Informationsöverföring mellan logopedmottagning och förskola/skola

Många barn behöver träna sitt tal eller språk av olika anledningar. Bäst resultat nås om barnet får tillfälle att träna sitt språk ofta, i vardagen och i meningsfulla situationer. Förskolans och skolans pedagoger spelar en stor roll i barns språkutveckling, och en ännu större roll i att få till vardagasträning för de barn som behöver extra stöd att utveckla sitt språk.

Själv har jag arbetat många år i kommun, och har bara knappt ett års erfarenhet av att arbeta på logopedmottagning. Ändå minns jag tydligt att mycket tid gick åt till att jaga pedagoger och specialpedagoger på telefon i ambitionen att samverka och ha en dialog kring de barn som fått bedömning och/eller träning av språket på logopedmottagningen (självklart med godkännande från barnets vårdnadshavare). Att få åka ut till barnens verksamhet var en omöjlighet. Tid och ekonomi gjorde att ledningen satte stopp för det.

Som logoped i kommunen har jag upplevt samma sak. Vi vet ofta om att barnen har kontakt med logopedmottagningen – men vi vet inte vad som framkommit där eller vad logopedmottagingen rekommenderar att barnen ska träna och få stöd i. Föräldrar kan inte alltid återge logopedmottagningens rekommendationer, och informationsglappet blir ett faktum.

För att minska informationsglappet använder vi i Halmstad en informationsöverföringsblankett som underlättar för oss i arbetsvardagen. I korthet går det till så här:

informationsöverföring region till kommun

När barnet är på besök på logopedmottagningen frågar man vårdnadshavarna om de godkänner att förskolans pedagoger får information om barnets behov av stöd och träning. Man frågar också om det är ok att kommunlogoped kopplas in. Om vårdandshavarna är positiva så fyller man i en blankett. Den tar vårdnadshavarna sedan med till förskolans pedagoger.

På blanketten finns logopedmottagningens information, men också kontaktuppgifter till kommunlogoped. Anledningen till detta är att logopedisk information i skrift, ofta kryddad med facktermer såsom t.ex. ”dentalisering” eller ”pragmatiska svårigheter”, kan vara svårtolkad för pedagogerna på förskolan. De tar i så fall kontakt med kommunlogoped som åker ut till förskolan för att hjälpa dem att tolka informationen, samt översätta den till kvalitativa åtgärder som är rimliga och lämpliga i barngruppen och i förskolans kontext. Ofta skrivs en handlingsplan som tydliggör vad som ska göras, av vem, hur och när samt när en uppföljning ska ske.

Arbetssättet har fungerat väl. Samtliga inblandade sparar tid genom att viss informationsöverföring har standardiserats, och jagandet via telefon minskar. De insatser pedagogerna och kommunlogoped kommer fram till blir mer träffsäkra, eftersom vi har logopedmottagningens information om vad barnet behöver för stöd och träning. Många gånger ligger logopedmottagningens information helt i linje med vad vi sett i våra observationer av barnet, och då känns det tryggt att veta att det finns en samsyn. Men vad gäller ordförråd och språkförståelse händer det att vi blir förvånade – barnet har kanske stora brister i språkförståelse men döljer det i vardagen eftersom hen har goda strategier för att kompensera den svårigheten. Och storlek eller djup i barns ordförråd är näst intill omöjligt att bedöma enbart genom observation.

Det omvända gäller också. På logopedmottagningen träffar man barnet enskilt, i en lugn miljö där barnet kanske inte blir utsatt för distraktorer eller stressmoment som är vanliga i förskolans miljö. Det gör att pedagoger i förskolan många gånger ser behov som uppstår i samspel och lek med andra barn, behov som logopedmottagningen inte har en chans att upptäcka. När vi arbetar tillsammans på detta sätt blir vi starkare, och kvalitén för barnet ökar.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Föräldrar, Förebyggande arbete, Förskola, förskollärare, pedagog, samarbete, Språkutvecklarna, Språkutveckling, Tidiga insatser, vårdnadshavare

Digitalisering skapar möjligheter

I våras fick jag möjlighet att dela med mig av mina tankar kring digitaliseringen och dess möjligheter och utmaningar i förskolan. Resultatet blev en artikel, bland många spännande, i höstens nummer av Förskoletidningen (# 4). Här nedan följer artikeln. 

