I denna spännande avhandling studeras hur föräldrars språkliga input påverkar barns språkutveckling. Christine Cox Eriksson har bland annat tittat på hur föräldrars tal påverkar storleken på barns ordförråd.
Barnen som studerades var 12-30 månader gamla. Resultaten i denna studie visade att grunden till ordförrådsutvecklingen läggs tidigt och att det är viktigt att föräldrar anpassar sitt tal till barnets språkliga och utvecklingsmässiga nivå. Föräldrarnas input är mycket viktig för barnens utvecklande av ordförståelse och ordproduktion. De föräldrar som har barn med stort ordförråd är också de som pratar mest med sina barn. De barn som kommer igång tidigt med att bygga upp ett stort ordförråd tenderar att behålla försprånget och utvecklas vidare snabbast. Det tidiga ordförrådet spelar alltså roll för den fortsatta språkutvecklingen.
Att som förälder prata fort och/eller otydligt med sina barn sågs också som negativt för barnets ordförråd. Att ställa frågor till barnet med förväntan om ett verbalt svar hade positiva effekter på barnens språkproduktion. För barn som inte utvecklat verbalt språk kunde frågor där barnet kunde peka eller på annat sätt visa sitt svar visade sig också vara positivt. Gester spelar roll för barnens språkutveckling. Pekningar kan stötta barnets förståelse för och inlärning av substantiv, medan rörelser som att t.ex. vispa i en bunke eller sätta handen bakom örat för att lyssna, kan stötta barnens förståelse för verb.
Författaren lyfter också fram att det är stor variation inom grupper av barn med högutbildade föräldrar. Vissa utvecklade sitt ordförråd snabbt, och andra långsammare. Den språkmiljö barnen vistas i verkar alltså spela större roll för barnens språkutveckling än t.ex. arv eller föräldrars utbildning eller socioekonomiska status.
En tanke jag får när jag läser avhandlingen är att förskolans kompenserande uppdrag bekräftas i och med denna studie. Om barn med torftig språklig hemmiljö ska kunna ha en chans att utveckla ett stort ordförråd, krävs det ett systematiskt och kvalitativt språkarbete i förskola och senare skola. För alla som arbetar i förskolan och skolan borde det vara obligatoriskt att analysera sitt eget språkbruk i interaktionen med barnen. Att t.ex. filma sig själv och analysera sitt språkliga förhållningssätt, de språkutvecklande strategierna och det egna språkbruket.
Majoriteten av världens befolkning är flerspråkig. Med modersmål menar man det eller de förstaspråk som lärs in och talas i hemmet i samspel med vårdnadshavare, syskon, familj och vänner. Modersmålet har stor betydelse för utvecklingen av barns och elevers språk, identitet, personlighet och tankar. Ett välutvecklat modersmål ger också goda förutsättningar för att lära sig svenska och andra språk.
Att använda det egna språket handlar om att utveckla en identitet och kunna ge uttryck för sina känslor. När barn lär sig både modersmål och svenska får de tillgång till sin kulturella bakgrund och möjlighet att tillhöra två kulturer. Barn som befinner sig i en flerspråkig miljö utvecklar många gånger olika ordförråd på de olika språken. Det är vårdnadshavarna som ger barnet tillgång till modersmålet och dess begrepp, djup och omfång. Med ett starkt modersmål har barn och elever en större möjlighet att utveckla inte bara ett vardagsspråk utan också ett skolspråk på svenska.
Vi vet att viktiga aspekter i utvecklandet av barns modersmål och språk är att vi vuxna, vårdnadshavare, familj, vänner och pedagoger, språkduschar våra barn. Detta kan göras på en mängd olika sätt t ex genom att prata och diskutera med ditt barn på modersmålet får det träna på och utveckla sitt språk. Att läsa böcker, berätta sagor och historier, sjunga sånger och träna rim och ramsor på barnets modersmål är alla olika sätt att stärka ett barns språk-, läs- och skrivutveckling.
För att informera och inspirera vårdnadshavare till språkande i olika former, såsom läsande, berättande, ramsande och sjungande, har Interbib helt nyligen publicerat en broschyr kring små barns språk, Ditt språk och din röst…, som riktar sig till vårdnadshavare med barn i förskola och förskoleklass. Syftet med materialet är att främja och väcka läslust och berättarglädje samt visa på just modersmålets betydelse för en språk-, kunskaps- och identitetsutveckling. Broschyren finns tillgänglig på hela 48 olika språk och vill göra det mångspråkiga biblioteket mer känt och tillgängligt för alla vårdnadshavare och barn oberoende av talat språk.
