Avhandling om ordförrådsutveckling och språktillägnande av Christine Cox Eriksson

I denna spännande avhandling studeras hur föräldrars språkliga input påverkar barns språkutveckling. Christine Cox Eriksson har bland annat tittat på hur föräldrars tal påverkar storleken på barns ordförråd.

Barnen som studerades var 12-30 månader gamla. Resultaten i denna studie visade att grunden till ordförrådsutvecklingen läggs tidigt och att det är viktigt att föräldrar anpassar sitt tal till barnets språkliga och utvecklingsmässiga nivå. Föräldrarnas input är mycket viktig för barnens utvecklande av ordförståelse och ordproduktion. De föräldrar som har barn med stort ordförråd är också de som pratar mest med sina barn.  De barn som kommer igång tidigt med att bygga upp ett stort ordförråd tenderar att behålla försprånget och utvecklas vidare snabbast. Det tidiga ordförrådet spelar alltså roll för den fortsatta språkutvecklingen.

Att som förälder prata fort och/eller otydligt med sina barn sågs också som negativt för barnets ordförråd. Att ställa frågor till barnet med förväntan om ett verbalt svar hade positiva effekter på barnens språkproduktion. För barn som inte utvecklat verbalt språk kunde frågor där barnet kunde peka eller på annat sätt visa sitt svar visade sig också vara positivt. Gester spelar roll för barnens språkutveckling. Pekningar kan stötta barnets förståelse för och inlärning av substantiv, medan rörelser som att t.ex. vispa i en bunke eller sätta handen bakom örat för att lyssna, kan stötta barnens förståelse för verb.

Författaren lyfter också fram att det är stor variation inom grupper av barn med högutbildade föräldrar. Vissa utvecklade sitt ordförråd snabbt, och andra långsammare. Den språkmiljö barnen vistas i verkar alltså spela större roll för barnens språkutveckling än t.ex. arv eller föräldrars utbildning eller socioekonomiska status.

En tanke jag får när jag läser avhandlingen är att förskolans kompenserande uppdrag bekräftas i och med denna studie. Om barn med torftig språklig hemmiljö ska kunna ha en chans att utveckla ett stort ordförråd, krävs det ett systematiskt och kvalitativt språkarbete i förskola och senare skola. För alla som arbetar i förskolan och skolan borde det vara obligatoriskt att analysera sitt eget språkbruk i interaktionen med barnen. Att t.ex. filma sig själv och analysera sitt språkliga förhållningssätt, de språkutvecklande strategierna och det egna språkbruket.

En länk till avhandlingen hittar du här!

En liten grupp – ett sammanhang där kommunikationen kan få utrymme

 

Ett av mina första uppdrag när jag först började jobba som logoped i förskolan, var att åka ut och observera en pojke på 18 månader under en förmiddag på förskolan. Pojken – vi kan kalla honom Sixten – hade skolats in när han var 14 månader och tiden därefter beskrevs av pedagogerna som ett enda långt kaos. Sixten spenderade stora delar av sina dagar på förskolan med att försöka avskärma sig och skapa en distans till de andra barnen o pedagogerna. Han kunde sitta med ryggen mot barngruppen, vagga för sig själv och stirra in i ett hörn i långa stunder. Han grät och skrek ofta och mycket, och gråten och skriken var den enda egentliga kommunikation han använde. Sixten lyssnade inte till sitt namn och verkade inte heller ha språkförståelsen att tolka det pedagogerna sade till honom.

Under observationen fick jag snabbt uppfattningen att Sixten var alldeles överväldigad av att befinna sig i en stor barngrupp, med hög ljudnivå och många intryck. Jag upplevde det som att han kämpade väldigt mycket med att förstå vad det var som hände runt omkring honom. Han verkade uppleva sin vardag som ett kaos i vilket han förtvivlat försökte bringa reda.