Digitaliseringen av vårt samhälle har förändrat möjligheterna till lärande och utveckling för våra barn i förskola och skola. De digitala verktygen är här för att stanna och tillgången till oändliga mängder information och möjlig kunskap skapar nya möjligheter och samtidigt stora utmaningar.

De flesta barn möter idag skärmar under sina första levnadsmånader via föräldrar och andra vuxna i närmiljön. Den snabba digitala utvecklingen har medfört en ökad skärmtid för samhällets vuxna, något som påverkar social samvaro i stort och även samvaron med barnen. Oron för en negativ trend i barns språkliga och sociala utveckling diskuteras flitigt och riktlinjer för information för en ökad medvetenhet hos dagens föräldrar har tagits fram som stöd för barnhälsovård.

Även inom förskolan diskuteras skärmars påverkan på barns utveckling och lärande. Dagens barn växer upp i en miljö där lärplattor och smarta telefoner är lika vanliga delar av vardagen som pussel och pärlor. Hur ska vi då förhålla oss till de handhållna skärmarna i den pedagogiska verksamheten? Vad vet vi om skärmtidens påverkan på barns lärande och utveckling i ett språk-, kunskaps- och socialt perspektiv? Hur påverkar den tid barnen spenderar vid skärmar deras övriga utveckling? Hur vet vi att det innehåll de möter är kvalitativt och säkert? Forskningen på området är begränsad och åsikterna många.

I dag börjar många barn använda handhållna skärmar långt innan de börjar tala. I en nyligen genomförd studie konstateras ett visst samband mellan skärmtid och en hos det lilla barnet försenad expressiv språkutveckling. Varje ytterligare halvtimme skrämtiden utökades per dag innebar en ökning av risken med 49 procent.

Samtidigt visar forskares och pedagogers erfarenheter att skärmen och lärplattan genom ett språkmedvetet pedagogiskt förhållningssätt kan leda till en positiv språk- och kunskapsutveckling. Barn som genom social interaktion utmanas i språk och kunskaper utvecklar ett digrare ord- och begreppsförråd. Ett barn som däremot lämnas ensamt i sin lärandeprocess möter en mindre mängd kvalitativ dialog och ett mer begränsat sammanhang för lärande. Att barnet ensamt använder lärplattan innebär en mycket begränsad språklig stimulans och leder inte heller till ett utvecklande av den sociala lärandedialogen.

All utveckling av en språklig och social förmåga kräver interaktion, oavsett om verktyget för lärande är en skärm eller en bok. Vikten av närvarande vuxna är avgörande. Att vårdnadshavare och pedagoger är intresserade, lyhörda och respektfulla samtalspartner, modeller och mottagare för barns språk påverkar deras självbild. Tillgången till språkande modeller skapar tillit och motivation för vidare lärande hos alla barn, men är särskilt viktigt för barn med språkbegränsningar. 

Barns skärmtid är ofta anledning till diskussion, både i hem och förskola. Frågan består av flera aspekter, så som tidens påverkan på språkutveckling, social interaktion och fysisk aktivitet. Genom att vårdnadshavare och pedagoger medvetet uppmuntrar socialt skapande och undersökande dialog i samband med barnets skärmtid ges barnet ett meningsfullt sammanhang där lärplattan blir en viktig resurs för lärande. Lärplattan spelar en särskilt avgörande roll för det flerspråkiga eller språksvaga barnets vidare språk- och kunskapsutveckling och skärmtiden blir då en investering i språk-, kunskaps- och social utveckling. Genom ett medvetet förhållningssätt kring både användandet och dess möjliga effekter på barns språk- och kunskapsutveckling blir lärplattans interaktiva och sociala dimensioner långt mycket större än dess risker för en begränsning av språkutvecklingen.

Lärplattans design och tekniska möjligheter inbjuder till social samverkan och lockar till estetik och lek i meningsfulla sammanhang, vilket har en positiv effekt på barns sociala samt fysiska förmåga. Den ger också en varierad lärmiljö genom att barn blir aktiva kunskapande producenter och konsumenter. Genom en pedagogisk medvetenhet kan den erbjuda engagerade aktiviteter där barns gemensamma nyfikenhet blir en tillgång för social och fysisk utveckling.

