Barn som pratar engelska i förskolan del 4 – Diskussion och slutsatser

Förskolan har genom läroplanens dubbla språkliga uppdrag ett explicit ansvar att stödja, stimulera och utveckla både barns svenska språk och deras modersmål. Men det är ibland svårt att kategorisera språk som modersmål, förstaspråk, andraspråk, tredjespråk o.s.v. Barnen som deltar i studien har andra modersmål, enligt den traditionella definitionen av ordet, men deras föräldrar berättar att de lärt sig engelskan från mycket tidig ålder i hemmet i interaktion med skärmar. Det är därför en utmaning att förstå och kategorisera användandet av engelska utifrån traditionella definitioner av flerspråkighet. Flerspråkighet är inte heller ett allt eller inget förhållande, eller en linjär process, och vilket språk som är starkast kan variera över tid. Men eftersom all språkutveckling kräver tid behöver vi säkerställa att barn har tillräckligt med tid att utveckla svenskan och sitt/sina modersmål. Om användandet av engelska upptar stora delar av barnens vistelsetid i förskolan kan ovanstående bli svårt. Pedagoger behöver veta vilka språk som barnen använder i den fria leken, och ge språkligt stöd för att locka barn till lustfylld lek och interaktion på svenska.

Trots att samtliga förskolors undervisningsspråk är svenska så finns det stora skillnader mellan det mono- och det mångkulturella området avseende förskolornas språkmiljöer. Barnen i de monokulturella förskolorna använder huvudsakligen svenska i alla aktiviteter, inklusive den fria leken, och använder engelska ord och uttryck enbart som en krydda eller dekoration av det svenska uttrycket. I de mångkulturella förskolorna används både svenska och engelska som lingua francas i fri lek, beroende på vilka barn som leker tillsammans för stunden. Det är möjligt att de (redan) flerspråkiga barnen i det mångkulturella området är mer benägna att använda och lära sig ytterligare ett språk, eftersom de redan är i en pågående flerspråkig utveckling och dessutom har fler flerspråkiga förebilder än vad barnen i det monokulturella området har. Det är också möjligt att förskolornas språkmiljöer i sig bidrar till fenomenet. I de mångkulturella förskolorna saknas barn som har svenska som förstaspråk vilket kan påverka hur användbar svenskan är i praktiken, men också hur svenskans status uppfattas i ett bredare samhällsperspektiv. Ett språk är ju endast gångbart i mötet med andra talare av språket ifråga. Barnen i det monokulturella området kan både förstå och göra sig förstådda på svenska, vilket inte alltid är fallet i det mångspråkiga området.

Många studier visar att kamratgruppen utgör en resurs för barn som lär sig utbildningsspråket som L2. Men en sådan effekt förutsätter att det finns barn som är infödda talare av svenska i gruppen, vilket alltså inte är fallet i de mångkulturella förskolorna i studien. Det är ändå tydligt att kamratgruppen är en tillgång i språklärandet, men en sådan kamrateffekt gäller istället engelska som alternativt språk. Access till leken är en nyckelfaktor i sammanhanget, eftersom sådan access möjliggör ett slags informell språkundervisning från jämnåriga lekmannalärare.

Barnen i studien är fria att välja och mixa språk som de vill vilket ger dem en viktig roll i att skapa språkpolicys i förskolans praktik. Sådana lokala språkpolicys gynnar barnens utveckling av engelska, och missgynnar utvecklingen av svenskan eftersom språklig exponering och möjligheter att praktisera språk är framgångsfaktorer i språkinlärning. De flerspråkiga barnen i studien uppvisar stark agens, som aktiva i skapandet av flerspråkiga praktiker, när de lägger till ett nytt språk till sina redan flerspråkiga repertoarer. De är uppmärksamma och lyhörda för varandras kommunikativa behov, och visar vilja och intresse av att lära ut engelska och att lära engelska av varandra. Mer erfarna och kompetenta talare av engelska erbjuder hjälp till mindre kompetenta talare. Barn bidrar således aktivt till varandras flerspråkiga utveckling, men sådan aktivitet ses inte vad gäller barns modersmål. I vissa av de flerspråkiga barnens lokala språkpolicys noteras också ett motstånd mot svenskan, exempelvis när barnen kodväxlar tillbaka till engelska efter att de tilltalats på svenska, när de håller fast vid engelska efter tillsägelser från lärare, och när de exkluderar kamrater som använder svenska från leken.

