Tag Archives: språkutvecklande arbetssätt

”Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt med fokus på flerspråkiga barn i förskolan”

 

Den 15/5 deltog jag i Tylösandsdagarnas spår ”Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt med fokus på flerspråkiga barn i förskolan”.

Först ut som talare var Jan Mellgren, verksamhetschef på CfS – Center för Skolutveckling i Göteborg. Jan berättade om utmaningar i förskolan i Göteborg samt hur huvudmän bör leda systematiskt för att få till det språkutvecklande arbetet. Jan gav kritik mot top-down styrningen som många kommuner ägnar sig åt, och menade att förskolechefernas uppdrag behöver fredas. Huvudman bör ta bort onödiga processer så att förskolecheferna kan fokusera på det pedagogiska arbetet. Idag kan man på många håll se att sidoresurser har blivit huvudprocesser, t.ex. rekrytering och byggnation som då tar tid från det pedagogiska ledarskapet. HR behöver istället serva kring anställning, och bygg/planeringsavdelning bära lokalfrågorna.

Förskolechefen behöver i större utsträckning leda förskollärarna så att de i sin tur kan leda arbetslagen i det språkutvecklande arbetet. Vad behöver förskollärarna ha för förutsättningar för att leda arbetslagen? Jan nämner att det kan röra sig om tid för planering och reflektion, fortbildning kring samtalsledning eller ledarskap.

Dagen fortsatte med Anniqa Sandell Ring, författare till boken Låt språket bära och verksam i egna företaget Förskole & Skolutveckling Sandell Ring AB.

Anniqa förmedlade många tankeväckande budskap under dagen, bl.a. vikten av att inte förenkla språket i vardagen, utan istället utveckla det. Att låta barnen diskutera och lära varandra, så att de får praktisk erfarenhet och sätter ord på den.

Med nyanlända måste man kanske under en period förenkla språket för att öka förståeligheten för dem, men om vi sänker nivån på språket över längre tid så får de barnen jobba på en nivå som är kognitivt under det de skulle kunna klara av. Detta fenomen är bra beskrivet av Maiike Haijer i boken Språkinriktad undervisning.

Anniqa pratade vidare om att jobba genreinriktat i förskolan. De vanligaste texttyperna i förskolan är: Återge, Berätta, Beskriva, Instruera, Förklara, Argumentera och Diskutera.

Många tänkvärda tankar om språket i vardagen förmedlades: Vikten av att vara medveten om hur man som pedagog använder språket. Språkutveckling i förskolan sker när personalen talar på ett stimulerande sätt och utmanar barnens språk. Många studier visar att pedagoger generellt pratar för kortfattat och med för enkelt språkbruk. Övertydlighet är ett annat problem, pedagoger är så måna om att göra sig förstådda att de gestikulerar och visar, vilket gör att barnen inte behöver förlita sig på språket för att förstå. Språkforskare Veli Tuomela bekräftar den bilden i de av hans föreläsningar jag deltagit i. Han menar att förskollärare är skickliga på att vara förståeliga men att de behöver höja ribban på språket I praktiken handlar det om att prata med fler komplexa begrepp och att prata med fler bisatser, samt att oftare lämna kontexten – här och nu – för att prata om där och då och det abstrakta.

Det kan också handla om att använda språk med sådana grammatiska konstruktioner som vanligtvis är svåra i svenska språket, exempelvis verb med partikel (Verbet Ta kan följas av många olika partiklar exempelvis in, på, i, ut, till sig o.s.v.).

Jag lyfter på hatten för såväl Jan Mellgren som Anniqa Sandell Ring som gav oss åhörare en fantastiskt bra, genomtänkt och tankeväckande dag med många konkreta exempel.

