Att skriva för hand har stor betydelse för människans kunskapsutveckling. Handens rörelser aktiverar hjärnan och forskning visar att skrivande för hand har effekt på våra läs-, skriv- och räknefärdigheter. Samtidigt som handskrift som metod påverkar inlärning, koncentration och uppmärksamhet bidrar den också till att stärka självkänsla, självförtroende och motivation till lärande. Själv kan jag relatera till mina lärarstudier där de egna anteckningarna, i olika färger och storlek, spelade en avgörande roll i inlärning och tentaplugg.
Att skriva för hand tidigt och som en del av den första språk-, läs- och skrivinlärningen är viktigt ur flera perspektiv – perspektiv som alla spelar en avgörande roll för barns och elevers lärande. Handens rörelser och dess koppling till hjärnan påverkar bland annat elevers förmåga att lära sig stava, att lägga saker på minnet och lära sig sålla, att utveckla reflektionsförmåga och att lära sig genom imitation. De flesta av dessa perspektiv har också visat sig vara ytterst viktiga för elevers framgång vid kunskapsinhämtning och studieteknik. Studier visar att vi aktiverar fler områden i hjärnan vid handskrivande än när vi trycker på tangenter. Vår egen handstil på ett papper verkar samtidigt engagera oss mer och vara bättre triggers för minnet. Forskaren Virginia Berninger, University of Washington förklarar att ”När det gäller konstruktionen av tankar och idéer finns det ett viktigt förhållande mellan hjärnan och handen. Att skriva för hand aktiverar stora områden i hjärnan som också är involverade i tanken, språket och minnesaktiviteten”. Professor Göran Lundborg, i sin tur, menar att ”Hjärnan är mer aktiv tillsammans med en penna. När pennan förs över ett papper handlar det inte bara om en finmotorisk aktivitet, utan också om ett inåtgående flöde av känselimpulser. Det finns flera studier som visar att det är sämre för minnet att ta föreläsningsanteckningar på dator än att skriva för hand.”
Att skriva för hand har visat sig vara en av förutsättningarna för att lära sig stava. Forskare menar att vi med hjälp av handens rörelser utvecklar vår minnesbild av bokstävers utseende och ordens stavning. Handrörelsen skapar minnesspår i hjärnan som möjliggör igenkänning av bokstäverna. Då vi i stället skriver med tangenter uteblir just den organiserade, grafiska och fysiska rörelse som skapar dessa. Att skriva för hand medför att mer komplexa neurologiska funktioner aktiveras. Vid skrivstil aktiveras t ex grundläggande områden i nervsystemet som ligger till grund för och spelar en avgörande roll för allt lärande. Skrivstilen skapar inte bara länkar mellan bokstäver utan också länkar mellan tankar, vilket i nästa steg ökar den logiska och kreativa förmågan hos individen.
Enligt tidningen Lärarens granskning menar 95% av lärarna att det är av vikt att eleverna kan skriva för hand, samtidigt uppger ca 20% av dem att eleverna aldrig gör det.
I en debattartikel i SvD uttrycker Barbro Westlund att elever i en framgångsrik läs- och skrivundervisning tidigt behöver ges möjlighet att utveckla en god bokstavskännedom och ett gott ordförråd. I artikeln synliggör hon ljudmetoden, phonics, som en metod där formandet av bokstäver och att skriva för hand är viktiga delar för just detta samt för elevers språk-, läs- och skrivutveckling i sin helhet. Ljudmetoden gynnar alla elever men särskilt de som riskerar att utveckla läs- och skrivsvårigheter menar hon. Metodens styrka ligger i dess strukturerade och stegvisa vägledning där eleverna successivt tar ansvar för lärandet och läsandet.
Frågorna vi då behöver ställa oss blir: Hur säkerställer vi att, och lär mer om hur, handskriften som har en viktig men ofta förbisedd roll i en strukturerad läs- och skrivundervisning för nybörjare, också blir en självklar del av densamma? Och kanske i skolan generellt – parallellt med ett utvecklande av ett kvalitativt digitalt skrivande? Kan ett mer medvetet användande av just ljudmetoden också vara en del i att utmana och utveckla den första språk-, läs- och skrivundervisningen i svensk grundskola? Hur kan vi nå högre resultat för de enskilda eleverna men också en progression i den svenska skolans språk-, läs- och skrivundervisning?
Språkutvecklarna 