Ytterligare en viktig faktor för kvalitet i barns användande av lärplattan är vuxnas egen användarmedvetenhet. Tillgången till digitala skärmar styr även vuxnas vardag och vikten av vuxna som skärmanvändande förebilder kommer att bli allt större. I en amerikansk studie uttrycker elever i åldrarna 11- 18 år att de känner sig ignorerade av vuxna som lägger alltför mycket tid på mobilsurfande. Vuxnas skärmtid kan ha en negativ påverkan på språklig och social interaktion med barn i deras närhet och en ökad medvetenhet kring vårdnadshavares och pedagogers medieanvändning och konsekvensen av denna måste föras.

Hur rustar vi då dagens barn för dagens och framtidens digitala samhälle?

Förskolans pedagogik måste utgå från barnens egna erfarenheter för att de ska investera sin tid och sitt engagemang i en språk- och kunskapsutvecklande verksamhet. En lärplatta i sig är inte pedagogisk – det är verksamhetens medvetna syfte med vad som ska uppnås och utvecklas som ger den pedagogiska effekten. I det digitala arbetet måste vi återkommande ställa oss följande frågor:

  • Vad är målet och syftet med användandet av lärplattan?
  • Är vårt användande av lärplattan relevant i förhållande till barnets behov?
  • Är vårt användande av lärplattan relevant i förhållande till undervisningens fokus?
  • Innehåller vårt användande av lärplattan tydliga stödstrukturer?
  • Har vårt användande av lärplattan som mål att utveckla barnets självständighet och tillit till sin egen förmåga?
  • Hur effektivt har vårt användande av lärplattan varit i att främja barnens lärande?
  • Vad borde vi ändra på eller arbeta vidare med avseende förskolans användande av lärplattan?
  • Vilka nya utmaningar har blivit uppenbara?

För att möjliggöra en lärmiljö där lärplattan har en självklar och kvalitativ plats krävs alltså en tydlig strategi, framförallt avseende pedagogers och barns lärande. En strategi som leder till tillgänglighet, delaktighet, självständighet och likvärdighet för alla barn. Strategin bidrar också till ett viktigt förebyggande arbete där lärplattan kan bli språkutvecklande, stärkande, utmanande och kompenserande genom att ge barn strategier och verktyg att utveckla en kritisk användarmedvetenhet. 

Lärplattan är en tillgång för alla barn och måste därför erbjudas alla.

Lämna en kommentar

Filed under Språkutveckling

Kartläggning av läsvanor i hemmet

När vi 2012 startade upp kapprumsbibliotek i Halmstads förskolor, var det efter att flera verksamheter och många pedagoger gjort oss uppmärksamma på att man såg hur högläsningen i hemmen hade minskat dramatiskt under det senaste decenniet. Vi kunde bara spekulera i orsakerna, men många trodde att plattor och andra skärmar hade tagit den tid i anspråk som man kanske tidigare hade lagt på högläsning. Att fler och fler föräldrar arbetade heltid (eller mer) samt även pendlade till arbetet hade gjort att barnens vistelsetider i förskolan hade ökat, och det trodde vi också kunde vara en bidragande faktor. Samtidigt som vi började fundera kring läsvanorna i hemmet kom resultat på nationell nivå från bland annat Läsrörelsen som bekräftade det vi sett i Halmstad.

Oavsett orsakerna så var det viktigt att ta reda på hur det verkligen förhöll sig. Därmed gjorde vi en enkät som skickades ut och besvarades av alla föräldrar vid ett antal förskolor. På dessa enheter satte vi sedan in ett antal läsfrämjande åtgärder (från central nivå – förskolorna själva hade kanske ett eget läsfrämjande arbete igång, men här sattes även centrala resurser in).

Enkäten används fortfarande på vissa förskolor. Flera andra kommuner har efterfrågat den och börjat använda den på liknande sätt, och den har även spridit sig till logopedmottagningar runt om i landet. Syftet – att prata om läsvanorna, för att också kunna föra ett samtal om varför det är viktigt att läsa. Och därmed öka föräldrars motivation att läsa och den faktiska tid som varje enskilt barn blir läst för.

