Linda Fälth hade arbetat som speciallärare i ett antal år när hon började forska. Hon hade många gånger sett elever som verkade utveckla sin läsning som förväntat, men vid en närmare titt kunde man se att det fanns brister i läsförståelsen. I hennes forskning ”The use of interventions for promoting reading development among struggling readers” (Linnéuniversitetet, 2013) har hon studerat elever i årskurs två som haft behov av specialundervisning i läsning, och som intensivtränat under sex eller sju veckor. Passen har varit korta, mellan 15 och 25 minuter. Hon har jämfört elever som tränat enbart avkodning, enbart läsförståelse samt elever som varvat avkodning och läsförståelse. En fjärde grupp hade ordinarie specialundervisning.
De elever som tränade både avkodning och läsförståelse har haft samma mängd tid som de andra. Eleverna i de tre första grupperna använde datorprogram, vilket specialundervisningsgruppen inte gjorde. En smula överraskande var det inte specialundervisningseleverna som fick bäst resultat, utan eleverna som tränade både avkodning och läsförståelse med hjälp av datorprogram. De närmade sig också de s.k. normalläsarna mest. Att notera är också att de som får kombinationsträning av både avkodning och läsförståelse INTE behöver dubbla tiden.
Resultaten visade sig vara stabila över tid. Eleverna testades igen ett år senare, och då hade avståndet till ”normalläsarna” minskat ännu mer. Kombinerad träning visade sig alltså vara effektiv både på kort sikt och på lång sikt. De positiva resultaten förstärks också av att det i den gruppen är färre elever som efter avslutad intervention fortfarande är i behov av specialundervisning i svenska.
Nelli Kalnak är leg. logoped med lång erfarenhet av att arbeta med barn och ungdomar med språkstörningar. 2014 disputerade hon vid Karolinska institutet med avhandlingen ”Family history, clinical marker and Reading skills in Children with specific language impairment.” Avhandlingen består av tre delar. Del 1 handlar om förekomsten av språkrelaterade diagnoser och problem hos tre generationer släktingar till barn med grav språkstörning i åldrarna 8-12 år. I del 2 undersöks huruvida nonordsrepetition kan fungera som klinisk markör för specifik språkstörning. Del 3 undersöker läsförmågan hos barn som är inskrivna i specialskola för grav språkstörning.
Att det finns en ärftlig faktor vid språkstörningar och dyslexi är sedan länge känt. Men få studier kring hereditet har gjorts i Sverige. Barnen med grav språkstörning hade signifikant fler släktingar med liknande problem än kontrollgruppsbarnen med typisk språkutveckling. Problemen behöver inte se exakt lika ut inom familjen, men innebär svårigheter med språkutveckling, läsning och/eller social interaktion.
Nonordsrepetition (att repetera påhittade och betydelselösa ord) ställer stora krav på såväl fonologiskt minne som fonologisk produktion. Det är förmågor som ofta brister hos både barn/elever med språkstörning som dyslexi. I Nelli Kalnaks studie visade det sig att problem med nonordsrepetition är en stark klinisk markör för språkstörning.
Vad gäller läsutvecklingen hos barn med grav språkstörning, påvisas att barn med grav språkstörning löper mycket hög risk att få läs- och skrivsvårigheter i någon form. Brister i läsförståelse är vanligt, vilket ofta är sammankopplat med bristande språkförståelse, men även med att avkodningssvårigheter stör och hindrar läsningen. Kopplingen mellan läsförståelsebrister och språkförståelseproblem var i fokus i Maria Levlins avhandling som du kan läsa om här på bloggen.
Så var det fettisdag igen. En semla slank ner redan till förmiddagskaffet. Ytterligare en framåt eftermiddagen. Varje år, när semlorna gör comeback på konditorier, caféer och i fikarum, börjar mina tankar snurra runt en av min barndoms hjältar från böckernas och filmernas underbara värld. Ture Sventon. Ni vet den lustige privatdetektiven som har svårt att säga S och älskar semlor. Hans riktiga namn är Sture Svensson, men han uttalar sitt namn Ture Sventon, och favoritbakelsen kallar han temla istället för semla. Bakelser som för övrigt inhandlas på ”Rotas” konditori (Rosas konditori).
