Etikettarkiv: skriftspråk

Kartlägg läsningen på din förskola!

Den formella läs- och skrivundervisningen startar oftast när barn börjar skolan. Men barnet har långt tidigare upptäckt, lekt, experimenterat och börjat erövra skriftspråket. Alla har vi hört en tvååring identifiera sitt namn eller ”sin” bokstav i kapprummet, eller sett en treåring sitta och ”lekskriva” långa rader av krumelurer och streck. I denna viktiga process där barn socialiseras in i ett läsande och skrivande, är vi vuxna som finns runt omkring barnet förebilder. Barn gör inte som vi säger – de gör som vi gör. Det är inte framgångsrikt att säga åt barnen att läsa. Det är bättre att visa dem att du själv läser, VAD du läser, VARFÖR du läser samt HUR du läser. Barnen behöver förstå vad vi använder läsning till, samt att läsningen ger oss positiva upplevelser och känslor.

Med detta sagt blir det logiskt att kontinuerligt titta på sin egen verksamhet, för att identifiera vad som är påverkbart och möjligt att förbättra i mötet mellan barnen och skriftspråket. Följande kartläggningsmaterial har skapats med förskolan i åtanke, och är tänkt att fungera som diskussionsunderlag i arbetslagen. Vissa frågeställningar går att använda även i skolan, och av föräldrar i hemmen. Syftet är att synliggöra hur vi arbetar med böcker och läsning för att barnen ska få så många positiva möten med skriftspråket som möjligt.

Böckernas och läsningens status på förskolan:

  • Hur många böcker äger förskolan?
  • I vilket skick är de?
  • Var finns böckerna ute på avdelningarna?
  • Hur många böcker har barnen tillgång till?
  • Var förvaras övriga böcker?
  • Hur väljs de ut? Vid inköp? Vid placering på avdelningen? Hur viktig är boken som upplevelse, och som pedagogiskt verktyg?
  • Hur ofta byts böckerna ut?
  • Har pedagogerna möjlighet att fördjupa sig och hitta ny barnlitteratur?
  • Har förskolan kontakt med en barnbibliotekarie?
  • Har förskolan möjlighet att besöka biblioteket? Bokbussen?
  • Är pedagogerna goda förebilder vad gäller bokläsning, respekt för böckerna o.s.v.?
  • Hur involveras föräldrarna?
  • Vet pedagogerna vilka barn som blir lästa för i hemmet? Hur ofta? Har barnen tillgång till böcker i hemmen?

En vanlig dag på förskolan:

  • När på dagen sker läsningen?
  • Var läser man?
  • Hur många böcker blir höglästa av pedagoger för barnen?
  • Hur mycket tid lägger varje pedagog ner på läsningen?
  • Hur många böcker får varje barn läst för sig?
  • Hur många böcker blir höglästa av barn för barn?
  • Hur många böcker blir tystlästa/bläddrade i av barnen själva på förskolan?
  • Vilka barn ber om att bli lästa för?
  • Vilka barn ber aldrig om att bli lästa för?
  • Hur behandlar barnen böckerna?

De två sista frågorna känns extra viktiga, eftersom det troligtvis är barn som ännu inte upptäckt tjusningen med läsning, som undviker eller är ointresserad av böcker, och kanske heller aldrig lärt sig hur man handskas med böcker.

Jag – en läsande förebild:

  • Visar jag barnen att jag gärna läser?
  • Hur mycket tid lägger jag själv på att läsa? Jämfört med exempelvis skärmtid, eller träning.
  • Pratar jag med barnen om vad jag läser?
  • Ser barnen mig läsa och skriva i olika sammanhang och med olika syften (t.ex. läsa recept, läsa vägskyltar, skriva brev/meddelanden/vykort, nöjesläsa o.s.v.)?
  • Ställer jag nyfikna frågor, eller problematiserar kring det vi läser tillsammans? Visar jag att det finns olika sätt att tolka och förstå?