För forskning visar att om vi ska lyckas med att ge alla barn ett tillräckligt rikt språk för att kunna delta och bidra i vårt samhälle, så behöver vi exponera barnen för den ordrikedom som finns i böckerna. Och då måste vi ha med föräldrarna på tåget. Språkutveckling är inte förskolas och skolas isolerade uppdrag, det ligger även i föräldraskapet.  Såväl pedagoger som föräldrar är språkliga förebilder. Och i det perspektivet så blir det naturligt att låta högläsningen få vara i vårt gemensamma fokus.

En kartläggning kan såklart se ut på olika sätt. Nedan följer några av de viktigaste frågorna i den kartläggning vi använder:

Vilka språk talas i hemmet?

På vilka språk läser ni?

Hur många dagar/vecka läser ni för ert barn?

Hur många minuter/tillfälle läser ni för ert barn?

När på dygnet läser ni?

Vem tar initiativet till läsning?

Vem väljer boken ni ska läsa?

Vad läser ni? (pekböcker, bilderböcker, faktaböcker, kapitelböcker, serietidningar, ljudböcker m.m.)

Brukar ni gå till biblioteket?

Har ditt barn tillgång till böcker när hen vill? (Finns de tillgängliga för barnet eller behöver hen hjälp för att komma åt dem?)

Samtalar ni om bokens innehåll under och efter läsningen?

Samtalar ni om bokens språk?

Samtalar ni om böcker och sådant ni har läst i andra situationer?

Hur ofta läser du själv?

Ser ditt barn dig läsa någon gång?

Jag tror att förskola, skola, BVC och logopedmottagningar alla behöver ha kontinuerliga diskussioner om vissa eller alla av frågorna ovan för att medvetandegöra föräldrar om varför det är viktigt att läsa för sina barn, och om alla de fördelar som finns med högläsning. Det är inte självklart att föräldrar vet det. Det är inte heller självklart att motivationen finns hos alla föräldrar, vissa kanske kämpar med helt andra frågor och har inte alltid ork. Men om man får veta varför läsningen är viktig, så kanske den i större utsträckning prioriteras. Och i vårt fall i Halmstad, har vi gång på gång sett att läsvanorna i hemmen påverkas positivt av insatser som fokuserat på högläsningens betydelse för barnens språkutveckling. När vi gjort ommätningar med samma enkät tre eller sex månader efter dessa insatser (infokvällar, föreläsningar, bokprat, uppstart av kapprumsbibliotek) så har högläsningen verkligen ökat markant. Vill du veta mer om de positiva resultaten kan du skriva in ”Kapprumsbibliotekens positiva resultat” i sökfunktionen längst upp på sidan och läsa vidare.

1 kommentar

Filed under Språkutveckling

Linda Fälths avhandling, varvad träning ger bäst resultat

Linda Fälth hade arbetat som speciallärare i ett antal år när hon började forska. Hon hade många gånger sett elever som verkade utveckla sin läsning som förväntat, men vid en närmare titt kunde man se att det fanns brister i läsförståelsen. I hennes forskning The use of interventions for promoting reading development among struggling readers” (Linnéuniversitetet, 2013) har hon studerat elever i årskurs två som haft behov av specialundervisning i läsning, och som intensivtränat under sex eller sju veckor. Passen har varit korta, mellan 15 och 25 minuter. Hon har jämfört elever som tränat enbart avkodning, enbart läsförståelse samt elever som varvat avkodning och läsförståelse. En fjärde grupp hade ordinarie specialundervisning.

De elever som tränade både avkodning och läsförståelse har haft samma mängd tid som de andra. Eleverna i de tre första grupperna använde datorprogram, vilket specialundervisningsgruppen inte gjorde. En smula överraskande var det inte specialundervisningseleverna som fick bäst resultat, utan eleverna som tränade både avkodning och läsförståelse med hjälp av datorprogram. De närmade sig också de s.k. normalläsarna mest. Att notera är också att de som får kombinationsträning av både avkodning och läsförståelse INTE behöver dubbla tiden.

Resultaten visade sig vara stabila över tid. Eleverna testades igen ett år senare, och då hade avståndet till ”normalläsarna” minskat ännu mer. Kombinerad träning visade sig alltså vara effektiv både på kort sikt och på lång sikt. De positiva resultaten förstärks också av att det i den gruppen är färre elever som efter avslutad intervention fortfarande är i behov av specialundervisning i svenska.