Men vad är egentligen Tures problem? Författaren beskriver svårigheterna (om jag minns rätt) precis just så, alltså som svårigheter med att säga s. Vissa källor på nätet idag menar att det i tidiga böcker framkommer att Ture läspar. I min logopedhjärna brukar S som uttalas T kallas för klusilering, vilket är en ganska vanlig fonologisk förenklingsprocess bland barn. Men oavsett vad Tures problem egentligen består i så kan ingen av mina teorier förklara det verkliga mysteriet. Alltså att Ture bara verkar ha problem med att säga S ibland!???!
Om Ture läspade skulle det ju inte hindra honom från att säga S, även om ljudet uttalas oskarpt. Om han inte lärt sig uttala ljudet borde det därmed inte höras alls i hans efternamn. I så fall skulle han kalla sig Ture Tventon. Och om han har en språkstörning i form av en klusilering skulle samtliga S bytas ut mot T. Såvida han inte börjat gå hos en logoped… och lärt sig uttala S i vissa positioner i ord. Men liksom ”faller tillbaka” i sitt gamla uttal i spontantalet…
Medan jag funderar på om jag orkar äta ännu en temla, förlåt, semla, får jag förlika mig med tanken på att jag aldrig kommer få svar på mina frågor om Ture Sventons uttalssvårigheter. Åke Holmberg som skrev de nio böckerna om Ture Sventon dog 1991 och kan därmed inte tillfrågas i ärendet. Om du som läser detta har några spännande upplysningar om Ture är jag tacksam om du delger dem. Så slipper jag brottas med samma funderingar vid semlesäsongens start 2016. Och kom ihåg – Använd endast pitolerna i nödfall!
Då jag för några år sedan fick filmen Hitta läsningen! i min hand öppnades dörren till flera olika användningsområden. Hitta läsningen! är en film som syftar till att vara ett stöd och en inspiration för barn, vårdnadshavare och pedagoger vid den första läs- och skrivinlärningen. Den är ett utmärkt material att titta på vid föräldramöten i förskola (de äldre barnen) och skola och skapar ett bra underlag för diskussioner och tankar. Jag har ibland även skickat hem filmen inför för samtal med enskilda vårdnadshavare med syfte att skapa en grund för samtal.
Filmen innehåller 16 övningar som passar barn i åldrarna 5-8 år och bygger på akutell forskning och beprövad erfarenhet. Dessa övningar är framtagna av Bodil Andersson Rack, legitimerad logoped, med bred erfarenhet av arbete med läs- och skrivsvårigheter, och ger dig vägledning i hur du ska hitta ditt barns nivå och hur ni kan göra övningarna tillsammans. På hemsidan hittar du även material att ladda ner för använding vid genomförandet av en del övningar.
Videoklippen visar en del av filmens innehåll och övningar:
Hitta läsningen! innehåller även en del (ca 10 min.) som uppmärksammar läs- och skrivutvecklingen hos barn och elever med annat modersmål- en mycket viktig del av materialet. Den riktar sig till vårdnadshavare och barn som talar engelska, arabiska, persiska, kurdiska/sorani eller somaliska som modersmål.
Filmen är framtagen av föreningen Kodknäckarna i samarbete med Natur och Kultur och bidrag från Arvsfonden. Filmen beställs via Kodknäckarnas hemsida och kostar 120:-.
För att ett barn ska kunna lära sig läsa och skriva, knäcka koden, måste det utveckla en fonologisk medvetenhet. Att vara fonologiskt medveten innebär att man förstår hur ett språks olika ljud och bokstäver förhåller sig till varandra och hur de i nästa steg bildar ord.
Ett barn som är fonologiskt medveten har en effektiv bokstavskännedom, dvs barnet kan höra olika bokstavsljud i ett ord, kan rimma, avgöra hur olika bokstavsljud låter i början, slutet och inuti ord samt kan hitta ord som liknar varandra. En välutvecklad fonologisk medvetenhet innebär att barnet kan göra om ett ord till annat genom att lägga till, ta bort eller byta ut bokstäver, t ex pil- bil.