Studiens fynd bekräftar att barn är kapabla att stå emot och förhandla kulturella och språkliga normer, och att motivation är en nyckelfaktor i språkinlärning. I förskolans hantering av det nya språkliga landskap som barns engelska språkval skapat, blir det oerhört viktigt att väcka barnens motivation att lära sig svenska. Dessutom visar studier från skolkontexter att lärares språkförbud eller språkföreskrifter är fruktlösa, eftersom barn är kreativa i att kringgå sådana. Det är helt enkelt svårt att kontrollera och styra barns flerspråkighet. Men faktum kvarstår. Lärarna i det mångkulturella området behöver erbjuda en högkvalitativ språkundervisning på svenska för att barnen ska hinna lära sig det i tillräcklig omfattning före skolstart, men de behöver också balansera språkundervisningsuppdraget med barns autonomi och rätt att välja och tala alla sina språk. Eftersom engelska är ett globalt språk är dessa barn medlemmar i en större språkgemenskap som sträcker sig långt utanför förskolans väggar. Utan vetskap om att den aktuella förskoleförvaltningen valt ”Vi utbildar världsmedborgare” som sin vision, så har dessa barn på egen hand tagit steg i en sådan riktning.

Susan Humphries om att leva sig in i sagor

För drygt ett år sedan deltog jag i den internationella skolgårdskonferensen ”Green Grounds for Health and Learning”, där jag hade förmånen att lyssna på Susan Humphries föredrag. Susan Humphries är hedersdoktor vid SLU och tidigare rektor vid Coombes School i Reading, UK. Coombes är känd bland skolfolk över hela världen för sitt sätt att väva samman landskapsarkitektur, odling och kultur i pedagogiken, samt med utemiljön i barnens dagliga lärande. Hennes engagemang för miljöfrågor gjort både henne och skolan världsberömda. Pedagogiken hon förespråkar kombinerar traditionell undervisning med skapande arbete både i form av såväl odling och plantering som drama och teater. Som en röd tråd löper elevernas engagemang och möjlighet att vara aktiva deltagare i undervisningen.

I föredraget lyfte Susan fram barns behov av att få vara med och skapa och vara delaktiga i allt som görs i skolan. Detta att få vara en del av och kunna påverka det som händer är enormt viktigt för barnens motivation, och för att kunna identifiera sig och skapa relation till det som ska läras in. Vid högläsning av exempelvis sagor innebär detta att barnen får leva sig in i de olika rollerna, och leva ut de känslor som karaktärerna har. Barnen blir en del av sagan, och kliver in i en magisk värld som både är lik vår egen och skiljer sig markant från den.

När barnen agerar och dramatiserar sagan medan den läses kräver det ett mycket aktivt lyssnande från barnens sida. De upplever språket, engagerar känslorna i lyssnandet och bygger associationer till platsen där de är. Därför läser man sagorna på olika platser, eftersom miljöer i närområdet kan förstärka sagan.

Susan menar att skapande på detta sätt är en del av det mänskliga varandet, vi återuppfinner oss själva varje dag. Att leva sagan bringar liv i den, och det livet kan förnyas varje gång sagan läses. Susan betonas också vikten av att lära sig att läsa och skriva utifrån konkreta upplevelser. Läsning och skrivning är abstrakt och barnen behöver först agera och uppleva, sedan kan de reflektera, diskutera, skriva och berätta o.s.v.

På Coombes är närmiljön den främsta lärmiljön, och man engagerar föräldrar att vara aktiva deltagare i skolans arbete i den mån det är möjligt. Viktiga och sunda samhällsvärderingar framträder i samarbete mellan lärare, elever och föräldrar i harmoni med naturen, kulturen och platsernas historia.

För den som vill läsa mer så har Movium dokumenterat Coombes verksamhet och Susan Humphries gärning i bokform: Skolgården bästa klassrummet. Året runt på Coombes School, Titti Olsson et al. Runa förlag och Movium, 2002.

Sommarens effekt på elevers språkutveckling

Under de närmaste dagarna ringer det ut för sommarlov i Sveriges skolor. Eleverna, som under det gångna läsåret utvecklat sina förmågor och kunskaper, får ledigt i dryga två månader. En ledighet och vila som på många sätt är viktig för att ladda batterierna för kommande läsårs utmaningar. Men samtidigt också en ledighet som för många elever innebär en tillbakagång i kunskaper och utvecklade förmågor (Allington, 2003).