Lämna en kommentar

Filed under Åk 1-3, dyslexi, elever, forskning, läsförståelse, Läsinlärning, läsning, lästräning, lågstadiet, pedagog, språk, Språkljud/fonem, Språkutveckling, svenska, Textförståelse, undervisning

Föräldrasamverkan i mångkulturella förskolor

I Halmstads kommun har vi flera områden där majoriteten av invånarna mer eller mindre nyligen har kommit till Sverige. Områdena benämns i vissa sammanhang som ”mångkulturella”, och i andra sammanhang som ”segregerade”. Oavsett hur man väljer att se på saken så pågår ett ständigt arbete i såväl förskolor som skolor med att bättre förstå och möta de behov som just dessa elever har. Man jobbar konstant med att utveckla verksamheten för att bättre tillgodose barns och elevers behov av exempelvis språkutvecklande undervisning, men också för att finna samverkansformer med organisationer och föreningar för att kunna erbjuda eleverna en meningsfull fritid. I dessa områden pågår också ett ständigt utvecklingsarbete kring föräldrasamverkan och kommunikationen med vårdnadshavare, som på grund av både språkliga och kulturella skäl kan vara en utmaning.

För en tid sedan hade jag glädjen att arbeta ihop med några förskolor som jobbat fram en modell för en utvecklad föräldrasamverkan i just det området.

Inför inskolning bjöds föräldrarna in till ett första möte, tillsammans med tolk. ”Det är inte de som behöver tolk, det är vi” sade en av förskolecheferna. ”Vi måste förstå föräldrarna och barnens behov, deras kultur, nätverk och bakgrund.” I detta första möte låg allt fokus på att lyssna till föräldrarna och att skapa goda relationer med dem. Man hade under flera år kompetensutvecklat personalen på förskolorna kring interkulturalitet, under ledning av lärledaren Eva Ohlsson. Den enda information man gav föräldrarna i detta läge var kort om förskolans uppdrag, och föräldrarna fick med sig en kortfattad skrift; ”Förskolan är till för ditt barn” som finns tillgänglig på Skolverkets hemsida, översatt till många olika språk.

Principen man hade var att alltid ge information i rätt kontext, samt att ge bildstöd till. Det betyder att informationen om vilka kläder barnet behöver ha på förskolan ges i hallen, vid barnets hylla, i av- eller påklädningskontext. I hallen finns andra barns hyllor och extrakläder tillgängliga. Personalen kan visa och föräldrarna kan ställa frågor, peka o.s.v. och har då större chans att göra sig förstådda. Bildstödet man gav kunde se ut ungefär så här:

Detta behöver ditt barn på förskolan

Rutinerna på dessa förskolor var mer flexibla än på andra förskolor. Anledningen var att man lärt sig att tid inte är lika exakt i andra kulturer som i Sverige. Man ställde sig alltid frågan om vad som var viktigt på riktigt? Och valde därmed striderna noga. Pedagogerna hade lärt sig att planera aktiviteterna utifrån de förutsättningar man hade, och det innebar att det kunde försvinna tre barn en dag när det var extra kallt ute, eller att barn hämtades och lämnades utanför ordinarie schema. Man hade stor förståelse för att matsituationen på förskolan kunde behöva anpassas emellanåt, eftersom vissa barn var väldigt ovana vid att sitta vid bordet och äta med kniv och gaffel. Kanske var det vanliga för dem att äta med händerna, eller att sitta tillsammans i ring på golvet under måltiden.

Det fanns fyra grundpelare i förskolornas arbete med att utveckla föräldrasamverkan.

  1. Tid
  2. Nyfikenhet
  3. Föräldraerfarenheter
  4. Föräldrar som resurs att stötta modersmålet

Den första punkten innebar att man inte kunde förvänta sig att föräldrarna skulle ta till sig och förstå hela läroplanen på en gång (kan vi någonsin det?), istället valde man att jobba långsiktigt med att förankra och skapa förståelse för förskolans verksamhet. Man informerade om arbetet, de projekt man arbetade med, i kontexten och med stöd av foton och konkreta material som fanns tillgängligt på förskolan.