Broschyren som i första hand är framtagen för användning av bibliotek och BVC är också en tydlig och värdefull tillgång för våra förskolor- alla verksamheter som möter vårdnadshavare och barn.
Broschyren finns för nedladdning och utskrift hos Interbib och går även att beställa i tryck på flera språk såsom arabiska, engelska, franska, kinesiska, persiska, polska, ryska, somaliska, svenska och thai. Den tryckta broschyren beställs då via mail (ib.ssb@stockholm.se). Broschyren är framtagen av Internationella biblioteket i samarbete med läns- och regionbiblioteken med stöd av Kulturrådet 2015.
I förra inlägget fick ni ta del av hur våra kapprumsbibliotek i Halmstads förskolor ökade familjernas antal besök på folk- och stadsbiblioteken. Det verkade alltså vara så att de familjer som redan hade en vana av att gå till biblioteken blev uppmuntrade och motiverade att göra det ännu mer. Resultatet gladde oss såklart enormt, men vi ville även skapa läslust och biblioteksmod hos de som aldrig någonsin satt sin fot på biblioteken. I enkäten ställde vi därför frågan ”Har du och ditt barn varit på biblioteket tillsammans någon gång?” Nedan ser du sammanställningen från våra tre första förskolor med kapprumsbibliotek:
På x-axeln ser ni de båda mättillfällena (de två staplarna till vänster är enkäten före kapprumsbibliotekets start och de två staplarna till höger visar svaren från den uppföljande enkäten efter drygt sex månader med kapprumsbibliotek på förskolan.) På y-axeln hittar ni andelen av föräldrarna mätt i procentenheter. De blåa staplarna motsvarar svaret ja. Röda staplar motsvarar svaret nej. Önskvärt är alltså att fler svarar ja på den aktuella frågan vid mättillfälle 2, vilket visar sig som en högre blå stapel till höger i bilden. På motsvarande sätt ska den röda stapeln till höger i bild minska, i och med att färre svarar nej på den aktuella frågan. (I vissa fall blir inte totalsumman 100 % vilket beror på enstaka svarsbortfall i enkäten.)
På denna förskola ser vi att ca 50% av föräldrarna uppger att de varit på biblioteket tillsammans med sitt/sina barn före kapprumsbibliotekens start, medan motsvarande siffra efter sex månader är ca 70%. Det är alltså en ökning med ca 20 procentenheter, vilket i praktiken kan innebära att ett antal familjer blivit så inspirerade av kapprumsbiblioteken att de även tagit sig tid att besöka ett ordinarie bibliotek. Självklart måste man beakta att vi saknar kontrollgrupp och att vi inte kan vara säkra på att det är kapprumsbiblioteken i sig som har lett till ökningen, andra faktorer kan ha spelat in. Men sammantaget med våra övriga positiva resultat vågar vi tro att kapprumsbiblioteken kan ha bidragit till att lyfta böcker och högläsning på föräldrarnas agenda.
På denna förskola är inte ökningen så tydlig, här är det endast en av de familjer som före kapprumsbibliotekens uppstart aldrig besökt biblioteket, som gör det för första gången under projektets gång.
På denna tredje förskola är det ca 55% som besökt biblioteket före kapprumsbibliotekens införande, men siffran ökar med ca 10 procentenheter fram till den uppföljande mätningen.
Till sist en kort reflektion kring de positiva resultaten… Kapprumsbiblioteken är bara en del i vår insats gentemot föräldrarna, jag tror personligen att mötet med föräldrarna spelar en nog så stor roll, kanske större. När föräldrarna får träffa ett tvärprofessionellt team bestående av logoped, specialpedagog och barnbibliotekarie skapas en tyngd bakom de kunskaper och den inspiration som förmedlas. Att föräldrarna får möjlighet att knyta kontakt med barnbibliotekarien, och på det viset bjuds in till biblioteket personligen är värdefullt för alla de som annars inte är bekväma med eller har vana av att gå till biblioteken. Biblioteksmod skapas!