Många elever har under läsåret utvecklat sin läsförmåga, sin avkodning, sitt flyt och sin läsförståelse, tack vare möten med strategier för lärande, böcker och medier. Många kan nu identifiera sig som läsande individer, självklara medlemmar i läsarnas klubb, andra är inte så läsande individer. När sommarlovet inleds får ofta det formella lärandet ett abrupt slut och många elever börjar snart tappa i kunskaper och strategier. Detta är särskilt tydligt vad gäller elevers läsförmåga och allra helst hos de barn som kommer från hem med en svag läskultur och en mediefattig läsmiljö. Varje sommar sker ett stort sommarlästapp, på engelska benämnt summer reading loss, bland en stor grupp av våra elever. Studier visar att hela 45% av våra lågstadieelever tappar i avkodningsfärdighet och det är de redan svaga eleverna som tappar mest- de elever som inte har råd att tappa den under läsåret förvärvade kompetensen.

Lärare i alla årskurser kan vid höstterminens start konstatera att elever har en försämrad läsförmåga. Att inleda höstterminen med att repetera och återigen befästa strategier är mycket vanligt och lärare upplever att många elever behöver börja om från början i olika sammanhang. Forskare har konstaterat att den akademiska förlust som sker under sommaren inte är likvärdig bland eleverna. Graden av lästapp beror på flera faktorer; bl a årskurs, ämne och socioekonomisk bakgrund. Medan barn i medelklassfamiljer visar på en under sommarlovet ökad läsförmåga visar barn från låginkomstfamiljer på ett stort tapp. Elever som utsätts för ett lästapp varje sommarlov har under sin tid i grundskolan erfarit en återkommande tillbakagång som i stort kan ha kommit att påverka deras akademiska självbild (Taube, 2007).

Hattie (2012) konstaterar i sin forskning att våra elever varje sommar utsätts för en paus i det formella lärandet och i sin kunskapsprogression, en paus som främst belastar det vidare lärandet för elever som inte under ledigheten möter annan stimulans av sina förmågor och kunskaper. Han menar också att en elev som inte stimuleras under sommarlovet kan ha backat ca tre månader i sina förmågor och kunskaper. Dessa elever är också till stor grad de elever som redan kämpar med sin läsförmåga. Effekten av lästappet och elevers olika tillgång till stimulans och utmaning under sommarlovet är en av orsakerna till det ökande glappet i förmågor och kunskaper mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund (Alexander mfl, 2007).

Hattie menar att sommareffekten, att elever minskar sina prestationer under sommaren, inte enbart beror på avsaknad av stimulans utan i lika hög grad på att lärare underskattar elevers kompetenser och därför börjar på en lägre nivå än nödvändigt för delar av elevgruppen. Forskningen visar att många elever också utvecklar sin läsförmåga under sommarmånaderna. Dessa elever i behov av utmaning stimuleras ofta till för liten del då vi startar upp ett nytt läsår genom att repetera och gå tillbaka i metoder, material och strategier för att säkerställa de lässvagas återhämtning. Hur kan vi förhålla oss till sommareffektens effekt på olika elevgrupper?

Både i skolor, på bibliotek och bland vårdnadshavare finns en medvetenhet om elevers behov att upprätthålla sin läsning och sin läsförmåga även under ledigheten och många är de läsfrämjande och läsmotiverande insatser som planeras och genomförs. I nuläget är de vanligaste insatserna som används av skolor, bibliotek och föräldrar för att undvika lästappet t ex sommarskola, sommarläsprogram och läsning av i hemmet befintliga böcker. Dessa tre insatser är mycket viktiga men tyvärr begränsade för många av de elever som behöver dem mest.

I Sverige genomför vi oftast sommarskola för de äldre eleverna samtidigt som vi vet att förebyggande arbete och tidiga insatser spelar en för elevernas språk- och kunskapsutveckling avgörande roll. De, många gånger kvantitativa lässtimulansinsatser som genomförs, når till störst del de barn som redan läser och är motiverade. Många hem saknar för eleven ålders- och läsnivåadekvat litteratur. Forskning visar att elever som hänvisas till sin egen förmåga att välja rätt litteratur för läsning under sommarledigheten ofta väljer antingen för svår (67% av eleverna) eller för lätt litteratur (Kim & Guryan, 2010). I dessa sammanhang hänvisas ofta till att Matteuseffekten, som gäller även här: till de som redan har mycket skall ges mer och tvärtom.

