommunicera med jämnåriga barn som ligger på en mer avancerad språklig nivå än vad de själva gör. Paradoxalt nog visade Bundgaard och Gulløv (2008) att barn ofta leker med andra barn som ligger på samma språkliga nivå som de själva, vilket får till följd att den språkliga utmaningen uteblir. Det var med utgångspunkt i detta som pedagogerna delade med sig av sina tankar under föreläsningen.

Diskussionen
Många sade sig känna igen det faktum att barn ofta vill leka med andra barn som ligger på ungefär samma språkliga nivå. Vissa pedagoger menade att vi som arbetar i barngrupperna behöver bli mycket bättre på att gå in i leken och bidra till den med både fantasi och språk. Pedagoger har stora möjligheter att utöka barnens lekrepertoar genom att föra in nya moment och roller, och därmed också en vidgad språkrepertoar. Några menade att det är av stor vikt att gruppera barnen på olika sätt, så att alla barn får möjlighet att leka med olika kompisar. Självklart ska barnen få välja vem de vill leka med, men kanske inte varje gång. Några av de pedagoger som arbetar i barngrupper där majoriteten av barn har andra modersmål och ännu inte har hunnit lära sig svenska menade att deras utmaning handlar om att barn som saknar ett gemensamt språk tenderar att leka fler motoriska lekar, och att leken och konstellationerna växlar snabbt eftersom det saknas en röd tråd som kan hålla ihop leken över tid. De menade att deras utmaning snarare handlar om att få in språket i leken över huvud taget. Många pedagoger använder böcker som ett sätt att berika barnens lek. Gemensam läsning skapar en gemensam erfarenhetsbas att utgå ifrån i leken, och barnen kan hämta inspiration i karaktärer och händelser som de varit med om. På samma sätt kan gemensamma upplevelser vara en källa till kunskap och inspiration för barnens lek.

Sammanfattningsvis konstaterar vi att leken som så ofta förutsätts vara språkutvecklande i sig själv, inte automatiskt kan tillskrivas språkutvecklande egenskaper. Faktorer som gynnar språkutvecklande lek är tillgång till språkstarka kompisar, ett gemensamt språk mellan barnen, vuxna som kan bidra till språkandet i leken, fantasi och föreställningsförmåga som genomsyrar och formar leken, och tid att få leka och utveckla leken både länge och ofta.

Flera pedagoger lyfte boken Värna barns lekstyrka av Margaretha Öhman som ett boktips.

Referenser:

Bundgaard, H., & Gulløv, E. (2008). Forskel og fællesskab: Minoritetsbørn i daginstitution. København: Hans Reitzels Forlag.

Lämna en kommentar

Under Åk 1-3, Förskola, förskollärare, Flerspråkighet, forskning

Anna W Gustafsson och David Håkanssons forskning om ordförståelse

Ordkunskap är troligtvis den enskilt viktigaste faktorn för att utveckla en god läsförståelse, och således har ordkunskap en direkt påverkan på inlärningsförmågan och elevers resultat. Vårt vardagsspråk består av ett antal frekvent förekommande ord, och det är i mer ämnesfördjupande diskussioner och samtal samt i skriven form som språket utmanar oss mer. Att lära sig ett nytt ord är inte ett allt eller inget förhållande, utan en gradvis process som kan ta lång tid. Vi behöver höra ordet i många sammanhang, och själva använda det i olika kontexter för att erövra ordets fulla betydelse och nyans.

Att möta de nya orden i tal eller text påverkar till en början vår förståelse kraftigt. Vi tenderar att fastna eller hänga upp oss på de okända orden och vi tappar fokus från resterande delar av utsagan. I takt med att vi blir mer och mer bekanta med orden blir ansträngningen och förståelsetappet mindre allvarligt. Vi kan ana betydelsen av ordet, såsom vi på långt håll kan se en människa som går längs med vägkanten. Först skönjer vi konturerna och så småningom framträder figuren tydligare och tydligare.