Med ett pressat arbetslag och en maxad barngrupp kändes det nästan arrogant att föreslå att pojken skulle få utökat vuxenstöd i en mindre grupp barn. Men läget var akut eftersom pojken mådde så uppenbart dåligt av att vistas på förskolan. Vi visste vad vi ville göra, nämligen skapa lugn och trygghet för att därefter kunna locka Sixten in i samspel och kommunikation. Vi ville prova att använda mycket bilder och teckenstöd för att visualisera och konkretisera språket, och vi ville även jobba med grundläggande begrepp och ordförråd för att se om Sixten nappade på språket. Vi började tänka utifrån vilka barn som skulle kunna tänkas dra nytta av, och må väl av att få vara i en liten grupp tillsammans med Sixten. De andra barnen i gruppen fick inte vara för dominanta eller verbala, vi ville hellre ha barn som kunde ge Sixten det kommunikationsutrymme han behövde. Efter att ha bestämt att Sixten och tre andra barn skulle få delta i en liten grupp tillsammans med en av pedagogerna behövde vi så bara hitta tiden för att nämnda pedagog skulle kunna genomföra aktiviteterna. Det fanns inga resurser att sätta in, vi var tvungna att hitta utrymmen i vardagen. Vår omedelbara lösning var att Sixtens lilla grupp gick ut 20 minuter tidigare än de andra barnen tillsammans med en av pedagogerna. Sedan gick de in 20 minuter före de andra, och på så sätt skapades utrymme för den pedagogen att ägna dessa stunder åt Sixten. Utomhus fokuserade pedagogen på att skapa samspel i leken, där Sixten med hjälp av vuxenstödet så småningom kunde delta. Inomhus, när de andra barnen fortfarande var ute, fokuserade hon på att samtala kring bilder, foton och böcker, samt att benämna, benämna och återigen benämna.

Efter bara några veckor märktes stora skillnader i Sixtens välmående. Han hade fortfarande svårt att vara i den stora gruppen, men han hade börjat knyta an till pedagogerna och kunde le, visa intresse och ge ögonkontakt när han var i den lilla gruppen. Han lärde sig också ganska snabbt att härma och imitera, vilket ju är en förutsättning för att utveckla kommunikationen.

Efter ca två månader märkte vi stora skillnader i Sixtens kommunikation och språkutveckling. Han lyssnade till sitt namn, tog initiativ till samtal genom att peka eller röra vid pedagogerna och han tecknade även ett antal ord.

Den lilla gruppen hade gett det nödvändiga utrymmet för kommunikation som Sixten behövde. Där fanns möjlighet att fokusera eftersom där inte hela tiden var andra saker som pockade på uppmärksamheten. Där fanns ett lugnare tempo och där byggdes upp en trygghet som bestod i att det var samma aktiviteter som gjordes på samma sätt varje dag. Ett litet antal barn var med som Sixten kunde betrakta i lugn och ro och lära känna i sin takt. I den lilla gruppen kunde pedagogen tydliggöra sin kommunikation, använda bilder och tecken och dra ner på det annars ganska uppskruvade tempot.

Särskilt för barn som Sixten, men även för ALLA barn som vistas i förskolan, önskar jag mig mindre barngrupper och fler pedagoger. Ämnet barnantal är högaktuellt efter att föräldrar fått rycka in och arbeta ideellt på en förskola i Göteborg där personal blev sjukskriven, vikarier saknades och barngrupperna var maxade. Med ett oklart politiskt läge vet man inte heller vad som kommer att avsättas i budgetar runt om i landet. Förhoppningsvis blir barn och utbildningsfrågorna de viktigaste frågorna inför nyvalet 2015.

Ritade teckens julkalender 2014

Använder du, eller ser du ett behov av att använda tecken som stöd i den verksamhet du arbetar i? Även i år bjuder Ritade Tecken på en julkalender. Att öppna en lucka om dagen är ett roligt sätt att lära sig några nya tecken tillsammans med barn/elever i din verksamhet. Utmana er gärna genom att försöka använda varje luckas tecken under dagen, som stöd till talet. Har man väl använt ett tecken några gånger utanför inlärningssituationen, alltså i spontantalet eller i en vardaglig situation, så brukar det tecknet fastna i minnet. Det är liksom allt annat språk en färskvara, ”Use it, or lose it.”

Lycka till!

Folktecken

Har du hört talas om folktecken? Vad betyder det? Är det tecken för folk i största allmänhet? Användbara tecken för gemene man? Jag ska strax berätta mer…

Många gånger får jag frågor från personal i förskola och skola som vill börja använda tecken om HUR man ska börja. Hur gör man för att komma igång. Och frågan är befogad, det är inte lätt att börja uttrycka sig på ett nytt sätt. Talet är snabbt och automatiserat, medan det tar tid att tänka ut hur tecknet görs. Händerna hinner inte med munnen och för att göra det lättare måste man välja några tecken att börja med som man sedan bygger vidare på.

Om initiativet till teckenanvändandet beror på att det finns ett enskilt barn i gruppen eller klassen som har behov av det, så är det lämpligt att utgå från barnets behov. Men om satsningen på tecken är mer allmän så handlar det snarare om att hitta ett antal tecken som används ofta. Dels för att de då snabbt automatiseras och sätter sig i minnet, och dels för att vi vuxna är barnens kommunikativa förebilder och de behöver se oss använda tecken frekvent och i många olika situationer i vardagen.