Att bara ge barnen böcker är därmed inte den bästa lösningen för att motverka sommarlästapp- särskilt inte då de ska välja medier och litteratur på egen hand. Inget av detta leder till nämnvärd utveckling av förmågorna. För att barnens läsförmåga ska utvecklas måste de utmanas i samtal och tanke, med syfte att väcka nyfikenhet, lust och motivation. Alla elevers språk-, läs- och skrivförmåga utvecklas beroende på hur motiverade de är, hur god deras akademiska självkänsla är samt vilka läserfarenheter de har (Afflerbach, 2007).

Framgångsfaktorer för att motverka elevers sommarlästapp kan vara:

• intensivträning av läsårets läs- och läsförståelsestrategier inför sommarlovet
• läsinspiration och boktips– inte bara från vuxen till barn. Än viktigare kan vara att ge eleverna strategier och motivation att inspireras av varandra och att dela med sig till varandra av boktips
• tillgång till böcker
• boktips adekvata för språknivå och ålder
• högläsning– av vuxna och barn
• vuxna som lyssnar på elevens läsning
• stöttande insatser via fritidshem eller andra sommaraktiviteter– läger, dagläger, idrott m.m
• mötesplatser för barn och ungdomar på bibliotek, kulturskolor osv.
• samverkan skola, bibliotek och hem

Ytterligare ett alternativ är att kika på gratisverktyget Jag har läst som finns framtaget med syfte att vara en resurs i arbetet med att vända sommarlovets färdighetsförlust till läslust. På webbsidan finns tips, underlag och mallar som kan användas av lärare, elever och vårdnadshavare. Vidare rekommenderas en kontakt och en samverkan med skolbibliotek och folkbibliotek med syfte att ge alla elever tillgång till för dem rätt medier.

Kan du säga…? – Ett effektivt sätt att tysta barnet.

Jag hör ofta föräldrars uppmaningar till barn… ”Kan du säga X?”. ”Berätta för tjejen vad det där heter.” ”Säg X!” Allt i iver att demonstrera barnets duktighet i att prata, alternativt barnets gulliga felsägningar. 99% av gångerna besvarar barnet med tystnad. Vilket inte sällan följs av fler uppmaningar att säga si eller så. Såklart svarar barnet då med ännu bestämdare tystnad. Fortsätter du insistera är det kört. Det blir inte tal om att öppna munnen och yttra minsta lilla. En maktkamp är igång och den vuxne förlorar varje gång.

Föräldrarna i exemplen ovan har missförstått eller glömt bort vad kommunikation handlar om. Det måste finnas ett meningsfullt syfte och ett sammanhang! Vill du att barnet ska prata med dig behöver du hitta något som för barnet är intressant att prata om. Barnet genomskådar dig ofta om du bara är ute efter att lyssna på hur hen pratar. Visa genuint intresse istället. Berätta något själv, eller ställ äkta frågor för att du är nyfiken på svaret. Allra enklaste sättet – lek med barnet! 

För barn som har språkstörning eller svårt att uttrycka sig av andra anledningar blir det mer komplext om de är medvetna om svårigheterna. Vem vill visa upp något som man vet att man inte riktigt behärskar? Inte jag i alla fall, och troligtvis inte du heller. När dessa barn kommer till BVC på kontroll, till logopeden eller specialpedagogen för träning kan samtalen gå trögt och barnen vara verkligt motvilliga. Det är inte konstigt, för om något är svårt behöver man vara motiverad för att utsätta sig för det. Motivation är alltid viktigt för att man ska orka träna men ännu viktigare om man dessutom kämpar med en nedsatt förmåga. I de fallen behöver samtalen vara äkta, engagerade, motiverade och intresserade. I meningsfulla sammanhang som väcker barnens engagemang.

Säg efter mig-övningar och uppmaningar att härma eller säga lösryckta ord eller meningar är oftast motsatsen till adjektiven ovan.

Och alla föräldrar som vill att barnet ska prata eller berätta om något för morfar, farmor, fröken, bvc-sköterskan eller logopeden bör nog tänka på att själva ta ordet och se till så att samtalsämnet engagerar barnet så pass mycket att det blir meningsfullt att bidra med sin historia. Eller göra det som vuxna glömmer men som barn gör bäst. Lek och använd kommunikation i leken! 

För 130 år sedan var det vi som reste…

… till ett nytt land. Under 1890-talet och 1900-talets första årtionde utvandrade hela 1,3 miljoner svenskar till Amerika. Det betyder att en stor del av världens svensktalande befolkning vid den tiden bodde ”over there”. I det nya landet bildades hela byar och städer med ”Amerikasvenskar”. Man startade egna dagstidningar och i skolorna studerade barnen på svenska. Integrationsprocessen gick på så sätt tämligen långsamt, svenskarna behövde lång tid för att lära sig tala engelska och komma in i den nya kulturen. Än idag finns äldre människor i de s.k. svenskbygderna, som talar amerikasvenskan. Utifrån studier som gjorts på amerikasvenskarna, verkar det rent generellt vara så att det tog tre generationer innan svenskan ersattes av engelskan som första språk i familjerna. Fjärde generationens invandrare lärde sig endast i enstaka fall tala svenska.