Den andra punkten innebar att pedagogerna visade ett genuint intresse för familjerna och deras livsvillkor, historia, önskemål och tankar. Man vågade fråga även de frågor som kunde kännas obekväma eller svåra att ställa. Man bad föräldrarna att berätta och tog sig tid att lyssna.

Att ta tillvara på föräldrarnas erfarenheter kunde innebära att föräldrar bjöds in till förskolan för att berätta om sitt land, sitt yrke eller något liknande. Det var viktigt att lyfta alla föräldrar, och därmed bekräfta och uppmärksamma även barnen.

Föräldrar är självklart en resurs i att stötta alla de barn som har fler språk i hemmet än bara svenska. Dessa förskolor hade en mängd pedagoger som pratade andra språk, men det gick inte att täcka hela verksamhetens behov på detta sätt. Istället tog man hjälp av föräldrarna för att läsa in sagor på barnens modersmål och översätta material. Man hade också ett aktivt språkfrämjande arbete i form av information om föräldrarnas betydelse om barnens språkutveckling, samarbete med det lokala biblioteket för tillgång till flerspråkiga sagostunder, samt kapprumsbibliotek där föräldrar kunde låna böcker på både svenska och de olika modersmålen.

Förskolorna upplevde att många föräldrar blev mer delaktiga under arbetets gång, men också att pedagogerna fick ett annat synsätt och fler strategier i och med att de interkulturella förhållningssätten ökade.

Dock kvarstår självklart utmaningar. En förskolechef berättar:

”Vi måste alltid arbeta med pedagogernas värdegrund, vi bär alla på fördomar som vi inte alltid är medvetna om. Vi har också svårt att få alla föräldrar att förstå förskolans funktion, vissa kommer alltid se oss som barnpassare. Vi jobbar hela tiden med att utveckla modersmålsstödet, som fortfarande är ett svårt begrepp med vagt innehåll för många. Och sist men inte minst är tillgången till flerspråkig personal bristande. Jag önskar att vi förskolechefer kunde få bättre hjälp av kommunens centrala funktioner i att hitta såväl språkpraktikanter som utbildad personal och även andra anställningsformer som kan vara aktuella.”

 

Lämna en kommentar

Filed under bildstöd, Föräldrar, Förebyggande arbete, Förskola, Flerspråkighet, modersmål, nyanlända, samarbete, Språkutveckling

Sommarens effekt på elevers språkutveckling

Under de närmaste dagarna ringer det ut för sommarlov i Sveriges skolor. Eleverna, som under det gångna läsåret utvecklat sina förmågor och kunskaper, får ledigt i dryga två månader. En ledighet och vila som på många sätt är viktig för att ladda batterierna för kommande läsårs utmaningar. Men samtidigt också en ledighet som för många elever innebär en tillbakagång i kunskaper och utvecklade förmågor (Allington, 2003).

Många elever har under läsåret utvecklat sin läsförmåga, sin avkodning, sitt flyt och sin läsförståelse, tack vare möten med strategier för lärande, böcker och medier. Många kan nu identifiera sig som läsande individer, självklara medlemmar i läsarnas klubb, andra är inte så läsande individer. När sommarlovet inleds får ofta det formella lärandet ett abrupt slut och många elever börjar snart tappa i kunskaper och strategier. Detta är särskilt tydligt vad gäller elevers läsförmåga och allra helst hos de barn som kommer från hem med en svag läskultur och en mediefattig läsmiljö. Varje sommar sker ett stort sommarlästapp, på engelska benämnt summer reading loss, bland en stor grupp av våra elever. Studier visar att hela 45% av våra lågstadieelever tappar i avkodningsfärdighet och det är de redan svaga eleverna som tappar mest- de elever som inte har råd att tappa den under läsåret förvärvade kompetensen.

Lärare i alla årskurser kan vid höstterminens start konstatera att elever har en försämrad läsförmåga. Att inleda höstterminen med att repetera och återigen befästa strategier är mycket vanligt och lärare upplever att många elever behöver börja om från början i olika sammanhang. Forskare har konstaterat att den akademiska förlust som sker under sommaren inte är likvärdig bland eleverna. Graden av lästapp beror på flera faktorer; bl a årskurs, ämne och socioekonomisk bakgrund. Medan barn i medelklassfamiljer visar på en under sommarlovet ökad läsförmåga visar barn från låginkomstfamiljer på ett stort tapp. Elever som utsätts för ett lästapp varje sommarlov har under sin tid i grundskolan erfarit en återkommande tillbakagång som i stort kan ha kommit att påverka deras akademiska självbild (Taube, 2007).