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Förebyggande arbete, Förskola, Förskoleklass, förskollärare, Flerspråkighet, Konferens, modersmålsundervisning, nyanlända, pedagog, social språkmiljö, språkstimulerande arbetssätt, Språkutvecklarna, Språkutveckling

Språkstimulerande barnlitteratur

På Flerspråkighet i fokus 2015 pratade Margareth Sandvik, professor i norsk didaktik vid Högskolan i Oslo och Akershus, om hur man skapar förutsättningar för en stimulerande språkmiljö i den flerspråkiga förskolan. Hon ställde sig också den viktiga frågan om hur kan man kan utvärdera den egna verksamheten utifrån de framsteg barnen gör.

Margareth Sandvik började med att ge den svenska publiken en bakgrund till den norska förskolans utmaningar. Hon beskrev en situation med stora kunskapsklyftor mellan olika barn, och mellan olika grupper, både språkligt och fakta/kunskapsmässigt. Flerspråkiga familjer använder förskolan mindre än enspråkiga barn i Norge, och flerspråkiga barn lyckas i mindre utsträckning i skolan.

Precis som i Sverige bygger den norska skolans undervisning på majoritetens språk och erfarenheter. Det gagnar sällan de flerspråkiga barnen som oftast tillhör minoriteten och saknar en del förkunskaper och erfarenheter som majoriteten har.

Margareth Sandvik beskrebv sedan en studie som hon och hennes kollegor gjorde. Inom ramen för studien skapade och använde man materialet ”Lär mig norsk för skolestart”. Översatt till svenska heter det ”Språkstimulera och dokumentera i den flerspråkiga förskolan”, vilket säkert klingar bekant för många av er.

I studien ville man:

  • Språkstimulera med hjälp av litteratur.
  • Kartlägga barnens framsteg och därmed den egna verksamhetens kvalitet
  • Jobba med övergångarna till skolan.
  • Samarbeta med hemmen.

Resultaten av studien var tämligen sensationella och alldeles fantastiska. Barn som inte kunde någon norska alls när de började på förskolan, presterade över genomsnittet i klass 1 vad gäller bland annat läsförståelse och ordförråd. Man arbetade med att fördjupa barnens reflekterande kring böcker och texter. Pedagogerna arbetade med olika strategier för boksamtal, de ställde öppna och kognitivt utmanande frågor och var själva förebilder genom att inte ha färdiga svar på frågorna de ställde. Margareth Sandvik gav exempel på en bra och en dålig fråga att arbeta med utifrån Alfons Åberg. En dålig fråga är ” Vad har Alfons för färg på sin tröja?” medan en bra fråga som utmanar barnens språk och tänkande i samtalen är ”Jag undrar om Alfons har någon mamma?”.

Pedagogerna på förskolorna som deltog i studien arbetade utifrån följande punkter.

  • Gå från det enkla till det svåra.
  • Utgå från barnets förförståelse.
  • Använd rekvisita. Konkretiseringsföremål gör textens innehåll till här och nu. KOnkretiseringen gjordes på olika sätt, t.ex. med hjälp av språkväskor, gosedjur, måla/rita, lera m.m.)
  • Förenkla texten (både innehåll och struktur) i början. Försvåra efterhand.
  • Gå från det kontextbaserade till det kontextoberoende (släpp på konkretiseringen efterhand och börja ställa utmanande frågor).

För att konkretisera för OSS I PUBLIKEN, gav Margareth oss en närmare inblick i ett av förskolornas arbete kring en bok vid namn ”Nisse hos frisören”. Pedagogerna valde boken utifrån att de flesta barn har erfarenhet av att gå till frisören. Man läste boken och tittade och benämnde olika föremål relaterade till boken. Efter det gjorde man en utflykt till en frisör. Där fortsatte man att utveckla barnens begreppskunskap genom benämning och samtal, ett upplevelsebaserat lärande. När man kom tillbaka till förskolan lekte man frisör, med ingången att sagan kan lekas överallt. Man ritade och målade, och satte sedan ihop bilder och texter som barnen berättade till en egen bok.