Har ni sett tv-programmet ”Allt för Sverige”? I programmet tävlar ett gäng amerikaner, alla ättlingar till emigranterna, om att få träffa sin släkt i Sverige. Det är ett underhållningsprogram, men ger också en del kunskaper om den stora flykten från vårt land. En flykt som inte hade bakgrund i krig eller konflikt, såsom dagens landsflykter ofta har. Bakgrunden var istället missväxt, svält och brist på arbete. Hur som helst så är det fascinerande att se hur stora känslor som väcks hos amerikanerna i takt med att de får veta mer om Sverige, sina släktingar och deras hembygd. Trots att de flesta bara träffat sina svenska förfäder som gammelmormor, farfars farfar eller liknande i sin tidiga barndom. Men genom att titta på sin historia lär de sig om sig själva, vilket får känslorna att flöda. Samma lärdom kan göras ur ett helt samhälles perspektiv. Genom att titta på historien finner man sin samtid. För 130 år sedan var det svenskarna som flydde sitt land – idag är det andra som flyr hit.
De sociala och samhälleliga förhållandena går inte att jämföra då och nu. Idag har man tillgång till hela världen genom sin mobiltelefon eller dator. Man kan lära sig ett nytt språk genom att interagera digitalt eller lyssna på musik på Spotify. Sådan hjälp fanns inte runt sekelskiftet. Det är inte det som är min poäng. Det är motivationen som är den viktigaste och mest avgörande faktorn för hur snabbt man lär sig språket. I dagens ofta inskränkta debatt skäller man på nya svenskar för att de inte lär sig språket tillräckligt snabbt. Men kanske är det samhällets ansvar att skapa strukturer i mottagandet av flyktingar, där incitamenten för att lära sig svenska är glasklara och där det snabbt lönar sig för de som gör det. Kanske måste vi se till så att tillfällena att träffa svensktalande blir många, för endast genom att själv få prova språket kan man lära sig det. Vi måste bädda för att det aldrig ska uppstå ett behov av att skapa egna små nationer i nationen. Isolerade svenskenklaver liksom i Amerika vid förra sekelskiftet. För faktum kvarstår, amerikasvenskarna var inte snabba på att lära sig engelska och ta seden dit de kom. De firade traditionell svensk jul, dansade runt midsommarstången, rullade köttbullar och startade egna skolor och dagstidningar.
En sak till… Amerikasvenskarnas kulturella och språkliga arv betraktades inte som ett hot, utan fick berika det amerikanska språket och kulturen. Det är bara en skillnad i synsätt, men en viktig sådan.

Den som är nyfiken på att läsa om hur amerikasvenskan utvecklats och bevarats fram till idag, kan följa Sofia Tingsells m. fl. spännande forskning.

Lyckade samtal

Jag läser en artikel om minnesforskning. Att hjärnan är bra på att se och minnas det som är jobbigt och svårt, medan positiva saker lätt glöms bort. En motgång har lika stor effekt på oss som tre framgångar. Hjärnan verkar samla och lagra de negativa stunderna i större utsträckning än de positiva. 

Dessutom vill hjärnan hitta mönster, och fungerar associativt, d.v.s. den vill tänka likt. I hjärnans inre monolog som speglar just mina tankar skulle det kanske kunna fungera så här efter en dag på högskolan; ”Studenterna verkade lite frågande när jag föreläste idag. När jag tänker efter kändes det inte så bra förra tillfället heller. Jag måste jobba igenom strukturen igen, och försöka bli ännu tydligare. Jag är nog inte så bra som lärare, hur ska jag klara resten av kursen…” En dålig känsla kommer på det sättet att smitta av sig på mina minnen från tidigare tillfällen, och på framtida tillfällen. 

Det kommer krävas mer än dubbelt så många lyckanden än misslyckanden, för att de lyckade tillfällena ska få den dominerande platsen i mitt medvetande. 

Jag tänker på alla barn med språksvårigheter, som  har svårt att göra sig förstådda. Hur frustrerande och ledsamt det måste vara att vilja uttrycka sig, men så ofta misslyckas. Hur dessa misslyckanden växer på barnet och i vissa fall blir som ett skal. Barnet blir mer och mer isolerad i sin bristande kommunikation. Utan språket blir varje människa en ö, utan fungerande broar för att ta sig till grannlandet. 