IMG_2692

Hattie (2012) konstaterar i sin forskning att våra elever varje sommar utsätts för en paus i det formella lärandet och i sin kunskapsprogression, en paus som främst belastar det vidare lärandet för elever som inte under ledigheten möter annan stimulans av sina förmågor och kunskaper. Han menar också att en elev som inte stimuleras under sommarlovet kan ha backat ca tre månader i sina förmågor och kunskaper. Dessa elever är också till stor grad de elever som redan kämpar med sin läsförmåga. Effekten av lästappet och elevers olika tillgång till stimulans och utmaning under sommarlovet är en av orsakerna till det ökande glappet i förmågor och kunskaper mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund (Alexander mfl, 2007).

Hattie menar att sommareffekten, att elever minskar sina prestationer under sommaren, inte enbart beror på avsaknad av stimulans utan i lika hög grad på att lärare underskattar elevers kompetenser och därför börjar på en lägre nivå än nödvändigt för delar av elevgruppen. Forskningen visar att många elever också utvecklar sin läsförmåga under sommarmånaderna. Dessa elever i behov av utmaning stimuleras ofta till för liten del då vi startar upp ett nytt läsår genom att repetera och gå tillbaka i metoder, material och strategier för att säkerställa de lässvagas återhämtning. Hur kan vi förhålla oss till sommareffektens effekt på olika elevgrupper?

Både i skolor, på bibliotek och bland vårdnadshavare finns en medvetenhet om elevers behov att upprätthålla sin läsning och sin läsförmåga även under ledigheten och många är de läsfrämjande och läsmotiverande insatser som planeras och genomförs. I nuläget är de vanligaste insatserna som används av skolor, bibliotek och föräldrar för att undvika lästappet t ex sommarskola, sommarläsprogram och läsning av i hemmet befintliga böcker. Dessa tre insatser är mycket viktiga men tyvärr begränsade för många av de elever som behöver dem mest.

sommarlovsboken

I Sverige genomför vi oftast sommarskola för de äldre eleverna samtidigt som vi vet att förebyggande arbete och tidiga insatser spelar en för elevernas språk- och kunskapsutveckling avgörande roll. De, många gånger kvantitativa lässtimulansinsatser som genomförs, når till störst del de barn som redan läser och är motiverade. Många hem saknar för eleven ålders- och läsnivåadekvat litteratur. Forskning visar att elever som hänvisas till sin egen förmåga att välja rätt litteratur för läsning under sommarledigheten ofta väljer antingen för svår (67% av eleverna) eller för lätt litteratur (Kim & Guryan, 2010). I dessa sammanhang hänvisas ofta till att Matteuseffekten, som gäller även här: till de som redan har mycket skall ges mer och tvärtom.

Att bara ge barnen böcker är därmed inte den bästa lösningen för att motverka sommarlästapp- särskilt inte då de ska välja medier och litteratur på egen hand. Inget av detta leder till nämnvärd utveckling av förmågorna. För att barnens läsförmåga ska utvecklas måste de utmanas i samtal och tanke, med syfte att väcka nyfikenhet, lust och motivation. Alla elevers språk-, läs- och skrivförmåga utvecklas beroende på hur motiverade de är, hur god deras akademiska självkänsla är samt vilka läserfarenheter de har (Afflerbach, 2007).

Framgångsfaktorer för att motverka elevers sommarlästapp kan vara:

  • intensivträning av läsårets läs- och läsförståelsestrategier inför sommarlovet
  • läsinspiration och boktips– inte bara från vuxen till barn. Än viktigare kan vara att ge eleverna strategier och motivation att inspireras av varandra och att dela med sig till varandra av boktips
  • tillgång till böcker
  • boktips adekvata för språknivå och ålder
  • högläsning– av vuxna och barn
  • vuxna som lyssnar på elevens läsning
  • stöttande insatser via fritidshem eller andra sommaraktiviteter– läger, dagläger, idrott m.m
  • mötesplatser för barn och ungdomar på bibliotek, kulturskolor osv.
  • samverkan skola, bibliotek och hem