Våra kapprumsbibliotek i Halmstads förskolor fortsätter att utvecklas. Sedan ett år tillbaka finns kapprumsbibliotek även i några skolor, och nytt för hösten 2015 är att vi utvecklar och prövar ett kapprumsbibliotek i en av våra förberedelseklasser för nyanlända ungdomar. Mer om det i ett senare inlägg.
När vi drog igång kapprumsbiblioteken visste vi inte hur den nya bibliotekstjänsten skulle påverka familjernas övriga biblioteksvanor. En farhåga var att föräldrarna skulle bli mindre motiverade att åka till biblioteken när kapprumsbiblioteken tillgängliggjorde lån av barnböcker i samband med lämning och hämtning på förskolan. Eller ännu värre, att de helt skulle sluta besöka ordinarie bibliotek.
I den enkät som föräldrarna fick fylla i före uppstarten, och sedan återigen efter drygt ett halvår, ställde vi därför frågan: ”Hur ofta brukar ni besöka biblioteket?” Glädjande nog kunde vi se att föräldrarna på samtliga förskolor ökade sina biblioteksbesök efter att vi startat kapprumsbiblioteken. Nedan ser ni sammanställningen, där blå staplar visar mätning 1 och röda staplar visar mätning 2. Siffrorna på y-axeln visar andelen föräldrar i procent, där varje streck motsvarar 5%. På x-axeln är intervallet, läst från vänster till höger, 1: Varje vecka, 2: Varje månad, 3: Varje halvår, 4: Varje år, 5: Mer sällan.
Önskvärt är alltså många höga röda staplar till vänster i diagrammet, eller bibehållna lika höga blåa och röda staplar till vänster i diagrammet.
På förskola 1 är det ingen förälder som uppger att de besöker biblioteket varje vecka, varken före eller efter kapprumsbibliotekets införande. Vid nästa stapel ”Varje månad” ser vi att den röda stapeln som markerar andra mättillfället, visar en ökning med ca tio procentenheter. De följande två intervallen ”Varje halvår” och ”Varje år” har minskat, vilket skulle kunna innebära att det är de föräldrarna som har ökat sina biblioteksbesök under projektets gång.
På vår andra förskola kan man se att här finns en del föräldrar som besöker biblioteket varje vecka (staplarna längst till vänster) och att det sker en marginell ökning under projektets gång (röda stapeln). De röda staplarna i andra och fjärde intervallet (”Varje månad” och ”Varje år”) ökar, medan vi ser att det är färre föräldrar som uppgivit att de besöker biblioteket ”Varje halvår” (Tredje intervallets staplar) och ”Mer sällan” (femte intervallets staplar).
På vår tredje förskola ser vi en stor ökning (röda staplar) i första intervallet, alltså ”Varje vecka”, troligtvis är ökningen till viss del hämtad från den grupp föräldrar som vid första enkäten uppgav att de besökte biblioteket ”Varje månad” (tredje stapeln) och ”Mer sällan” (femte stapeln) eftersom de grupperna har minskat.
Sammantaget kan sägas att vi ser en positiv utveckling, och att kapprumsbiblioteken verkar fungera som en motivator för att besöka ordinarie bibliotek. Kapprumsbiblioteken är bara en aptitretare, det är ju på de stora ordinarie biblioteken som den största bokskatten finns. Vi har än så länge inte sett någonstans att kapprumsbiblioteken lett till en minskning av besöken på de ordinarie biblioteken.
Barn och elever kommer till förskola och skola med väldigt varierande språk-, läs- och skriverfarenheter och kunskaper. Många barn utvecklar tidigt ett stort ord- och begreppsförråd medan andra behöver mer stöd i sin språkutveckling. I skolan finns elever som lär sig läsa tidigt, medan andra behöver längre tid på sig för att ”knäcka läskoden”. Det är varje förskolas och skolas uppgift att tillgodose dessa olikheter. All forskning visar att det förebyggande arbetet och de tidiga insatserna har en avgörande betydelse för en framgångsrik skolgång. Detta innebär att förskolor och skolor behöver ha en medveten strategi för det språk-, läs- och skrivutvecklande arbetet, så att alla barn och elever är med redan från början (Rutin för arbete med barns och elevers språk-, läs- och skrivutveckling).
Elever vet tidigt, ibland redan innan skolstart, om de kommer tillhöra läsarnas klubb eller inte. För att låta alla elever nå så långt som möjligt måste vi värna om elevens akademiska självkänsla från start- hen ska inte behöva misslyckas för att adekvat stöd ska ges.