På SÖK, Södra regionens KOmmunikationscentrum har man lanserat begreppet Folktecken. Man menar att folktecken är tecken för alla, stora som små. På hemsidan skriver de; ”Vi vill poängtera att, som med allt annat i AKK, är det en fråga för den starka parten i omgivningen att FÖRSTÅ själva idén – och använda sig av en tydlig ”metodik”. Det är ju inte bara vilka tecken vi väljer som gör att de blir ”oftaanvända”. Tecknen i sig själva leder inte till kommunikation, det är det människor som gör.” De tecken de valt ut till folktecken är just sådana tecken som kan användas på flera olika sätt i olika situationer i vardagen. Tecknet för ”mer” kan användas i matsituationer (ge mig mer), i leksituationer (gör det igen) eller vid läggningen (en saga till).

För dig som vill prova tecken i din verksamhet eller bara är nyfiken på att lära dig några tecken för eget bruk så kan jag mycket väl tänka mig att Folktecknen kan vara en bra start!

Tecken på Lineheds förskola avdelning Skalman

I augusti 2013 kontaktade pedagoger på Lineheds förskola mig utifrån oro kring ett av barnen i gruppen. När vi träffades beskrevs en pojke som nästan helt saknade verbalt språk, med samspelssvårigheter och frustration över att inte förstå och kunna göra sig förstådd. Man hade redan bestämt sig för att satsa på att införa tecken på förskolan, då man redan tidigare sett behovet och provat i liten skala, och dessutom sett positiva effekter på många barns språkutveckling.

Sagt och gjort – under hösten har man jobbat hårt med att lära sig teckna ett basordförråd, och successivt fört in tecknen i vardagen på förskolan. I början är det svårt, munnen pratar på så mycket snabbare än vad händerna hinner teckna. Men detta är också en vinst med att använda tecken, vi tvingas att sakta ner vårt vanligtvis snabba tal. Vi utgick från olika situationer på förskolan, maten och ett basordförråd kring den situationen. Hallen med tecken för kläder samt att klä av och på sig. Spela spel, väder, lek med djur o.s.v. En viktig del i ”kursen” har varit att associera kring varje teckens rörelse – varför ser tecknet ut som det gör. Vissa tecken är logiska, man låtsasskalar en banan när man tecknar banan, man klappar sig på låret när man tecknar ordet hund (precis som man gör när man vill att en hund ska gå fint bredvid sig). Andra tecken får vi själva skapa en ”minneskrok” till. Att tecknet för mamma är en rörelse från bröst till mun lär vi oss när vi tänker på att små barn ammar vid moderns bröst, näringen till barnet går från bröst till mun. Har man hittat en fungerande minneskrok är det oftast inget problem att lära sig tecknen.

Ett annat upplevt hinder är att det är svårt att sätta ihop flera tecken till en mening. Visserligen tecknar vi bara de viktiga orden, men i en mening såsom t.ex. ”Nu ska vi gå in och äta köttbullar” vill man ju förstärka flera ord, t.ex. gå in, äta och köttbullar. Då är det i början svårt att hinna tänka ut alla tecken samtidigt som man pratar. Därför har vi varje ”kurstillfälle” tränat oss i att teckna meningar, och pedagogerna har uppmanats att på förhand välja ut en mening/dag eller vecka. Första veckan tränar man in tecknen till meningen ”Tack för maten”, andra veckan valde man en annan mening. Erfarenheten är att när man väl använt tecknen en eller två gånger till barnen så minns man det utan problem, det gäller alltså bara att komma över de första trevande försöken.

På bara en termin har man kommit långt i teckenanvändandet. Det finns med som ett naturligt inslag i vardagen, både i spontant tal och lekande, och i sångstunder och högläsning. Barnen tycker det är roligt och frågar ofta hur man tecknar olika saker.

I december 2013 hade jag glädjen att få vara med på luciafirandet på avdelningen, och fick då se ett antal underbara tomtar och lucior sjunga med liv och lust och samtidigt teckna till sångerna. T.o.m. den flicka som hade ett tärnljus i handen tecknade, så gott det gick, till publikens förtjusning. Av tiotalet sånger kunde barnen teckna till över hälften av dem, jag var oerhört imponerad över den lätthet och naturlighet som barnen visade i sitt teckenanvändande.