Det är otroligt viktigt att barn och elever blir exponerade för en ordrikedom redan tidigt. Den korta texten ovan bjuder på ord såsom frekvent, gradvis, kontur och figur är exempel på ord som kan användas på olika sätt i olika sammanhang. Barn och elever måste få tillgång till sådana sammanhang tidigt och ofta.

En nyligen publicerad studie visar att unga får allt svårare att förstå ord som förekommer i dagspress och i det offentliga samtalet. Studien uppmärksammar därmed den omedelbara kopplingen mellan god språkförmåga och upprätthållandet av demokrati. Om ordförståelsen minskar kan det bli svårt att delta i det medborgerliga samtalet.

I studien undersöks cirka 900 000 svar från ordförståelsedelen på högskoleprovet åren 2000-2011. Redan under 2005 började klyftorna mellan unga och äldre, samt mellan deltagare med olika utbildningsbakgrund att öka, men det fanns dock bara små skillnader mellan kvinnor och män.

Anna W Gustafsson och David Håkansson ligger bakom studien som heter ”Ord på prov: en studie av ordförståelse i högskoleprovet” som finns att ladda ner (se ovan) eller beställa som bok.

Förklaringen till den nedåtgående trenden är komplicerad. Den sammanfaller med en intensiv digitalisering men också med en ökad globalisering i samhället. Ett exempel på det sistnämnda är att ord med latinskt och engelskt ursprung förstås bättre än ord med germanskt ursprung.

Ord och språk är precis som allt annat till största delen en övningssak. Beröm barns nyfikenhet på ord. Visa att du uppskattar när de frågar om ords betydelser. Tänk på att förklara ämnestypiska ord, men också alla de ord som bär på multipla betydelser och som förekommer i den mer ämnesövergripande kontexten såsom axel, anlägga, fördela, eller nyttja.

Lämna en kommentar

Under Åk 1-3, Åk 4-6, Åk 7-9, begrepp, forskning, grundskola, Gymnasieskolan, högre utbildning, lärare, läsförståelse, pedagog, samla ord, Språkutveckling, strategier för språk, Textförståelse, undervisning, utbildning

Linda Fälths avhandling, varvad träning ger bäst resultat

Linda Fälth hade arbetat som speciallärare i ett antal år när hon började forska. Hon hade många gånger sett elever som verkade utveckla sin läsning som förväntat, men vid en närmare titt kunde man se att det fanns brister i läsförståelsen. I hennes forskning The use of interventions for promoting reading development among struggling readers” (Linnéuniversitetet, 2013) har hon studerat elever i årskurs två som haft behov av specialundervisning i läsning, och som intensivtränat under sex eller sju veckor. Passen har varit korta, mellan 15 och 25 minuter. Hon har jämfört elever som tränat enbart avkodning, enbart läsförståelse samt elever som varvat avkodning och läsförståelse. En fjärde grupp hade ordinarie specialundervisning.

De elever som tränade både avkodning och läsförståelse har haft samma mängd tid som de andra. Eleverna i de tre första grupperna använde datorprogram, vilket specialundervisningsgruppen inte gjorde. En smula överraskande var det inte specialundervisningseleverna som fick bäst resultat, utan eleverna som tränade både avkodning och läsförståelse med hjälp av datorprogram. De närmade sig också de s.k. normalläsarna mest. Att notera är också att de som får kombinationsträning av både avkodning och läsförståelse INTE behöver dubbla tiden.

Resultaten visade sig vara stabila över tid. Eleverna testades igen ett år senare, och då hade avståndet till ”normalläsarna” minskat ännu mer. Kombinerad träning visade sig alltså vara effektiv både på kort sikt och på lång sikt. De positiva resultaten förstärks också av att det i den gruppen är färre elever som efter avslutad intervention fortfarande är i behov av specialundervisning i svenska.

Lämna en kommentar

Under Åk 1-3, dyslexi, elever, forskning, läsförståelse, Läsinlärning, läsning, lästräning, lågstadiet, pedagog, språk, Språkljud/fonem, Språkutveckling, svenska, Textförståelse, undervisning

Vad händer med språket när vi lämnar klassrummet? Forskning om språkutveckling och utomhuspedagogik.