Hur blev det då med kartläggandet? Barnens framsteg observerades och dokumenterades på olika sätt, genom intervjuer och samtal, filmer, språkliga analyser… Pedagogerna kartlägger alltid parallellt med de aktiviteter man utför och de teman man arbetar med. Man kartlägger hela tiden och med ett formativt förhållningssätt. Man tittar i böckerna man arbetat med, lyssnar på det barnen berättar och ser vad de lärt sig och fått med sig av berättelsen. Vilka ord och uttryck som har fastnat.  Man har reflekterande samtal, och funderar på om barnen kunnat identifiera sig med innehållet, d.v.s. har de gjort några kopplingar mellan texten och jaget, texten och omvärlden, mellan olika texter? Pedagogerna har arbetat mycket med att spela in sig tillsammans med barnen, och transkribera, för att se och höra sig själva som pedagog/språkstimulerare.

Målet med arbetet är självklart flerspråkighet. Man tänker sig att de böcker man arbetat med blir till gruppens gemensamma referensramar, vilket minskar glappet mellan majoritetens och minoritetens olika erfarenheter och referensramar.

Lämna en kommentar

Filed under barnlitteratur, böcker, Förebyggande arbete, Förskola, Flerspråkighet, Kartläggning, modersmål, språkstimulerande arbetssätt, Språkutveckling, Tidiga insatser

Studiebesök Årets skolbibliotek, Växjö

En måndag i slutet av april hade jag förmånen att, tillsammans med en grupp skol- och folkbibliotekarier och en rektor, besöka skolbiblioteket vid Centrumskolan i Växjö- nyligen utnämnt till Årets skolbibliotek och sedan tidigare ett skolbibliotek i världsklass. Växjö kommun är kända för att ha en genomtänkt struktur och organisation för skolbibliotek och skolbiblioteksutveckling- precis den typen av inspiration och påfyllning vi behöver för vårt vidare skolbiblioteksutvecklingsarbete i Halmstad kommun.


Vid Centrumskolan träffar vi Rebecca Borg, skolbibliotekssamordnare och skolbibliotekarie. Hon berättar att det i Växjö kommun finns två skolbibliotekssamordnare på vardera 25% tjänst. Utöver detta arbetar de båda som skolbibliotekarier vid olika skolor i kommunen.

Växjö har 23 skolbibliotekarier på 27 skolbibliotek. Småskolorna är inte bemannade med skolbibliotekarie och har ingen skolbiblioteksverksamhet alls. I kommunen finns 3-4 skolor med integrerade bibliotek. Dessa är bibliotek men anses ej vara skolbibliotek med hänvisning till kompetensen hos bibliotekarierna. Kommunen har ingen bokbuss.

Inom kommunen görs det kontinuerligt satsningar på uppdragsutbildning kring skolbibliotek, pedagogik, metodik och skolutveckling. Det ges även återkommande centrala fortbildningar för rektorer kring skolbiblioteksverksamheten.

Centrumskolan har idag 250-270 elever. Skolan var tidigare en högstadieskola som lades ned och startades om som F-6 skola under annat namn. Den ligger i ett socioekonomiskt tufft område med hög andel flerspråkiga elever, varav ca 30% har somalisk bakgrund. Enligt Rebecca har området högst antal unga arga män i hela Sverige.

vöbib3

En av skolans och skolbibliotekets framgångsfaktorer anger hon vara de medvetna satsningar rektor, Eva-Lotta Karlsson, som är oerhört engagerad i skolbiblioteket gör. Skolbiblioteket har en viktig roll i skolans utvecklingsarbete- skolbibliotekarien ingår i ledningsgruppen och är delaktig i den pedagogiska planeringen. Som skolbibliotekarie är Rebecca och hennes kollegor delaktiga i all fortbildning som lärarna får- som t ex SvA och mattelyftet. Skolbibliotekarien räknas som en av den pedagogiska personalen, med sin egen unika expertis.