Redan under hösten 2014 aviserade Stefan Lövén i regeringsförklaringen vikten av att en läsa-skriva-räkna garanti tas fram. Syftet med garantin är att se till att alla elever, redan från förskoleklass, som behöver får tillgång till det stöd eller det särskilda stöd de behöver för att nå kunskapsmålen i svenska och matematik i slutet av åk 3.
I arbetet med att ta fram Rutin för arbete med barns och elevers språk-, läs- och skrivutvecklingkonstaterade vi att elever med språk-, läs- och skrivsvårigheter ofta identifieras redan i åk 2 men att det ändå är de som har fortsatt stora svårigheter i åk 9 och därmed kanske inte blir behöriga till gymnasiet. Samtal med med förskollärare i förskola och förskoleklass bekräftade att dessa barns svårigheter och behov många gånger synts redan långt innan åk 2.
Barns språk-, läs- och skrivutveckling börjar långt innan skolstarten och det är av största vikt att som pedagog och lärare ha en bild av barns och elever utveckling och lärande för att kunna sätta in rätt insatser och stöd i god tid. En läsa-skriva-räkna garanti i samverkan med det Bedömningsstöd som från och med hösten 2015 finns tillgängligt kan vara en väg att ytterligare säkerställa barns och elever språk-, läs- och skrivutveckling och det stöd eller särskilda stöd som krävs.
”I dag ser lärarna tidigt vilka elever som behöver stöd men de har inte verktygen för att alltid få det stödet på plats och det måste vi ändra på.”
Gustav Fridolin
Alltför ofta sätts insatser in i samband med att eleverna når betygsålder, t ex i form av sommarskola. Resurserna styrs många gånger mot högstadiet för att ”rädda” de elever som där är i farozonen istället för att rikta dem mot de tidiga åren i skolan och förebygga ett mångårigt misslyckande.
”Vi ser att vi idag ger mest stöd i nionde klass. För många elever har då läraren länge identifierat att den här eleven behöver extra stöd, men de små svårigheterna som fanns har hunnit växa till stora problem och eleverna har svårt att hinna ifatt. I de bästa skolsystemen i världen ger man istället stöd i de tidiga åren, i etta, tvåan och trean.”
Gustav Fridolin
En garanti innebär inte att det går att garantera att alla elever når kunskapsmålen- däremot att målet att garantin ska kunna möjliggöra att vi kan garantera att de får de insatser och det stöd som behövs för att bryta en möjliggöra elevens lärande och framgång.
Regeringens beslut leder till att en utredare i form av Ulf Fredriksson, docent i pedagogik och lärare och forskare vid Stockholms Universitet, tillsätts. Utredaren får i uppdrag att ta fram ett konkret förslag för en läsa-skriva-räkna garanti som ska träda i kraft hösten 2017. Uppdraget innebär följande:
undersöka förutsättningarna för att införa en läsa-skriva-räkna-garanti och lämna förslag om vad garantin bör innehålla och vilka åtgärder som kan vidtas i grundskolan, sameskolan och specialskolan, eller redan i förskoleklassen,
analysera hur en läsa-skriva-räkna-garanti förhåller sig till regleringen om bl.a. stöd och särskilt stöd och om några ändringar i regleringen behöver göras,
analysera och lämna förslag om när garantin kan anses vara uppfylld samt analysera vad som bör gälla när garantin inte är uppfylld,
analysera vilka behov av kompetensutveckling som finns hos huvudmän, rektorer och lärare, och
föreslå nödvändiga författningsändringar
Uppdraget ska redovisas den 30 september 2016- vilket jag med spänning ser fram emot!
En kväll för ungefär åtta år sedan stod vi föräldrar smygandes utanför yngsta dotterns rum efter läggdags. Vi hade svårt att slita oss från den föreställning som pågick där inne i mörkret. Ljudligt, och med varierande röstlägen, reciterade hon Pippi Långstrump i Söderhavet. Under en ganska lång period var det den sagan vi läst, om och om igen, de där sexhundrafemtiotvå gångerna som barn vill höra samma saga. Flera kvällar i rad satt vi sedan där och fick äran att lyssna till sagan- tills berättaren sömndrucket mumlade de sista orden.
Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump har just den härliga effekten på barn- de fascineras och roas genom sina resor i hennes värld. Under sina 70 år har Pippi fått miljoner barn, och en del vuxna, över hela jorden att skratta och kanske mysrysa lite, samtidigt som hon retat gallfeber på en del pedagoger, debattörer och professorer.