De flesta barn tränar detta naturligt i sin vardag tillsammans med vårdnadshavare och andra vuxna, t ex i förskola, förskoleklass och skola, men en ökad medvetenhet kring vikten av en utvecklad fonologisk medvetenhet kan ge fler barn tillgång till kunskapen. Tidigare fanns ett större fokus på kopplingen mellan bokstaven och bokstavens namn i den första läs- och skrivinlärningen. Idag vet vi att barnen/eleverna måste få kunskap om bokstäverna och deras olika ljud för att kunna tillägna sig en god avkodningsförmåga som är avgörande för läsning och skrivning. Praxisalfabetet, som från början utvecklades för barn med språksvårigheter- dyspraxi, är ett intressant alternativ till de vanligare klassrumsalfabeten. Bilderna i Praxisalfabetet låter barnet/eleven göra en koppling mellan bokstavens utseende och dess ljud med stöd av en bild som iscensätter ljudet, inte ett ord som börjar på bokstaven. Bokstaven A representeras vanligen av en Apa men i Praxisalfabetet visas istället en krokodil som gapar- bilden representerar ljudet Aaaa. B är vanligen en boll men i Praxis istället ett spöke som låter B(ö).
I sin största språk-, läs- och skrivsatsning någonsin finns URs tv-serie Livet i Bokstavslandet, en serie program som återkommande har jämförts med sin föregångare från 70-talet, Fem myror är fler än fyra elefanter. Programmet är ett sketchprogram för barn som håller på att upptäcka bokstavsljud, hur bokstäver och ljud bildar ord och som i nästa steg knäcker koden och lär sig läsa. Alla avsnitt fokuserar på fonologisk medvetenhet, kopplingen mellan bokstäver och bokstavsljud samt rimförmågan.
Sketcherna består av flera olika pedagogiska moment och bygger på ett vidgat textbegrepp med inslag av humor, lekfullhet, musik och kunskap. Genom programmet får barn möjlighet att lära sig bland annat att känna igen bokstäver och dess bokstavsljud till att kunna känna igen och skapa rim. Till programmet finns en lärarhandledning.
Huvudpersoner i serien är de alltför självsäkra ordläkarna som opererar trasig ord utan tillräcklig kunskap. Vi möter också Dick och Doris som jobbar i Bokstavsbutiken samt Bobby och Epa som i Ordförrådet lånar ut ord till besvärliga kunder. På polisstationen i Bokstavslandet sysselsätter sig polisen med att leta efter rim som är på rymmen. Showartisterna på Bokstavsteatern sliter i sin tur för att få ihop den stora sång- och dansfinalen om bokstäver som avslutar varje avsnitt.
Att på ett spännande och lustfyllt erfara och leka med bokstäver, bokstavsljud, rim och ramsor är den bästa vägen till en god fonologisk medvetenhet.
I detta inlägg gör vi ett besök på en av Halmstads många förskolor, men av respekt för det barn som beskrivs i inlägget namnger jag varken förskolan eller pedagogerna. På denna förskola vistas en kille med stora svårigheter att uttrycka sig förståeligt med hjälp av talet. Han pratar gärna och har massor med ord, men hans bristande uttal gör att både barn och vuxna har svårt att tolka vad han säger. Pojken har under det senaste året blivit alltmer medveten om sitt problem, och är ledsen och frustrerad i perioder.
Förskolan är en s.k. sagoförskola, med starkt fokus på högläsning och boksamtal. Under hösten 2013 utvecklade pedagogerna ett arbetssätt med boksamtalen, som plötsligt möjliggjorde för pojken att återberätta sagan så att alla kan förstå honom. Under ett arbetspass med lera på förskolan började pojken spontant att återskapa figurer från sagan de för tillfället jobbade med. Med enstaka ord och gester kunde han kommunicera till pedagogerna vad det var han såg i sina lerfigurer. Pedagogerna uppmuntrade honom att fortsätta och hjälpte honom att skapa sagans landskap med hjälp av att måla och dekorera en gammal skokartong. Sakta men säkert blev lådan en magisk scen för att återuppleva sagan på ännu ett sätt, och de andra barnens nyfikenhet väcktes. Snart ville de göra likadant som pojken, och själva skapa figurer från sagan och dramatisera med hjälp av dem. Pojkens självförtroende fick en kick och statusen höjdes omedelbart.
De kloka pedagogerna gjorde små lappar med stödord från sagan, och kan med hjälp av dem ge en struktur i pojkens berättande så att det följer en kronologisk ordning och ”röd tråd”. De drar fram lappar, och pojken berättar med hjälp av lerfigurerna i sagolandskapet som han skapat i den vackert målade skokartongen. Hans ögon lyser medan han pratar – och alla förstår! Utan rekvisitan hade det varit mycket svårt att följa hans berättelse, men tack vara pojkens och pedagogernas samarbete har han hittat ytterligare ett sätt att uttrycka sig på. Han tar ofta fram sina lerfigurer och berättar gärna sagan för föräldrar, barn och besökande på förskolan.