Lärmiljön påverkar barns lärande inom många områden, så även språkutvecklingen. En interaktionsrik lärmiljö gynnar språkutvecklingen, medan en interaktionsfattig lärmiljö hämmar den. Men hur påverkas språkutvecklingen av de platser och rum för lärande som barnen vistas i?

Tanya Richardsson och Jane Murray beskriver hur barns språk kan påverkas av den miljö som barnets språklärande sker i, genom att redovisa forskning där man studerat hur barn använder språket i tre olika lärmiljöer; ett klassrum, ett uteklassrum och en skolskog.

Resultaten visade att barnen använde fler verb och adjektiv när de vistades i skolskogen. Deras yttranden var oftare i form av utrop och de adjektiv som användes var mer nyanserande. Forskarna drar slutsatsen att barnen var mer aktiva, engagerade och känslomässigt involverade i aktiviteter och uppgifter som genomfördes i skolskogen.

Inomhus använde barnen fler substantiv, men det bedömdes inte vara ett enbart positivt resultat eftersom barnen stannade kvar i en och samma aktivitet längre stunder i skolskogen, än i klassrummet. När barnen var inne i klassrummet tenderade de att vandra runt mellan olika aktiviteter i större utsträckning, vilket avspeglades i språket på så sätt att de yttrade fler olika substantiv.

En del forskare inom fältet menar att utomhusupplevelser möjliggör en större bredd i barns språkliga repertoar eftersom barnen inte begränsas på samma sätt som i en inomhusmiljö. En orsak är också att utomhusupplevelser bjuder in till socialt lärande i små grupper i större utsträckning än vad klassrummet gör.

Om du vill läsa mer om forskningen så hittar du hela artikeln här.

 

Lämna en kommentar

Under Åk 1-3, elever, forskning, ordförråd, social språkmiljö, språk, språkstimulerande arbetssätt, Språkutvecklarna, Språkutveckling, undervisning, upplevelsebaserad inlärning, utomhuspedagogik

Framgångsfaktorer i läs- och skrivlärande – avhandling av Catharina Tjernberg

I sin avhandling ”Framgångsfaktorer i läs- och skrivlärande” studerar Catharina Tjernberg skriftspråksaktiviteter i årskurs 1-5. Tjernberg disputerade med avhandlingen 2013 vid Stockholms universitet och avhandlingen har sedan getts ut i bokform: Framgångsrik läs- och skrivundervisning – en bro mellan teori och praktik. Tjernberg understryker i sin forskning vikten av språkutvecklande arbete med elever som riskerar att få svårigheter i sin läs- och skrivutveckling, samt de förutsättningar och kompetenser läraren behöver för att bedriva sådant språkutvecklande arbete. Alla lärare behöver ha en mängd olika undervisningssätt och metoder i sin verktygslåda, men det räcker inte. Läraren behöver dessutom reflektera över och ompröva sin undervisning hela tiden, för att nå alla elever. Andra framgångsfaktorer i läs- och skrivundervisning är tydligt ledarskap, höga förväntningar på eleverna, att elevernas framsteg noga övervakas och att man tidigt agerar om någon elever uppvisar svårigheter. Attityden ”vänta och se” är i sammanhanget förkastlig.

Strukturer för kollegialt utbyte och lärande, samt samverkan mellan olika professioner är viktigt för att skapa de organisatoriska och strukturella förutsättningar som krävs. Kompetensutveckling för lärare ska vara kollegial, långsiktig, kontinuerlig och kontextbunden. På skolan där Tjernberg genomförde sin studie var samverkansfrågor i fokus. Där arbetade lärare, speciallärare och logoped tillsammans, och deras olika kompetenser berikade och kompletterade varandra.

Ett spännande tillägg i Tjernbergs avhandling är att i den studerade skolan är samverkan med föräldrar en viktig del i arbetet med läs- och skrivutveckling. Föräldrar är en viktig tillgång i arbetet med att upprätthålla en positiv lärandemiljö för eleverna.