Sedan länge är den 21 maj 1945 utsedd till Pippis födelsedag- den 21 maj för att det är dottern Karins födelsedag och den dag då hon fick det första utkastet i födelsedagspresent och 1945 för att det är året då Boken om Pippi Långstrump gavs ut.
Idag har det getts ut 27 olika titlar om Pippi Långstrump, som passande nog, har översatts till 70 språk som sedan sålt i ca 60 miljoner exemplar. Pippi har blivit omformad till åtta filmer, två tv-serier, två tv-filmer och minst 800 professionella teateruppsättningar. Hon har gett upphov till akademiska avhandlingar, blivit utsedd till den viktigaste kulturhändelsen på 150 år och tolkats på längden och tvären ur alla upptänkliga perspektiv (Rabén & Sjögren).
Den fantastiska berättelsen om Pippi växte fram hos Astrid Lindgren under en mörk tid, både ute i världen och i hennes egen värld. I Europa härjade de mörka krigsåren och världen behövde verkligen en tjej som kunde ta itu med elaka översittare. I hemmet fanns sjukdom, tonårstrots och makens otrohet som krävande faktorer. Under dottern Karins sjukdom bad hon att få höra om Pippi Långstrump.
”Om jag överhuvudtaget har haft någon särskild avsikt med Pippi-figuren, utöver att roa mina späda läsare så har det varit detta – att visa dem att man kan ha makt utan att missbruka den, ty av alla konststycken i livet är det tydligen det allra svåraste. Överallt missbrukas makt.”
Pippi kom att bli en kultfigur bland dottern och dennes kamrater vilket ledde till att tioårs presenten blev just det första utkastet av boken Pippi Långstrump.
Den 22 april 2015 ges Boken om Pippi Långstrump ut i nyutgåva. Den är delvis reviderad av Astrid Lindgren själv. I samma anda som hon gjorde 1993 har Rabén & Sjögren och Saltkråkan, överallt där det förekommer, ersatt n-ordet med prefixet ”söderhavs”. Dessutom har Ingrid Vang Nymans originalillustrationer restaurerats och färglagts till den nya utgåvan.
Precis som annan stor litteratur säger hon någonting viktigt om samtiden och de utmaningar människor står inför. Hon läses som en feministisk ikon, en anti-auktoritär frihetshjälte, en aktivist för barns rättigheter, ett ensamkommande flyktingbarn, en pacifist, en kämpe för de svaga och utsatta, en lekfull livsnjutare i ett teknifierat samhälle och mycket, mycket mer (Rabén & Sjögren).
Grattis Pippi på 70 års dagen- och tack för alla härliga lässtunder!
En långsiktig studie, Social inequalities in cognitive scores at age 16,som kontinuerligt genomförs på 17 000 barn visar att läsning för nöjes skull förbättrar läsförståelse och ord- och begreppsförrådet, men även matematiska förmågor. Det kommer säkerligen inte som en överraskning att språkstarka barn tenderar att läsa mer för nöjes skull än språksvaga barn. Frågan forskarna Sullivan och Brown ställer sig är huruvida att läsa för nöjes skull ökar inlärningshastigheten hos barn? Denna fråga söker de svar på i The British Cohort study som följer levnadsförhållandena och utvecklingen hos fler än 17 000 individer födda och boende i England, Scottland och Wales under en specifik vecka år 1970. Under de år studien pågått har barnen och deras vårdnadshavare återkommande intervjuats med syfte att utvärdera olika aspekter, såsom utbildning, anställning, fysisk och psykisk hälsa och de effekter dessa har på individens utveckling under lång tidsperiod. Bland annat har mödrarna till barnen fått svara på frågor gällande hemmets läskultur, hur ofta barnet blir högläst för, läsvanor hos de vuxna i familjen, vilka olika medier de läser samt de vuxnas läsförmåga. Sex tusen av de 17 000 genomförde flera olika kognitiva tester vid 16 års ålder. Med hjälp av dessa jämfördes resultaten hos barn med liknande socioekonomisk bakgrund som uppnådde liknande resultat vid fem och tio års ålder och forskarna konstaterade att de som återkommande läste böcker vid tio års ålder och som läste mer än en gång per vecka vid 16 års ålder presterade bättre än de som läste mindre. Med andra ord, att läsa för nöjes skull är nära kopplat till ett högre lärande och utveckling, både avseende ord- och begreppsförråd, stavning och matematik. Faktum är