För barn med olika typer av språkliga svårigheter är det mycket viktigt att både föräldrar och förskola jobbar aktivt med en mångfald av uttryckssätt, eftersom flera kommunikationssätt stärker varandra. Och historien om pojken på Kvarngränd illustrerar det kanske viktigaste av allt – att lyckade samtal skapar självförtroende, tro på sin egen kommunikativa förmåga och ökad lust att kommunicera mer.
Tidigare i vintras skrev jag ett inlägg kring Skolverkets resonemang gällande dyslektiska elevers rätt att använda alternativa hjälpmedel/verktyg vid genomförandet av de nationella proven i åk 3 och 6. Debatten har sedan dess fortgått och är än mer aktuell idag när vi är mitt upp i genomförandet av dessa prov.
Återigen blir likvärdighetsproblematiken mellan de svenska klassrummen, skolorna och kommunerna tydligt. Elever med svår dyslexi behandlas olika vid nationella prov beroende på vilken skola de går i. Detta väcker stark kritik och ifrågasätts av lärare, skolledare och forskare, bl a Monica Reichenberg.
TV4 har nyligen, inför skapandet av sin reportageserie, genomfört en undersökning där de frågade 325 skolor hur de har valt att agera vid genomförandet. Bland dessa finns flera skolor som har valt att bortse från Skolverkets instruktioner, med anledning av att de ser att eleverna vid ett genomförande utan de alternativa verktygen skulle gå ett säkert misslyckande till mötes. Här finns skolor som anger att de inte vet hur man har valt att göra och sedan de skolor som följt instruktionerna.
Många är de lärare som dryftar denna fråga och dom känner en frustration och oro för eleverna och deras många gånger redan självklara misslyckande. Jag vet skolor som har valt att inte låta elever med dyslexi genomföra proven, i överenskommelse med elev och vårdnadshavare, för att bespara eleven nederlaget och stressen det kunde ha inneburit. Rätt eller fel? Ja, självklart finns där flera aspekter att ta hänsyn till i detta- men en elev som redan har prövat misslyckandets väg mången gång har kanske inte rätt utgångsläge i detta?
I min tidigare roll, som specialpedagog på en skola, hade jag under flera år ansvar för genomförandet av dessa prov med just den elevgrupp vi här diskuterar, eleverna i stort behov av alternativa verktyg med anledning av läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi. Jag vet att jag många gånger försökt peppa och stötta deras självkänsla då de har kämpat med både avkodning och därefter förståelse av det nyss, hjälpligt avkodade. Många näsdukar förbrukades och många tårar rann under dessa otaliga och för eleverna plågsamma timmarna. Men vi genomförde uppdraget, utan ”fusk”. I efterhand måste jag dock reflektera över hur mycket tid elev och lärare sedan fick ägna åt att återhämta delar av elevens akademiska självkänsla- för den var ofta ganska naggad i kanten. Allt detta blev återigen så tydligt för mig då jag såg Linus och Vilma beskriva sina erfarenheter i TV4s inslag.
Att som elev ha läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi är något som påverkar den akademiska självbilden i stort och smått. Jag har sett elever ta emot sin diagnos med glädje (Så skönt att jag inte var dum i huvudet…) samtidigt som andra reagerat mycket mer negativt och känt sig förtvivlade. Många av dessa elever har upplevt många, av varierande storlek, misslyckanden och jämför sig ofta med sina kamrater. Är det då rätt väg att gå när vi, trots att vi har en ganska stor vetskap om utfallet, utsätter dessa elever för ytterligare nederlag genom att delta i de nationella proven? Vad vill vi få för kunskap genom detta och kan vi möjligen få denna kunskap på annat vis?
I URs programserie Åsså har jag dyslexi får vi möta åtta ungdomar som har dyslexi och höra dem berätta om sin skolvardag och sina tankar i och med diagnosen. Programserien gavs ut 2012 och har varit ett stort stöd för elever med läs- och skrivsvårigheter. Materialet är avsett för åk F-3 och kommer med en lärarhandledning.