När jag jobbar i verksamheten med dessa barn sätter vi ofta upp mål som på olika sätt handlar om att förbättra kommunikationen, eller barnets möjligheter att kommunicera. Men vårt främsta mål är alltid detta: 

Barnet måste få lyckade samtal! 

Att inte göra sig förstådd innebär att misslyckas i sin intention att kommunicera. Upprepade misslyckanden sänker motivationen att försöka igen. Sammanbrott i kommunikationen gör inte bara att barnet får problem med att uttrycka sig där och då, utan även att barnets bild av sig själv påverkas. För varje misslyckat samtal barnet är med om, krävs minst det dubbla antalet lyckade samtal för att konkurrera ut det dåliga minnet i hjärnan, och ge barnet bilden av sig själv som en (god) kommunikatör. Som en som kan påverka sitt liv och sin omvärld med hjälp av sitt språk. 

Jag tänker att detta gäller i alla möjliga sammanhang; samtal, läsning, skrivning, muntliga redovisningar, förstå instruktioner o.s.v. Alla barn måste få lyckas varje dag. Och alla barn måste få uppleva lyckade samtal, lässtunder, berättelser o.s.v. varje dag. För barn med språkliga svårigheter gäller det att hitta strategier som fungerar. Kanske är det tecken som behövs, eller tid. För några barn är det en kontaktbok, eller foton. 

I arbetet med att skapa lyckade samtal måste alla i barnets omgivning samarbeta – föräldrar, syskon, släkt, pedagoger, kamrater, träningsledare m.fl. Lyckade samtal kan nås med tal, tecken, bilder, gester, det skrivna ordet, foton m.m. Det viktiga är inte HUR det sägs, utan VAD som sägs. Att någon förstår och kan ta emot det barnet säger, så att barnet får stärka bilden av sig själv som en god kommunikatör vars tankar är värda att lyssna på.

Sommarboken 2015

Barnens bibliotek anordnar för fjärde året i rad Sommarboken, som är ännu en i raden av läsfrämjande satsningar för barns och ungdomars läsning. Sommarboken riktar sig till barn mellan 8 och 12 år, och syftar till att stimulera lustläsning och samtal om det lästa under sommarlovet. Alla bibliotek är fria att anmäla sitt deltagande i Sommarboken, och får då tillgång till material, tips och dokumentation, men anordnar sedan olika aktiviteter i anslutning till Sommarboken självständigt. Målen med Sommarboken är följande:

• Att få fler barn 8-12 år att lustläsa under sommaren.
• Att barnens läsning är kravlös och utan motprestation från bibliotekets sida. Allt är tillåtet att läsa – hur mycket eller hur litet man vill.
• Att ge barn möjlighet att prata och samtala om sin läsning med varandra.
• Att använda metoder som boksamtal eller liknande för att utveckla det litterära samtalet.

Sommarboken genomfördes 2012 i fem pilotkommuner, men har vuxit kontinuerligt sedan dess, och i årets satsning är bibliotek på ca 70 orter anmälda hittills.

Surfa in på Sommarbokens hemsida och läs mer!

Kartlägg läsningen på din förskola!

Den formella läs- och skrivundervisningen startar oftast när barn börjar skolan. Men barnet har långt tidigare upptäckt, lekt, experimenterat och börjat erövra skriftspråket. Alla har vi hört en tvååring identifiera sitt namn eller ”sin” bokstav i kapprummet, eller sett en treåring sitta och ”lekskriva” långa rader av krumelurer och streck. I denna viktiga process där barn socialiseras in i ett läsande och skrivande, är vi vuxna som finns runt omkring barnet förebilder. Barn gör inte som vi säger – de gör som vi gör. Det är inte framgångsrikt att säga åt barnen att läsa. Det är bättre att visa dem att du själv läser, VAD du läser, VARFÖR du läser samt HUR du läser. Barnen behöver förstå vad vi använder läsning till, samt att läsningen ger oss positiva upplevelser och känslor.

Med detta sagt blir det logiskt att kontinuerligt titta på sin egen verksamhet, för att identifiera vad som är påverkbart och möjligt att förbättra i mötet mellan barnen och skriftspråket. Följande kartläggningsmaterial har skapats med förskolan i åtanke, och är tänkt att fungera som diskussionsunderlag i arbetslagen. Vissa frågeställningar går att använda även i skolan, och av föräldrar i hemmen. Syftet är att synliggöra hur vi arbetar med böcker och läsning för att barnen ska få så många positiva möten med skriftspråket som möjligt.