att regelbunden läsning åstadkom fyra gånger så stor effekt på barns lärande än att ha en förälder med högre universitetsstudier. Läsning ger barn och unga tillgång till nya ord vilket förklarar kopplingen mellan att läsa för nöjes skull och utvecklingen av ord- och begreppsförrådet. Kopplingen mellan nöjesläsning och utveckling av matematiska förmågor ter sig dock mer förvånande. Forskarna förklarar detta med att nöjesläsning visar barn och unga på nya idéer och förhållningssätt. Samtidigt som de utvecklar sitt ord- och begreppsförråd utvecklar de även sin förmåga att förstå och ta till sig ny information och nya förhållningssätt i skolan. Självständig läsning anses även ge strategier för ett mer självständigt lärande i allmänhet. Oron kring barns och ungas minskande, i jämförelse med tidigare generationer, mängd lästid är stor. Detta är särskilt oroande då denna forskning visar på flera negativa effekter på barns utveckling av intelligens. Att läsa för nöjes skull visade sig också avta under högstadietiden vilket ytterligare bekräftar vikten av ett tillgängligt, kvalitativt och läsfrämjande medieutbud i skola, skolbibliotek och bibliotek. Med nöjesläsningens faktiska och fantastiska effekter på barns och ungas studieresultat färskt i minnet inser jag än en gång vikten av ett läsfrämjande och läsinspirerande förhållningssätt gentemot våra barn och elever, men även gentemot vårdnadshavare och icke att förglömma- pedagoger och lärare i våra verksamheter. Dagens samhällsstruktur och den mängd konkurrens tid för läsning utsätts för innebär ökade krav på insatser som skapar läslust och läsmod- och här kan vi väl alla vara överens- lästvång är inte ett alternativ. Genom att tillgängliggöra kvalitativa och inbjudande medier i det sociokulturella sammanhang som förskola, skola och skolbibliotek erbjuder kan vi ge de olika typer av läsmotivation barn och unga behöver.
En måndag i slutet av april hade jag förmånen att, tillsammans med en grupp skol- och folkbibliotekarier och en rektor, besöka skolbiblioteket vid Centrumskolan i Växjö- nyligen utnämnt till Årets skolbibliotek och sedan tidigare ett skolbibliotek i världsklass. Växjö kommun är kända för att ha en genomtänkt struktur och organisation för skolbibliotek och skolbiblioteksutveckling- precis den typen av inspiration och påfyllning vi behöver för vårt vidare skolbiblioteksutvecklingsarbete i Halmstad kommun.
Vid Centrumskolan träffar vi Rebecca Borg, skolbibliotekssamordnare och skolbibliotekarie. Hon berättar att det i Växjö kommun finns två skolbibliotekssamordnare på vardera 25% tjänst. Utöver detta arbetar de båda som skolbibliotekarier vid olika skolor i kommunen.
Växjö har 23 skolbibliotekarier på 27 skolbibliotek. Småskolorna är inte bemannade med skolbibliotekarie och har ingen skolbiblioteksverksamhet alls. I kommunen finns 3-4 skolor med integrerade bibliotek. Dessa är bibliotek men anses ej vara skolbibliotek med hänvisning till kompetensen hos bibliotekarierna. Kommunen har ingen bokbuss.
Inom kommunen görs det kontinuerligt satsningar på uppdragsutbildning kring skolbibliotek, pedagogik, metodik och skolutveckling. Det ges även återkommande centrala fortbildningar för rektorer kring skolbiblioteksverksamheten.
Centrumskolan har idag 250-270 elever. Skolan var tidigare en högstadieskola som lades ned och startades om som F-6 skola under annat namn. Den ligger i ett socioekonomiskt tufft område med hög andel flerspråkiga elever, varav ca 30% har somalisk bakgrund. Enligt Rebecca har området högst antal unga arga män i hela Sverige.
En av skolans och skolbibliotekets framgångsfaktorer anger hon vara de medvetna satsningar rektor, Eva-Lotta Karlsson, som är oerhört engagerad i skolbiblioteket gör. Skolbiblioteket har en viktig roll i skolans utvecklingsarbete- skolbibliotekarien ingår i ledningsgruppen och är delaktig i den pedagogiska planeringen. Som skolbibliotekarie är Rebecca och hennes kollegor delaktiga i all fortbildning som lärarna får- som t ex SvA och mattelyftet. Skolbibliotekarien räknas som en av den pedagogiska personalen, med sin egen unika expertis.