Måtte vi kunna tänka lite längre kring detta och komma bortanför diskussionen kring huruvida de nationella proven genomförda med stöd av alternativa verktyg ska ses som missvisande kring en elevs läsförståelse eller inte. För visst är det, i enlighet med Lgr11, elevens textförståelse och förmåga att använda de, av skolan, tillhandahållna förståelsestrategiverktygen som ska bedömas? Annars kanske alltför många elevers känsla att Dyslexi är bajs förstärks- precis som hos Vera Nord. Lyssna och begrunda…
Vera har också lanserats sin blogg med samma namn som låten. Bloggen vänder sig till barn och ungdomar med dyslexi, och självklart alla andra som är nyfikna!
Maria Magnusson disputerade nyligen vid Göteborgs Universitet med en avhandling om hur barn uppfattar och lär in symboler – Skylta med kunskap. En studie av hur barn urskiljer grafiska symboler i hem och förskola. Avhandlingen ger oss viktig kunskap om barns förmåga att tolka och använda sig av grafiska symboler, och hur denna inlärning egentligen går till.
Carina Fast betonar i sin bok ”Att läsa och skriva i förskolan” att barn tidigt lär sig olika symboler i datorspel, på maskiner, på skyltar o.s.v. Hon menar att det är nödvändigt att utveckla denna förmåga för att så småningom kunna förstå alfabetet och dess symboliska innebörd för språkljuden. Bokstäver ÄR just symboler.
I Målen i Lpfö98 står dessutom att läsa: Förskolan ska sträva efter att varje barn
utvecklar intresse för skriftspråk samt förståelse för symboler och deras kommunikativa funktioner,
utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa,
I Maria Magnussons avhandling studerar Maria hur barn i olika åldrar hanterar en förbudssymbol, i form av ett kryss över något, och hur de tillverkar egna förbudsskyltar. Sedan studeras hur förskolepedagoger kan stötta barnens förståelse av symbolen, dels genom att erbjuda barnen variation i symbolens användande men sedan också genom att erbjuda dem kontrast – alltså växla mellan frånvaro/närvaro av symbolen.
Ett mycket viktigt resultat är att kontrast, d.v.s. att växla mellan frånvaro/närvaro av symbolen har mycket bättre effekt på barnens förståelse för och inlärning av symbolen. Barnen verkar lära sig genom skillnadet och inte genom likadana exempel. Genom att tillföra och ta bort symbolen verkar barnen fästa uppmärksamhet på skillnaden och symbolens funktion, vilket gör att de så småningom kan urskilja dess betydelse i sammanhanget och sedan även generalisera symbolens innebörd till andra sammanhang.
För alla som jobbar med tidig läs- och skrivinlärning kan dessa resultat ge tankar kring hur undervisningen kan läggas upp. Barnen lär sig bättre genom kontrast än genom variation, och bearbetar helheten utifrån närvaro/frånvaro av en symbol. Alla barn behöver lära sig kopplingen mellan fonem-grafem och omvänt, en kunskap som måste vara överinlärd och helt automatiserad för att barnen sedan ska lyckas med sin läs- och skrivinlärning. Kanske kan man nå framgång genom att arbeta med sådana kontraster även i läs- och skrivinlärningen?
Traditionella klassrumsalfabet känner vi alla till. Apa – A, Boll – B, Cykel – C o.s.v. Sådana alfabet är centrerade och uppbyggda kring bokstäverna, och syftar till att barnen ska koppla samman bokstaven med en bild/ett ord som börjar med denna bokstav. Detta är ganska svårt för barnen och kräver tankebearbetning i många led. Barnet måste förstå vilket ord bilden avser, för att sedan göra en analys av ordet och höra vilket som är det första språkljudet i ordet. Sedan ska de koppla ihop detta språkljud till bokstaven som just då tränas.
Som jag redan nämnt tidigare är det många barn som får en skjuts i sin tidiga läsinlärning med hjälp av Praxisalfabetet. Praxisbilderna sätter i motsats till traditionella alfabet INTE bokstaven i centrum, utan fokuserar på att ge barnen en artikulatorisk anvisning till hur de olika språkljuden låter och görs. Bokstavskännedomen får de på köpet. Genom att lära känna språkljuden enskilt blir det naturligt att börja kombinera ihop dem till stavelser och ord. Att på ett lekfullt sätt kombineranågra praxisbilder så att de bildar stavelser och ord kan ge barnen en tidig fonologisk medvetenhet och förståelse för hur språket är uppbyggt. Materialet kan användas redan från mycket tidig ålder, och har sedan fördelen att vara mycket anpassningsbart så att en kompetent och medveten pedagog kan följa barnets utveckling och med nya anpassade övningar utmana barnet på varje nivå i utvecklingen mot språkande, läsande och skrivande.