RebeccaTillsammans med pedagogerna planerar skolbibliotekarien kring temaområden och annan undervisning under läsåret. En del av skolbibliotekariens tid avsätts för fortbildning av lärare. Detta innebär att hon har mindre schemalagd tid i skolbiblioteket och på Centrumskolan har man prioriterat bort en stor del av skolbibliotekariens tid i lokalerna. Skolbiblioteket är till relativt stor del obemannat då skolan istället prioriterar planering i arbetslag och skolbibliotekarien som en del av den pedagogiska verksamheten. Detta innebär ett mindre stöd i val av litteratur och vid utlån. Skolbibliotekariens huvudsakliga uppdrag innefattar undervisning såsom textsamtal och källkritik.

En diskussion de återkommande för är vikten av att förstå att det inom skolan finns kompetenser som alla är lika nödvändiga, att samarbete och samverkan är nyckeln till framgång samt hur detta arbete genomförs på bästa sätt.

Ytterligare en framgångsfaktor är att alla skolbibliotekarier träffas en eftermiddag en gång varje månad. Vid olika tillfälle bidrar och delar alla skolbibliotekarier med sig av sin verksamhet under ca 10-20 min- detta med syfte att skapa nyfikenhet.

Rebecca och Eva-Lotta menar att det inte är alldeles ovanligt att rektorer inte riktigt vet vilken kompetens skolbibliotekarien har och därmed inte heller hur den kan bidra till utveckling av undervisning och en ökad måluppfyllelse. Svenska rektorer tänker alldeles för lite på hur skolbiblioteket kan vara en del i organisationen för att optimera lärandet. Hur skapas utrymme för personer med expertkompetens i verksamheten?

Varför har då Centrumskolan utsetts till årets skolbibliotek?

  • Rektors engagemang
  • Tydligt talat om vad skolbibliotekarien ska göra och prioritera- en tydlig uppdragsbeskrivning (mot klasser/elever, fortbilda lärare, ut i klassrummen)
  • Innovativa skolbibliotekarier- skapande, praktiska verksamheter (knyta ihop med Skapande skola)
  • Bloggar, poddradio, radio och tv-program- får in informationskunnigheten. Skapar riktiga, viktiga mottagare för elevernas arbete
  • Skolbiblioteket är en självklar del av skolan och verksamheten

vöbib2Vöbib

Innan vi begav oss hemåt fick vi med oss ett råd: Ligg steget före! Fundera redan innan anställning- Vad är det rektor vill ha skolbibliotekarien till- hur ser det medpedagogiska uppdraget ut och vilka behov och utmaningar ligger till grund för organisationen av verksamhetens skolbibliotek?

Under hemresan bubblade det en mängd tankar i vår minibuss: Vad är skolbibliotek i Halmstad? Hur utmanar vi nuvarande organisation? Vilka behov och utmaningar finns på de olika skolbiblioteken? Vad står det för? Att som kolbibliotekarie fortbilda sin rektor och sina kollegor- ett viktigt mandat. Vilka gemensamma fortbildningar kan vi ha? Vad skulle detta kunna vara i Halmstad?…

Lämna en kommentar

Filed under barnlitteratur, bibliotek, Boksamtal, Förebyggande arbete, Förskoleklass, grundskola, rektor, skolbibliotek, skolutveckling, Språkutveckling

Kartlägg läsningen på din förskola!

Den formella läs- och skrivundervisningen startar oftast när barn börjar skolan. Men barnet har långt tidigare upptäckt, lekt, experimenterat och börjat erövra skriftspråket. Alla har vi hört en tvååring identifiera sitt namn eller ”sin” bokstav i kapprummet, eller sett en treåring sitta och ”lekskriva” långa rader av krumelurer och streck. I denna viktiga process där barn socialiseras in i ett läsande och skrivande, är vi vuxna som finns runt omkring barnet förebilder. Barn gör inte som vi säger – de gör som vi gör. Det är inte framgångsrikt att säga åt barnen att läsa. Det är bättre att visa dem att du själv läser, VAD du läser, VARFÖR du läser samt HUR du läser. Barnen behöver förstå vad vi använder läsning till, samt att läsningen ger oss positiva upplevelser och känslor.