Tillsammans med pedagogerna planerar skolbibliotekarien kring temaområden och annan undervisning under läsåret. En del av skolbibliotekariens tid avsätts för fortbildning av lärare. Detta innebär att hon har mindre schemalagd tid i skolbiblioteket och på Centrumskolan har man prioriterat bort en stor del av skolbibliotekariens tid i lokalerna. Skolbiblioteket är till relativt stor del obemannat då skolan istället prioriterar planering i arbetslag och skolbibliotekarien som en del av den pedagogiska verksamheten. Detta innebär ett mindre stöd i val av litteratur och vid utlån. Skolbibliotekariens huvudsakliga uppdrag innefattar undervisning såsom textsamtal och källkritik.
En diskussion de återkommande för är vikten av att förstå att det inom skolan finns kompetenser som alla är lika nödvändiga, att samarbete och samverkan är nyckeln till framgång samt hur detta arbete genomförs på bästa sätt.
Ytterligare en framgångsfaktor är att alla skolbibliotekarier träffas en eftermiddag en gång varje månad. Vid olika tillfälle bidrar och delar alla skolbibliotekarier med sig av sin verksamhet under ca 10-20 min- detta med syfte att skapa nyfikenhet.
Rebecca och Eva-Lotta menar att det inte är alldeles ovanligt att rektorer inte riktigt vet vilken kompetens skolbibliotekarien har och därmed inte heller hur den kan bidra till utveckling av undervisning och en ökad måluppfyllelse. Svenska rektorer tänker alldeles för lite på hur skolbiblioteket kan vara en del i organisationen för att optimera lärandet. Hur skapas utrymme för personer med expertkompetens i verksamheten?
Varför har då Centrumskolan utsetts till årets skolbibliotek?
Rektors engagemang
Tydligt talat om vad skolbibliotekarien ska göra och prioritera- en tydlig uppdragsbeskrivning (mot klasser/elever, fortbilda lärare, ut i klassrummen)
Innovativa skolbibliotekarier- skapande, praktiska verksamheter (knyta ihop med Skapande skola)
Bloggar, poddradio, radio och tv-program- får in informationskunnigheten. Skapar riktiga, viktiga mottagare för elevernas arbete
Skolbiblioteket är en självklar del av skolan och verksamheten
Innan vi begav oss hemåt fick vi med oss ett råd: Ligg steget före! Fundera redan innan anställning- Vad är det rektor vill ha skolbibliotekarien till- hur ser det medpedagogiska uppdraget ut och vilka behov och utmaningar ligger till grund för organisationen av verksamhetens skolbibliotek?
Under hemresan bubblade det en mängd tankar i vår minibuss: Vad är skolbibliotek i Halmstad? Hur utmanar vi nuvarande organisation? Vilka behov och utmaningar finns på de olika skolbiblioteken? Vad står det för? Att som kolbibliotekarie fortbilda sin rektor och sina kollegor- ett viktigt mandat. Vilka gemensamma fortbildningar kan vi ha? Vad skulle detta kunna vara i Halmstad?…
I nästa vecka är det dags att fira världsbokveckan, en vecka som firas över hela världen mellan den 20-26 april. Världsbokdagen, som infaller den 23 april varje år, instiftades av UNESCO 1995.
För att fira Världsbokveckan och främja barns läslust och läsförmåga väljer landets bokhandlare att gå samman i en gemensam satsning för barns och ungas läsning. Under vecka 18 delas därför 25 000 böcker ut till elever i åk 1.
”Att inspirera till läsning bland barn och unga är ett viktigt område som arbetar långsiktigt med.”
Cecilia Helsing, marknadschef Akademibokhandeln
Boken, som delas ut gratis, är producerad och finansierad av Svenska Bokhandlareföreningen via Världsbokfonden i samarbete med Bonnier Carlsen och Rabén och Sjögren. Den innehåller två, bland barn, mycket populära titlar: Hjälp! Jag tappar bort en hund av Salmson och Isaksson samt Familjen Monstersson: Min vän Boris av Wänblad och Forshed. För att få sin bok uppmanas barnen besöka närmsta bokhandel och i kassan ange det hemliga lösenordet ”Läsa är kul!”.