Ytterligare ett alternativ är att kika på gratisverktyget Jag har läst som finns framtaget med syfte att vara en resurs i arbetet med att vända sommarlovets färdighetsförlust till läslust. På webbsidan finns tips, underlag och mallar som kan användas av lärare, elever och vårdnadshavare. Vidare rekommenderas en kontakt och en samverkan med skolbibliotek och folkbibliotek med syfte att ge alla elever tillgång till för dem rätt medier.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, bibliotek, Boksamtal, elever, Förebyggande arbete, grundskola, läs- och skrivutveckling, läsförståelse, läsfrämjande, Motivation, Språkutveckling

Stöttning eller scaffolding ur ett språkutvecklande perspektiv – vad innebär det i praktiken?

Begreppet scaffolding, eller på svenska stöttning, förekommer frekvent i litteratur om barns lärande och språkutveckling. I litteraturen beskrivs detta i termer av att vuxna kan fungera som byggnadsställningar för att bistå barn i deras lärande. Det barnet ännu inte klarar av på egen hand kan genomföras och klaras av om det finns en vuxen som stödjer barnet i lärprocessen. Liknelsen ger bilden av att den vuxna bär barnet framåt i lärprocessen på samma sätt som en byggnadsställning stöttar ett hus under byggprocessen. I begreppet stöttning ingår att stödet som ges är tillfälligt. När barnet utvecklats kommer stödet eller byggnadsställningen kunna monteras ned, och behovet av stöttning bli ett annat.

Men vad innebär stöttning egentligen? Begreppet är tydligt i teorin, men hur kan det se ut i praktiken? I ett språkutvecklande perspektiv handlar stöttning om att vuxna finns som stöd för barns kommunikation, för att vidga och stötta barnens förståelse, men också för att stödja barnens möjligheter att samspela och uttrycka sig.

Med ett barn som ännu inte lärt sig hur man tar kontakt med hjälp av språket med andra barn, kan det handla om att den vuxna visar hur man gör för att få vara med och leka. Att det är bättre att få kompisens uppmärksamhet genom att gå fram och erbjuda en spännande leksak, eller vinka eller klappa kompisen, istället för att kasta en leksak eller skrika högt.

För ett barn som nyss börjat lära sig svenska kan det vara god stöttning att ge barnet fraser såsom ”ska vi bygga ett slott tillsammans?” i bygghörnan, eller ”Kan jag få ost tack?” vid mellanmålet.

Det kan handla om att ställa tankeväckande frågor vid bokläsningen, för att ta barnens upplevelse och förståelse av det lästa till nästa nivå.

Ett annat sätt att ge stöttning är att ge förförståelse till vad som ska hända under dagen, eller i nästa aktivitet, eller att diskutera vad boken man ska läsa kommer att handla om.

Stöttning kan också vara att på olika kreativa sätt väcka sexåringens intresse för bokstäver, ett område som kanske inte lockat barnet tidigare, men som barnet behöver närma sig för att klara skolstarten.

Det kan handla om att förenkla instruktioner, eller att dela upp flerledade instruktioner eller skicka med en kom-ihåg lapp för att barnet ska kunna genomföra en uppgift.

Stöttning kan ske på otroligt många olika sätt, och det finns ingen mall eller checklista för hur det kan gå till. Allt är situationsberoende och beroende på behoven hos barnet du möter. Det är otroligt viktigt att pedagoger utvecklar en god kompetens i att bedöma var ett barn befinner sig i sin utveckling och sitt lärande, så att rätt sorts stöd ges, och så att lagom mycket ”byggnadsställning” kan resas. Pedagoger behöver redskap för att mer eller mindre formellt kunna kartlägga barnens språkutveckling. När bilden av barnets språkliga förmågor är klar och tydlig behöver pedagogen dessutom ha många olika strategier med sig i det dagliga arbetet för att kunna stötta varje barn där de är.

Lämna en kommentar

Filed under Åk 1-3, Åk 4-6, Åk 7-9, elever, Förskola, Förskoleklass, förskollärare, Grundsärskola, grundskola, Kartläggning, lärare, Språkstörning, Språkutveckling, strategier för språk