Med detta sagt blir det logiskt att kontinuerligt titta på sin egen verksamhet, för att identifiera vad som är påverkbart och möjligt att förbättra i mötet mellan barnen och skriftspråket. Följande kartläggningsmaterial har skapats med förskolan i åtanke, och är tänkt att fungera som diskussionsunderlag i arbetslagen. Vissa frågeställningar går att använda även i skolan, och av föräldrar i hemmen. Syftet är att synliggöra hur vi arbetar med böcker och läsning för att barnen ska få så många positiva möten med skriftspråket som möjligt.

Böckernas och läsningens status på förskolan:

  • Hur många böcker äger förskolan?
  • I vilket skick är de?
  • Var finns böckerna ute på avdelningarna?
  • Hur många böcker har barnen tillgång till?
  • Var förvaras övriga böcker?
  • Hur väljs de ut? Vid inköp? Vid placering på avdelningen? Hur viktig är boken som upplevelse, och som pedagogiskt verktyg?
  • Hur ofta byts böckerna ut?
  • Har pedagogerna möjlighet att fördjupa sig och hitta ny barnlitteratur?
  • Har förskolan kontakt med en barnbibliotekarie?
  • Har förskolan möjlighet att besöka biblioteket? Bokbussen?
  • Är pedagogerna goda förebilder vad gäller bokläsning, respekt för böckerna o.s.v.?
  • Hur involveras föräldrarna?
  • Vet pedagogerna vilka barn som blir lästa för i hemmet? Hur ofta? Har barnen tillgång till böcker i hemmen?

En vanlig dag på förskolan:

  • När på dagen sker läsningen?
  • Var läser man?
  • Hur många böcker blir höglästa av pedagoger för barnen?
  • Hur mycket tid lägger varje pedagog ner på läsningen?
  • Hur många böcker får varje barn läst för sig?
  • Hur många böcker blir höglästa av barn för barn?
  • Hur många böcker blir tystlästa/bläddrade i av barnen själva på förskolan?
  • Vilka barn ber om att bli lästa för?
  • Vilka barn ber aldrig om att bli lästa för?
  • Hur behandlar barnen böckerna?

De två sista frågorna känns extra viktiga, eftersom det troligtvis är barn som ännu inte upptäckt tjusningen med läsning, som undviker eller är ointresserad av böcker, och kanske heller aldrig lärt sig hur man handskas med böcker.

Jag – en läsande förebild:

  • Visar jag barnen att jag gärna läser?
  • Hur mycket tid lägger jag själv på att läsa? Jämfört med exempelvis skärmtid, eller träning.
  • Pratar jag med barnen om vad jag läser?
  • Ser barnen mig läsa och skriva i olika sammanhang och med olika syften (t.ex. läsa recept, läsa vägskyltar, skriva brev/meddelanden/vykort, nöjesläsa o.s.v.)?
  • Ställer jag nyfikna frågor, eller problematiserar kring det vi läser tillsammans? Visar jag att det finns olika sätt att tolka och förstå?

Det finns troligtvis många fler relevanta frågor att ställa sig, men någonstans måste vi börja reflektera. Både som pedagog och som förälder har vi en viktig uppgift som läsande förebild. Om inte vi är med i läsarnas klubb är det stor risk att inte heller barnen söker sig dit.

Lämna en kommentar

Filed under barnlitteratur, bibliotek, Boksamtal, Föräldrar, Förebyggande arbete, Förskola, Kartläggning, läsfrämjande, litteracitet, Motivation, Språkutvecklarna, Språkutveckling, Tidiga insatser

Tecken på Lineheds förskola avdelning Skalman

I augusti 2013 kontaktade pedagoger på Lineheds förskola mig utifrån oro kring ett av barnen i gruppen. När vi träffades beskrevs en pojke som nästan helt saknade verbalt språk, med samspelssvårigheter och frustration över att inte förstå och kunna göra sig förstådd. Man hade redan bestämt sig för att satsa på att införa tecken på förskolan, då man redan tidigare sett behovet och provat i liten skala, och dessutom sett positiva effekter på många barns språkutveckling.