Antalet böcker är begränsat varför ett besök på närmaste bokhandel rekommenderas i början av vecka 18!
Utöver denna satsning bidrar bokhandeln även med två kronor per såld barn- och ungdomsbok till Världsbokfonden för ett främjande av barns läsning.
Den formella läs- och skrivundervisningen startar oftast när barn börjar skolan. Men barnet har långt tidigare upptäckt, lekt, experimenterat och börjat erövra skriftspråket. Alla har vi hört en tvååring identifiera sitt namn eller ”sin” bokstav i kapprummet, eller sett en treåring sitta och ”lekskriva” långa rader av krumelurer och streck. I denna viktiga process där barn socialiseras in i ett läsande och skrivande, är vi vuxna som finns runt omkring barnet förebilder. Barn gör inte som vi säger – de gör som vi gör. Det är inte framgångsrikt att säga åt barnen att läsa. Det är bättre att visa dem att du själv läser, VAD du läser, VARFÖR du läser samt HUR du läser. Barnen behöver förstå vad vi använder läsning till, samt att läsningen ger oss positiva upplevelser och känslor.
Med detta sagt blir det logiskt att kontinuerligt titta på sin egen verksamhet, för att identifiera vad som är påverkbart och möjligt att förbättra i mötet mellan barnen och skriftspråket. Följande kartläggningsmaterial har skapats med förskolan i åtanke, och är tänkt att fungera som diskussionsunderlag i arbetslagen. Vissa frågeställningar går att använda även i skolan, och av föräldrar i hemmen. Syftet är att synliggöra hur vi arbetar med böcker och läsning för att barnen ska få så många positiva möten med skriftspråket som möjligt.
Böckernas och läsningens status på förskolan:
Hur många böcker äger förskolan?
I vilket skick är de?
Var finns böckerna ute på avdelningarna?
Hur många böcker har barnen tillgång till?
Var förvaras övriga böcker?
Hur väljs de ut? Vid inköp? Vid placering på avdelningen? Hur viktig är boken som upplevelse, och som pedagogiskt verktyg?
Hur ofta byts böckerna ut?
Har pedagogerna möjlighet att fördjupa sig och hitta ny barnlitteratur?
Har förskolan kontakt med en barnbibliotekarie?
Har förskolan möjlighet att besöka biblioteket? Bokbussen?
Är pedagogerna goda förebilder vad gäller bokläsning, respekt för böckerna o.s.v.?
Hur involveras föräldrarna?
Vet pedagogerna vilka barn som blir lästa för i hemmet? Hur ofta? Har barnen tillgång till böcker i hemmen?
En vanlig dag på förskolan:
När på dagen sker läsningen?
Var läser man?
Hur många böcker blir höglästa av pedagoger för barnen?
Hur mycket tid lägger varje pedagog ner på läsningen?
Hur många böcker får varje barn läst för sig?
Hur många böcker blir höglästa av barn för barn?
Hur många böcker blir tystlästa/bläddrade i av barnen själva på förskolan?
Vilka barn ber om att bli lästa för?
Vilka barn ber aldrig om att bli lästa för?
Hur behandlar barnen böckerna?
De två sista frågorna känns extra viktiga, eftersom det troligtvis är barn som ännu inte upptäckt tjusningen med läsning, som undviker eller är ointresserad av böcker, och kanske heller aldrig lärt sig hur man handskas med böcker.
Jag – en läsande förebild:
Visar jag barnen att jag gärna läser?
Hur mycket tid lägger jag själv på att läsa? Jämfört med exempelvis skärmtid, eller träning.
Pratar jag med barnen om vad jag läser?
Ser barnen mig läsa och skriva i olika sammanhang och med olika syften (t.ex. läsa recept, läsa vägskyltar, skriva brev/meddelanden/vykort, nöjesläsa o.s.v.)?
Ställer jag nyfikna frågor, eller problematiserar kring det vi läser tillsammans? Visar jag att det finns olika sätt att tolka och förstå?
Det finns troligtvis många fler relevanta frågor att ställa sig, men någonstans måste vi börja reflektera. Både som pedagog och som förälder har vi en viktig uppgift som läsande förebild. Om inte vi är med i läsarnas klubb är det stor risk att inte heller barnen söker sig dit.
Språkutvecklarna 