Böckernas och läsningens status på förskolan:

• Hur många böcker äger förskolan?
• I vilket skick är de?
• Var finns böckerna ute på avdelningarna?
• Hur många böcker har barnen tillgång till?
• Var förvaras övriga böcker?
• Hur väljs de ut? Vid inköp? Vid placering på avdelningen? Hur viktig är boken som upplevelse, och som pedagogiskt verktyg?
• Hur ofta byts böckerna ut?
• Har pedagogerna möjlighet att fördjupa sig och hitta ny barnlitteratur?
• Har förskolan kontakt med en barnbibliotekarie?
• Har förskolan möjlighet att besöka biblioteket? Bokbussen?
• Är pedagogerna goda förebilder vad gäller bokläsning, respekt för böckerna o.s.v.?
• Hur involveras föräldrarna?
• Vet pedagogerna vilka barn som blir lästa för i hemmet? Hur ofta? Har barnen tillgång till böcker i hemmen?

En vanlig dag på förskolan:

• När på dagen sker läsningen?
• Var läser man?
• Hur många böcker blir höglästa av pedagoger för barnen?
• Hur mycket tid lägger varje pedagog ner på läsningen?
• Hur många böcker får varje barn läst för sig?
• Hur många böcker blir höglästa av barn för barn?
• Hur många böcker blir tystlästa/bläddrade i av barnen själva på förskolan?
• Vilka barn ber om att bli lästa för?
• Vilka barn ber aldrig om att bli lästa för?
• Hur behandlar barnen böckerna?

De två sista frågorna känns extra viktiga, eftersom det troligtvis är barn som ännu inte upptäckt tjusningen med läsning, som undviker eller är ointresserad av böcker, och kanske heller aldrig lärt sig hur man handskas med böcker.

Jag – en läsande förebild:

• Visar jag barnen att jag gärna läser?
• Hur mycket tid lägger jag själv på att läsa? Jämfört med exempelvis skärmtid, eller träning.
• Pratar jag med barnen om vad jag läser?
• Ser barnen mig läsa och skriva i olika sammanhang och med olika syften (t.ex. läsa recept, läsa vägskyltar, skriva brev/meddelanden/vykort, nöjesläsa o.s.v.)?
• Ställer jag nyfikna frågor, eller problematiserar kring det vi läser tillsammans? Visar jag att det finns olika sätt att tolka och förstå?

Det finns troligtvis många fler relevanta frågor att ställa sig, men någonstans måste vi börja reflektera. Både som pedagog och som förälder har vi en viktig uppgift som läsande förebild. Om inte vi är med i läsarnas klubb är det stor risk att inte heller barnen söker sig dit.

Bokattacker- ett läsfrämjande arbete

När dottern kommer hem och meddelar att hon önskar att hon vore utsatt för bokattacker blir jag först undrande. Dock visar det sig att bokattacker är något helt annat än jag först anade.

För att öka läslusten bland sina elever i åk 4-9 använder sig skolbibliotekarien Emelie Sörensen vid Lerbäck- och Oskarskolan i Lund av Bokattacker. Hon beskriver det som en offensiv form av uppsökande verksamhet som bygger på snabbhet och kontinuitet.

Bokattacken innebär att Emelie besöker varje klass en gång per vecka för att tipsa om en bok. Inför varje bokattack har hon i förväg bokat in en bestämd tid med varje lärare. I nuläget besöker hon eleverna på svensklektionerna men hennes målsättning är att även genomföra bokattacker i andra ämnen med syfte att ta bort stämpeln att skönlitteratur endast har med svenskämnet att göra.

Varje bokattack tar cirka 5 minuter och äger oftast rum i början eller slutet av en lektion. Emelie berättar kort om bokens innehåll och handling samt läser ett utvalt stycke för eleverna. Med sig till klassen har hon en kort information kring vald bok: bild på omslaget, titel, författare och en kort presentation av boken. Informationsbladen lämnas över till läraren som ansvarar för hur de görs tillgängliga för eleverna. Tanken är att eleverna ska kunna använda dessa som boktips vid behov. Bokattackerna läggs också ut på en blogg.

One must be careful of books, and what is inside them, for Words have the Power to change us.

Cassandra Clare, The Infernal Devices

Emelie genomför ca 16 bokattacker i olika klasser under en vecka. Under ett läsår möter varje klass på detta sätt ca 35-40 boktips.