Sagt och gjort – under hösten har man jobbat hårt med att lära sig teckna ett basordförråd, och successivt fört in tecknen i vardagen på förskolan. I början är det svårt, munnen pratar på så mycket snabbare än vad händerna hinner teckna. Men detta är också en vinst med att använda tecken, vi tvingas att sakta ner vårt vanligtvis snabba tal. Vi utgick från olika situationer på förskolan, maten och ett basordförråd kring den situationen. Hallen med tecken för kläder samt att klä av och på sig. Spela spel, väder, lek med djur o.s.v. En viktig del i ”kursen” har varit att associera kring varje teckens rörelse – varför ser tecknet ut som det gör. Vissa tecken är logiska, man låtsasskalar en banan när man tecknar banan, man klappar sig på låret när man tecknar ordet hund (precis som man gör när man vill att en hund ska gå fint bredvid sig). Andra tecken får vi själva skapa en ”minneskrok” till. Att tecknet för mamma är en rörelse från bröst till mun lär vi oss när vi tänker på att små barn ammar vid moderns bröst, näringen till barnet går från bröst till mun. Har man hittat en fungerande minneskrok är det oftast inget problem att lära sig tecknen.

Ett annat upplevt hinder är att det är svårt att sätta ihop flera tecken till en mening. Visserligen tecknar vi bara de viktiga orden, men i en mening såsom t.ex. ”Nu ska vi gå in och äta köttbullar” vill man ju förstärka flera ord, t.ex. gå in, äta och köttbullar. Då är det i början svårt att hinna tänka ut alla tecken samtidigt som man pratar. Därför har vi varje ”kurstillfälle” tränat oss i att teckna meningar, och pedagogerna har uppmanats att på förhand välja ut en mening/dag eller vecka. Första veckan tränar man in tecknen till meningen ”Tack för maten”, andra veckan valde man en annan mening. Erfarenheten är att när man väl använt tecknen en eller två gånger till barnen så minns man det utan problem, det gäller alltså bara att komma över de första trevande försöken.

På bara en termin har man kommit långt i teckenanvändandet. Det finns med som ett naturligt inslag i vardagen, både i spontant tal och lekande, och i sångstunder och högläsning. Barnen tycker det är roligt och frågar ofta hur man tecknar olika saker.

I december 2013 hade jag glädjen att få vara med på luciafirandet på avdelningen, och fick då se ett antal underbara tomtar och lucior sjunga med liv och lust och samtidigt teckna till sångerna. T.o.m. den flicka som hade ett tärnljus i handen tecknade, så gott det gick, till publikens förtjusning. Av tiotalet sånger kunde barnen teckna till över hälften av dem, jag var oerhört imponerad över den lätthet och naturlighet som barnen visade i sitt teckenanvändande.

20140902-122024.jpg

Vad gäller den pojke som från början låg bakom pedagogernas initiativ att börja använda tecken, så har han gjort stora framsteg under hösten. Han är nöjdare och tryggare, och samspelet med både barn och pedagoger går smidigare nuförtiden eftersom hans förståelse för språket ökat sedan hans omgivning började teckna till honom. Vid vissa tillfällen har man sett hur han förmedlar sig till andra barn med hjälp av tecken, som t.ex. när han bad en annan pojke sätta sig genom att teckna ”sitt” och samtidigt visa med hela sitt kroppspråk att han menade allvar. Vinsterna med teckenanvändandet är dock större än ETT barns möjlighet att förmedla sig, eftersom pedagogerna ser att många barn använder tecken som komplement till talet och därmed har fått ytterligare ett sätt att uttrycka sig på.

Teckenanvändandet har kommit till Lineheds förskola för att stanna.

Lämna en kommentar

Filed under Förskola, grav språkstörning, Språkutvecklarna, Språkutveckling, TAKK