Jag har under åren även sett barn med olika svårigheter erövra skriftspråket med praxisalfabetets hjälp, bl.a. i följande fall:
1. För barn som har svårigheter med att lära in kopplingen mellan fonem (språkljud) och grafem (bokstav) kan det ibland vara en god idé att låta bokstäverna vila ett tag för att enbart fokusera på momentet som i litteraturen brukar kallas fonemsyntes. D.v.s. att kombinera ihop språkljuden med varandra. Barnet blir medvetet om att ljud bildar ord, och bygger upp självförtroendet kring att faktiskt kunna ”läsa” bilderna utan att de svåra bokstäverna varit i fokus.
2. För barn med oral och verbal dypraxi är det svårt att styra artikulatorerna och kunna uttala de olika ljuden. (Läs mer på: länk till Ågrenska)Dessa barn behöver oerhört frekvent, strukturerad och envis talträning men blir ändå inte alltid normaltalande. De har egentligen inga svårigheter med att lära in själva bokstäverna, men eftersom språkljuden uttalas fel är det väldigt lätt att det ord de läser förvanskas så mycket när barnet uttalar ordet, att hen inte kan förstå vilket ord det var. För dessa barn är det ofta en hjälp att i kombination med bokstäverna även använda praxisbilderna, eftersom dessa kan ge barnet en artikulatorisk anvisning till vilket språkljud bokstaven representerar.
3. För barn med dyslexi är det ofta nödvändigt att jobba MYCKET med avkodningen på en rent fonologisk nivå innan de knäcker läskoden. Det finns ett flertal beprövade metoder som utgår från läsningens fonologiska, ljudande del, bl.a FonoMix eller Witting, men även praxisalfabetet kan av en medveten pedagog med framgång användas för att lära sig att ljuda samman språkljuden till stavelser och ord.
I det här läget känns det viktigt att påpeka att ingen metod är undergörande eller omnipotent. Medvetna och kompetenta pedagoger behöver en uppsjö av material och metoder i sin ”verktygslåda” för att kunna ge varje enskilt barn rätt verktyg för lärande. Jag vill uppmuntra alla pedagoger, specialpedagoger, logopeder och andra som jobbar med barns språk-, läs- och skrivlärande att prova sig fram och plocka det bästa ur många metoder för att hitta flexibla lärmetoder som möjliggör individanpassning. Traditionella alfabet kan kompletteras med Praxis och vice versa.
I detta inlägg vill jag presentera ytterligare ett briljant sätt att använda praxisalfabetets fina bilder. Pedagoger på Skeppets förskola var ute efter att få till en daglig rutin där barnen fick många chanser att härma några utvalda ljud, eftersom några barn i gruppen hade uttalssvårigheter och även gick hos logoped. Ur Lpfö 98: ”Verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt.”
Pedagogernas kloka tankar mynnade ut i en smart strategi där man har satt upp Praxisbilder på ytterdörren så att bilderna tillsammans bildar ett magiskt lösenord. Detta lösenord måste man måste säga varje gång man passerar dörren. När barnen går ut, vilket ofta sker både förmiddag och eftermiddag, sätter de handen mot bilderna i tur och ordning och härmar språkljuden, och ljudar sig på så sätt igenom lösenordet. Vissa barn får en första stolt och glad upplevelse av att kunna läsa, och praxisalfabetet hjälper barnen på detta sätt att så smått börja knäcka läskoden.
Pedagogerna väljer ut språkljuden och byter sedan ut dem med jämna mellanrum. I början valde man att sätta upp några bilder med språkljud som brukar vara lättproducerade för barnen, så att alla skulle få en positiv känsla av att klara av uppgiften med lösenord. Så småningom har man ökat svårighetsgraden, och barnen härmar ljuden så gott de kan. Har man svårt för att uttala ett särskilt ljud bekräftar pedagogerna genom att bara säga efter barnet, fast med rätt uttal. Ibland har man något särskilt barn i fokus och då väljer man bilder med språkljud som just det barnet behöver träna på.
Detta sätt att arbeta med praxisalfabetet stärker barnens fonologiska utveckling, men också den fonologiska medvetenheten och metoden börjar redan i tidig ålder bygga en bro till den viktiga läsinlärningen. ”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar intresse för skriftspråk samt förståelse för symboler och deras kommunikativa funktioner (Ur Lpfö 98, sid 10.)
Språkutvecklarna 