Flera elever i de studerade och observerade klasserna hade fått diagnosen dyslexi. Tjernberg menar att även om orsakerna till svårigheterna är både genetiskt och socialt ärvda, så har man som lärare möjlighet att påverka utfallet av svårigheterna med en högkvalitativ undervisning och en stimulerande sociokulturell lärandemiljö.

Eventuella problem ska man ta itu med så fort de uppstår och det är viktigt att arbeta med både tidiga och förebyggande insatser. ”Vänta och se”-attityden tyder på okunskap hos lärarna om läs- och skrivprocesser samt om hur barns språk utvecklas. Insatser blir som mest effektiva tidigt i läsinlärningsfasen, innan felaktiga mönster befästs, i så tidig ålder som möjligt då hjärnan är som mest mottaglig för språk, och innan motivation och självförtroende åkt på smällar.

På den studerade skolan arbetade förutom lärare även två specialpedagoger och en logoped. Specialpedagogernas och logopedens uppdrag var att arbeta förebyggande och med tidiga insatser, och de var med sina specialkompetenser ett viktigt stöd i tidig kartläggning och noggrann övervakning av elevers läsutveckling, vilket kan minska risken för misslyckande i läsinlärningen. Kartläggningarna ska ligga till grund för implementeringen av en framgångsrik läs- och skrivundervisning. Detta kräver lärare som har goda kunskaper om läs- och skrivutveckling samt specialpedagogik. Lärarnas teoretiska kunskaper måste genomsyra deras praktiska agerande, och handlingsstrategier för hur de ska gå till väga i läs- och skrivutvecklande undervisning måste vara teoretiskt förankrade.

 

Lämna en kommentar

Under Åk 1-3, Åk 4-6, dyslexi, elever, Förebyggande arbete, forskning, Kartläggning, lärare, läs- och skrivsvårigheter, läs- och skrivutveckling, Läsinlärning, samarbete, språkstimulerande arbetssätt, Språkutveckling, undervisning

För 130 år sedan var det vi som reste…

… till ett nytt land. Under 1890-talet och 1900-talets första årtionde utvandrade hela 1,3 miljoner svenskar till Amerika. Det betyder att en stor del av världens svensktalande befolkning vid den tiden bodde ”over there”. I det nya landet bildades hela byar och städer med ”Amerikasvenskar”. Man startade egna dagstidningar och i skolorna studerade barnen på svenska. Integrationsprocessen gick på så sätt tämligen långsamt, svenskarna behövde lång tid för att lära sig tala engelska och komma in i den nya kulturen. Än idag finns äldre människor i de s.k. svenskbygderna, som talar amerikasvenskan. Utifrån studier som gjorts på amerikasvenskarna, verkar det rent generellt vara så att det tog tre generationer innan svenskan ersattes av engelskan som första språk i familjerna. Fjärde generationens invandrare lärde sig endast i enstaka fall tala svenska.