Det finns troligtvis många fler relevanta frågor att ställa sig, men någonstans måste vi börja reflektera. Både som pedagog och som förälder har vi en viktig uppgift som läsande förebild. Om inte vi är med i läsarnas klubb är det stor risk att inte heller barnen söker sig dit.

Lämna en kommentar

Under barnlitteratur, bibliotek, Boksamtal, Föräldrar, Förebyggande arbete, Förskola, Kartläggning, läsfrämjande, litteracitet, Motivation, Språkutvecklarna, Språkutveckling, Tidiga insatser

De, dem, dom… Vad ska det vara?

I bloggar, på Facebook och Twitter kan man förstå att grammatiken ibland brister. Men även i tidningar och annan media kan man se den utbredda förvirringen kring några av våra personliga pronomen, nämligen de, dem och dom. Felaktig användning av dem är idag mycket vanligt! För några år sedan reagerade jag instinktivt varje gång jag läste felaktiga meningar som t.ex. ”Åh, dem är så gulliga”. Idag kommer jag på mig själv med att knappt reagera, för så är det ju med språket, det förändras och man vänjer sig vid det man hör eller läser ofta, även om det är inkorrekt.

Men hur fungerar det egentligen? Både ordet de och ordet dem uttalas i många svenska dialekter som dom. Att höra någon säga meningarna ”De är små”  som ”Dom är små”, eller ”Vi tänker på dem” som ”Vi tänker på dom” i talspråk är normalt. Det som blir lite märkligt är när man i skriftspråk försöker vara korrekt fast att man inte är säker på skillnaden mellan de och dem. Dem överanvänds vilket kan se mycket konstigt ut.

Hur fungerar det då?

I svenskan styr olika prepositioner vilket kasus som används, men bara vid åtta ord – nämligen de personliga pronomina jag, du, han, hon, vi, ni, de och man. När dessa pronomina används som objekt ändras de och blir mig, dig, honom, henne, oss, er, dem och en. De flesta människor tycker nog att det är ganska lätt att skilja mellan jag och mig. Problemet verkar uppstå när orden de och dem ska användas. Talspråksformerna av orden har smält samman till dom.

Som en första tumregel kan man tänka att de hör till samma kategori som jag, du, han, hon, vi, ni och man, och att ”dem” hör till samma kategori som mig, dig, honom, henne, oss, er och en. På så sätt kan man få en känsla av när respektive ord ska användas. Testa med följande exempelmening: ”I måndags skulle jag promenera till stranden”. De eller dem? Just det, eftersom det passar med jag och inte mig, så blir det korrekt att skriva ”I måndags skulle de promenera till stranden”.

På samma sätt kan man göra vid objektsform. Exempelmening: ”Han väntade på mig efter skolan”. De eller dem? Just det, eftersom det passar med mig blir det korrekt att skriva dem: ”Han väntade på dem efter skolan”.

Ytterligare en källa till förvirring verkar vara att ordet de inte bara är personligt pronomen utan även artikel för att ange bestämd form. Vi kan prata om tre visa män, eller de tre vise männen. Artikeln de ska ALLTID skrivas de, ALDRIG dem. Vi kan skriva ”De lagade byxorna” för att betona att det var en grupp personer som lagade byxorna. Men vi kan också skriva ”De lagade byxorna” för att betona att det är just de där byxorna som förut var trasiga men nu är lagade som vi menar. Meningarna är identiska, men betyder olika saker beroende på sammanhanget.

Det finns mer att säga om orden de, dem och dom. Till exempel kan orden de och dem som determinativa pronomen förvirra även den mest envisa grammatikpolis. Jag nöjer mig med att konstatera att språkets regler kan komma att förändras. Kanske kommer de och dem ersättas av dom i både tal- och skriftspråk? Språket tenderar ju att förändras mot det mer ”användarvänliga” hållet, vilket jag personligen inte har några åsikter om. Men intressant är det!

 

 

29 kommentarer

Under grammatik, skrivutveckling, Språkutvecklarna, Språkutveckling