Vad gäller den pojke som från början låg bakom pedagogernas initiativ att börja använda tecken, så har han gjort stora framsteg under hösten. Han är nöjdare och tryggare, och samspelet med både barn och pedagoger går smidigare nuförtiden eftersom hans förståelse för språket ökat sedan hans omgivning började teckna till honom. Vid vissa tillfällen har man sett hur han förmedlar sig till andra barn med hjälp av tecken, som t.ex. när han bad en annan pojke sätta sig genom att teckna ”sitt” och samtidigt visa med hela sitt kroppspråk att han menade allvar. Vinsterna med teckenanvändandet är dock större än ETT barns möjlighet att förmedla sig, eftersom pedagogerna ser att många barn använder tecken som komplement till talet och därmed har fått ytterligare ett sätt att uttrycka sig på.

Teckenanvändandet har kommit till Lineheds förskola för att stanna.

Tecken som stöd i förskolan

Kärt barn har många namn! TSS (tecken som stöd), stödtecken, teckenkommunikation, TAKK… Ja, det går trender i ord och bara under mina dryga 15 år i språkvetarens roll så har vokabulären ändrats flera gånger. Men syftet är detsamma. Att för de barn som har svårigheter med att förstå och göra sig förstådda med talet, få tillgång till andra uttryckssätt för att få en mer funktionell kommunikation. Jag brukar använda mig av begreppet TAKK, och menar då alltså att använda stödtecken för att utöka och komplettera ett barns tal och kommunikation. Men TAKK är inte bara för barn med språkstörning. Jag har redan tidigare skrivit ett inlägg om Babytecken här på bloggen, eftersom små barns språkutveckling kan främjas av att använda tecken redan under barnets första år. Men TAKK kan vara en väg för att utöka och stötta kommunikationen generellt för alla barn i förskolan, och är ett utmärkt sätt att jobba med språket på alla avdelningar, särskilt småbarnsavdelningar.

Varför är då TAKK så bra? Det finns många anledningar till detta:

– Har man svårt att ta in, tolka och bearbeta språket via den auditiva kanalen så ger tecken ledtrådar i kommunikationen som även utmanar den visuella kanalen. På så sätt får barnet fler chanser att lyckas förstå budskapet.

– Har man svårt att själv göra sig förstådd med orden, som kanske är svåra att finna eller att uttala, så kan man behöva möjligheter att stärka upp den verbala kommunikationen med tecken. Genom att teckna vissa ord får lyssnaren hjälp med att ringa in vilket ämne man pratar om, eller hjälp med att tyda vissa ord som är svårförståeliga.

– Tecken ger även ett stöd för minnet, då ordet inte bara sammanlänkas med auditiv information. När man gör tecknet får hjärnan även kinestetisk och taktil information som hjälper till vid lagringen av ordet.

– Flerspråkighet är en fördel framför enspråkighet, vilket även gäller teckenspråkighet i kombination med ett annat språk. Man vet att olika språk stöttar varandra, i motsats till den rädsla man ibland möter hos föräldrar som tänker sig att olika språk och uttryckssätt ska konkurrera ut varandra. Det handlar om att ta vara på all kommunikation, och olika språk och begrepp ger en mångfald av uttryckssätt och dessutom en rik och nyanserad kunskap om världen.

– För små barn och för barn som ännu inte lärt sig att helt och hållet styra talmotoriken, så brukar handmotoriken utvecklas snabbare vilket innebär att tecknen med framgång kan bli ett komplement till talet.

– För barn med annat modersmål som kommer till förskolan och möter svenska språket för första gången, kan tecknen konkretisera en del talade ord eftersom de ofta visar tydligt vad som avses. Detta gör att tecknen blir en bro mellan svenskan och modersmålet som underlättar andraspråksinlärningen.

– För barn med språkstörning är det oerhört viktigt att se till barnets hela kommunikation, och bygga kommunikationen på alla möjliga kommunikationssätt. Tecknen kan bli en stor del av barnens totala kommunikation innan det verbala språket så småningom blir så starkt att det kan ”ta över” mer och mer av kommunikationen.

I Lpfö98 framgår tydligt att förskolan ska stimulera barns språk, arbeta aktivt med alla barns samtliga språk, samt hjälpa barn att utveckla självständighet och tillit till sin egen förmåga att uttrycka sig och därmed påverka sin egen situation. För vissa barn i språksvårigheter kan detta endast ske genom att man ger barnen TAKK, men ofta kan dessa viktiga uppdrag i förskolan realiseras för många barn genom att man använder TAKK som vilken annan metod eller strategi för att stimulera barns språkutveckling som helst.

I Halmstads kommuns förskolor har arbetet med att utveckla teckenanvändandet i förskolan – som ett led i att arbeta språkutvecklande med alla barn – tagit väldig fart de senaste åren. Under mina nästkommande inlägg på denna blogg kommer jag att berätta lite om hur några olika förskolor arbetar med tecken.