Har ni sett tv-programmet ”Allt för Sverige”? I programmet tävlar ett gäng amerikaner, alla ättlingar till emigranterna, om att få träffa sin släkt i Sverige. Det är ett underhållningsprogram, men ger också en del kunskaper om den stora flykten från vårt land. En flykt som inte hade bakgrund i krig eller konflikt, såsom dagens landsflykter ofta har. Bakgrunden var istället missväxt, svält och brist på arbete. Hur som helst så är det fascinerande att se hur stora känslor som väcks hos amerikanerna i takt med att de får veta mer om Sverige, sina släktingar och deras hembygd. Trots att de flesta bara träffat sina svenska förfäder som gammelmormor, farfars farfar eller liknande i sin tidiga barndom. Men genom att titta på sin historia lär de sig om sig själva, vilket får känslorna att flöda. Samma lärdom kan göras ur ett helt samhälles perspektiv. Genom att titta på historien finner man sin samtid. För 130 år sedan var det svenskarna som flydde sitt land – idag är det andra som flyr hit.
De sociala och samhälleliga förhållandena går inte att jämföra då och nu. Idag har man tillgång till hela världen genom sin mobiltelefon eller dator. Man kan lära sig ett nytt språk genom att interagera digitalt eller lyssna på musik på Spotify. Sådan hjälp fanns inte runt sekelskiftet. Det är inte det som är min poäng. Det är motivationen som är den viktigaste och mest avgörande faktorn för hur snabbt man lär sig språket. I dagens ofta inskränkta debatt skäller man på nya svenskar för att de inte lär sig språket tillräckligt snabbt. Men kanske är det samhällets ansvar att skapa strukturer i mottagandet av flyktingar, där incitamenten för att lära sig svenska är glasklara och där det snabbt lönar sig för de som gör det. Kanske måste vi se till så att tillfällena att träffa svensktalande blir många, för endast genom att själv få prova språket kan man lära sig det. Vi måste bädda för att det aldrig ska uppstå ett behov av att skapa egna små nationer i nationen. Isolerade svenskenklaver liksom i Amerika vid förra sekelskiftet. För faktum kvarstår, amerikasvenskarna var inte snabba på att lära sig engelska och ta seden dit de kom. De firade traditionell svensk jul, dansade runt midsommarstången, rullade köttbullar och startade egna skolor och dagstidningar.
En sak till… Amerikasvenskarnas kulturella och språkliga arv betraktades inte som ett hot, utan fick berika det amerikanska språket och kulturen. Det är bara en skillnad i synsätt, men en viktig sådan.

Den som är nyfiken på att läsa om hur amerikasvenskan utvecklats och bevarats fram till idag, kan följa Sofia Tingsells m. fl. spännande forskning.

Lämna en kommentar

Under Förebyggande arbete, Flerspråkighet, forskning, Motivation, Språkutveckling

Betydelsen av språklig exponering på fritiden – Eva Olssons avhandling

Nyligen lade Eva Olsson fram en avhandling vid Göteborgs Universitet om betydelsen av språklig exponering för engelska på fritiden, och hur det påverkar utvecklingen av akademiskt ordförråd i skolan.

Eva Olsson har i ramen för avhandlingen ”On the impact of extramural English and CLIL on productive vocabulary” genomfört några olika undersökningar med elever på högstadiet och gymnasiet, både med engelska som undervisningsspråk och med svenska som undervisningsspråk. Eleverna har besvarat enkäter och skrivit dagböcker om hur de använder engelska språket på fritiden (exempelvis chattar, datorspel, läsning, musik, TV). De har skrivit uppsatser, argumenterande, utredande texter och brev med mera, där Olsson analyserat förekomsten av akademisk vokabulär. Olsson har fokuserat på akademiskt ordförråd samt huruvida elevernas användning av engelska på fritiden påverkar deras förmåga att anpassa sitt språkbruk till olika kontexter.

Eva Olssons undersökningar visar att stor språklig exponering inte räcker för att elevernas engelska akademiska ordförråd ska utvecklas optimalt. Detta oavsett om den språkliga exponeringen sker i skolan eller på fritiden. Eleverna med engelska som undervisningsspråk utvecklade alltså inte sitt allmänakademiska ordförråd mer än eleverna med svenska som undervisningsspråk. De hade redan från början ett högre användande av akademiska ord, men progressionen i ordförrådet var inte större. Hos elever i år 9 och första året på gymnasieskolan ser man en positiv effekt av fritidsengelskan, men i år 2 och 3 på gymnasiet får fritidsengelskan mindre betydelse. Eva Olsson drar slutsatsen att det är ovanligt att man exponeras för akademisk vokabulär på fritiden i sådan omfattning att det gynnar det akademiska språket när man väl uppnått en viss nivå.

Min reflektion när jag läser resultaten är att det är möjligt att andra språkliga delar gynnas av det som i avhandlingen kallas för ”fritidsengelskan”, till exempel språkförståelsen, grammatiken och flytet i språket.

Lämna en kommentar

Under elever, forskning, grundskola, Gymnasieskolan, ordförråd, pragmatik, Språkutveckling