Förskolan har genom läroplanens dubbla språkliga uppdrag ett explicit ansvar att stödja, stimulera och utveckla både barns svenska språk och deras modersmål. Men det är ibland svårt att kategorisera språk som modersmål, förstaspråk, andraspråk, tredjespråk o.s.v. Barnen som deltar i studien har andra modersmål, enligt den traditionella definitionen av ordet, men deras föräldrar berättar att de lärt sig engelskan från mycket tidig ålder i hemmet i interaktion med skärmar. Det är därför en utmaning att förstå och kategorisera användandet av engelska utifrån traditionella definitioner av flerspråkighet. Flerspråkighet är inte heller ett allt eller inget förhållande, eller en linjär process, och vilket språk som är starkast kan variera över tid. Men eftersom all språkutveckling kräver tid behöver vi säkerställa att barn har tillräckligt med tid att utveckla svenskan och sitt/sina modersmål. Om användandet av engelska upptar stora delar av barnens vistelsetid i förskolan kan ovanstående bli svårt. Pedagoger behöver veta vilka språk som barnen använder i den fria leken, och ge språkligt stöd för att locka barn till lustfylld lek och interaktion på svenska.
Trots att samtliga förskolors undervisningsspråk är svenska så finns det stora skillnader mellan det mono- och det mångkulturella området avseende förskolornas språkmiljöer. Barnen i de monokulturella förskolorna använder huvudsakligen svenska i alla aktiviteter, inklusive den fria leken, och använder engelska ord och uttryck enbart som en krydda eller dekoration av det svenska uttrycket. I de mångkulturella förskolorna används både svenska och engelska som lingua francas i fri lek, beroende på vilka barn som leker tillsammans för stunden. Det är möjligt att de (redan) flerspråkiga barnen i det mångkulturella området är mer benägna att använda och lära sig ytterligare ett språk, eftersom de redan är i en pågående flerspråkig utveckling och dessutom har fler flerspråkiga förebilder än vad barnen i det monokulturella området har. Det är också möjligt att förskolornas språkmiljöer i sig bidrar till fenomenet. I de mångkulturella förskolorna saknas barn som har svenska som förstaspråk vilket kan påverka hur användbar svenskan är i praktiken, men också hur svenskans status uppfattas i ett bredare samhällsperspektiv. Ett språk är ju endast gångbart i mötet med andra talare av språket ifråga. Barnen i det monokulturella området kan både förstå och göra sig förstådda på svenska, vilket inte alltid är fallet i det mångspråkiga området.
Många studier visar att kamratgruppen utgör en resurs för barn som lär sig utbildningsspråket som L2. Men en sådan effekt förutsätter att det finns barn som är infödda talare av svenska i gruppen, vilket alltså inte är fallet i de mångkulturella förskolorna i studien. Det är ändå tydligt att kamratgruppen är en tillgång i språklärandet, men en sådan kamrateffekt gäller istället engelska som alternativt språk. Access till leken är en nyckelfaktor i sammanhanget, eftersom sådan access möjliggör ett slags informell språkundervisning från jämnåriga lekmannalärare.
Barnen i studien är fria att välja och mixa språk som de vill vilket ger dem en viktig roll i att skapa språkpolicys i förskolans praktik. Sådana lokala språkpolicys gynnar barnens utveckling av engelska, och missgynnar utvecklingen av svenskan eftersom språklig exponering och möjligheter att praktisera språk är framgångsfaktorer i språkinlärning. De flerspråkiga barnen i studien uppvisar stark agens, som aktiva i skapandet av flerspråkiga praktiker, när de lägger till ett nytt språk till sina redan flerspråkiga repertoarer. De är uppmärksamma och lyhörda för varandras kommunikativa behov, och visar vilja och intresse av att lära ut engelska och att lära engelska av varandra. Mer erfarna och kompetenta talare av engelska erbjuder hjälp till mindre kompetenta talare. Barn bidrar således aktivt till varandras flerspråkiga utveckling, men sådan aktivitet ses inte vad gäller barns modersmål. I vissa av de flerspråkiga barnens lokala språkpolicys noteras också ett motstånd mot svenskan, exempelvis när barnen kodväxlar tillbaka till engelska efter att de tilltalats på svenska, när de håller fast vid engelska efter tillsägelser från lärare, och när de exkluderar kamrater som använder svenska från leken.
Studiens fynd bekräftar att barn är kapabla att stå emot och förhandla kulturella och språkliga normer, och att motivation är en nyckelfaktor i språkinlärning. I förskolans hantering av det nya språkliga landskap som barns engelska språkval skapat, blir det oerhört viktigt att väcka barnens motivation att lära sig svenska. Dessutom visar studier från skolkontexter att lärares språkförbud eller språkföreskrifter är fruktlösa, eftersom barn är kreativa i att kringgå sådana. Det är helt enkelt svårt att kontrollera och styra barns flerspråkighet. Men faktum kvarstår. Lärarna i det mångkulturella området behöver erbjuda en högkvalitativ språkundervisning på svenska för att barnen ska hinna lära sig det i tillräcklig omfattning före skolstart, men de behöver också balansera språkundervisningsuppdraget med barns autonomi och rätt att välja och tala alla sina språk. Eftersom engelska är ett globalt språk är dessa barn medlemmar i en större språkgemenskap som sträcker sig långt utanför förskolans väggar. Utan vetskap om att den aktuella förskoleförvaltningen valt ”Vi utbildar världsmedborgare” som sin vision, så har dessa barn på egen hand tagit steg i en sådan riktning.
Språkutvecklarna 