Konstaterade fördelar med bokattackerna är att det istället för vanliga bokprat blir en högre kontinuitet och att det blir tydligt hur viktigt det är med böcker och läsning då det återkommer varje vecka. Att en elev missar terminens/läsårets bokprat pga sjukdom är heller ingen risk då det är en återkommande händelse. Ytterligare en fördel är att skolbibliotekariens förberedelsearbete blir fördelat över hela läsåret.

Emelies bokattacker har fått mycket positiv respons och de böcker som hon attackerar med lånas ut och reserveras i högre grad än många andra.

Hur lär man sig svenska egentligen?

Mozhgan Zachrison disputerade 2014-11-05 vid Linköpings Universitet med sin avhandling ”Invisible voices. Understanding the sociocultural influences on adult migrants’ second language learning and communicative interaction”.

I avhandlingen kommer hon fram till att den grundläggande språkundervisningen för vuxna invandrare sällan utgår från eleverna, utan istället fokuserar på svensk kultur och tradition. Det handlar snarare om att undervisa i svensk kultur än att träna den kommunikativa kompetensen. Eleverna ges inte tillräckligt med utrymme att själva prata svenska, och man använder inte deras behov av svenska som grund för undervisningen. Som exempel skulle man i undervisningen kunna spela rollspel i form av arbetsintervjuer, besök på bank, apotek eller läkare, föräldramöte på förskolan eller liknande. Istället skriver man om svenskt midsommarfirande eller läser böcker av svenska författare som innehåller såväl komplext språk som sociala koder som blir svårförståeliga.

Mozhgan Zachrison som själv invandrat till Sverige blev intresserad av ämnet när hon funderade på varför så många immigranter inte lär sig svenska språket ordentligt. Hon menar att språkundervisningen många gånger är alienerande och förstärker elevens känsla av utanförskap, vilket gör att eleverna blir omotiverade och inte finner användning för sina nya språkkunskaper. Man gör immigranterna till ”den andra”. Signalen blir att de inte duger utan måste skapas om för att passa in i sitt nya land.
Mozghan Zachrisons avhandling hittar du här.

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om dokumentären Hallå Dakar, där ett antal personer i Dakar utlovades jobb på ett svenskt callcenter, om de lärde sig flytande svenska på sju månader. I dokumentären fick man följa undervisningen och kunde se hur läraren använde just elevernas egna erfarenheter, omgivningar och upplevelser, samt stora motivation för att lyckas med svenskinlärningen. Det går att erövra ett nytt språk mycket snabbt – om förutsättningarna är de rätta. Passa på att se Hallå Dakar före 4/2 2015 på SVT Play.

Själv har jag i många år beundrat Theodor Kallifatides, som på sitt andraspråk svenska skrivit en mängd böcker med förstklassigt och elegant språk. Theodor har gett många intervjuer i media genom åren, och pratat om hur just han lärde sig svenska språket. Det han beskriver är fascinerande. Han kom till Sverige som 26-åring och började ta språklektioner för att lära sig svenska. Men han övergav snart lektionerna eftersom de var tråkiga och underskattade eleverna. Istället började han läsa böcker, och där fann han ett mycket rikare ordförråd än i de samtal han hade fört på lektionerna. Han insåg dessutom att böckerna hade fördelar eftersom de ständigt fanns tillgängliga. Som ny i Sverige hade han inga vänner och således ingen att prata med och pröva sina svenskkunskaper på.

En annan känd person som beskrivit sin väg in i svenska språket är Alexandra Pascalidou. Alexandra kom till Sverige som femåring och växte upp i Rinkeby. På hennes skola talades 115 olika språk vilket fick henne att intressera sig för och studera en mängd olika språk. Hon upptäckte snart att svenska språket var fullt av naturliknelser, såsom ”skogstokig”, ”hungrig som en varg”, ”gräset är grönare på andar sidan”, ”efter regn kommer solsken” o.s.v. Hon började memorera dessa ord och uttryck, och skrev även ner svåra ord på lappar som hon förvarade i bakfickan. Alexandra blev en språkdetektiv och en ordsamlare av rang.

Oavsett hur varje individ bäst lär sig ett nytt språk så är motivationen och känslan av meningsfullhet de avgörande faktorerna. Jag, du och alla andra som på olika sätt arbetar med människor som ska lära sig prata svenska måste ställa oss frågan hur vi skapar förutsättningar för att varje person får uppleva motivation och mening i mötet med svenska språket.