Jag hör ofta föräldrars uppmaningar till barn… ”Kan du säga X?”. ”Berätta för tjejen vad det där heter.” ”Säg X!” Allt i iver att demonstrera barnets duktighet i att prata, alternativt barnets gulliga felsägningar. 99% av gångerna besvarar barnet med tystnad. Vilket inte sällan följs av fler uppmaningar att säga si eller så. Såklart svarar barnet då med ännu bestämdare tystnad. Fortsätter du insistera är det kört. Det blir inte tal om att öppna munnen och yttra minsta lilla. En maktkamp är igång och den vuxne förlorar varje gång.
Föräldrarna i exemplen ovan har missförstått eller glömt bort vad kommunikation handlar om. Det måste finnas ett meningsfullt syfte och ett sammanhang! Vill du att barnet ska prata med dig behöver du hitta något som för barnet är intressant att prata om. Barnet genomskådar dig ofta om du bara är ute efter att lyssna på hur hen pratar. Visa genuint intresse istället. Berätta något själv, eller ställ äkta frågor för att du är nyfiken på svaret. Allra enklaste sättet – lek med barnet!
För barn som har språkstörning eller svårt att uttrycka sig av andra anledningar blir det mer komplext om de är medvetna om svårigheterna. Vem vill visa upp något som man vet att man inte riktigt behärskar? Inte jag i alla fall, och troligtvis inte du heller. När dessa barn kommer till BVC på kontroll, till logopeden eller specialpedagogen för träning kan samtalen gå trögt och barnen vara verkligt motvilliga. Det är inte konstigt, för om något är svårt behöver man vara motiverad för att utsätta sig för det. Motivation är alltid viktigt för att man ska orka träna men ännu viktigare om man dessutom kämpar med en nedsatt förmåga. I de fallen behöver samtalen vara äkta, engagerade, motiverade och intresserade. I meningsfulla sammanhang som väcker barnens engagemang.
Säg efter mig-övningar och uppmaningar att härma eller säga lösryckta ord eller meningar är oftast motsatsen till adjektiven ovan.
Och alla föräldrar som vill att barnet ska prata eller berätta om något för morfar, farmor, fröken, bvc-sköterskan eller logopeden bör nog tänka på att själva ta ordet och se till så att samtalsämnet engagerar barnet så pass mycket att det blir meningsfullt att bidra med sin historia. Eller göra det som vuxna glömmer men som barn gör bäst. Lek och använd kommunikation i leken!
Språkutvecklarna 