Ni känner alla till PISA-undersökningarnas nedåtgående resultat under 2000-talet, och att svenska elevers läsning försämrats de senaste årtiondena. Många elever går ut grundskolan utan att ha så pass god läsförståelse att de förstår och har behållning av en vanlig dagstidning, vilket leder till problem med att delta i det demokratiska samhället, och även påverkar fortsatta studier och arbetsliv. Men vad händer med läsförmågan hos dessa elever? Kan högskola/universitet och/eller arbetslivet träna eller kompensera för de bristande läskunskaperna? Hämtar eleverna upp sin läsning som vuxna?
SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) kom nyligen med rapporten Lära för livet där resultat från OECD’s undersökning PIAAC (Programme for the internationel assessment of adult competencies) redovisas. Av resultaten framkommer att den yngre vuxna befolkningens kunskaper visar samma försämring i läsning och matematik som man sett i PISA-undersökningens analys av skolelever. De kunskaper och färdigheter som eleven inte utvecklat under skoltiden verkar inte heller kunna ”repareras” genom yrkeserfarenhet och fortbildning under vuxenlivet. Försämringarna verkar gälla de elever som lämnade grundskolan efter millennieskiftet. Den svenska yngre vuxna befolkningen står sig fortfarande relativt väl i jämförelse med andra länder, men försprånget har minskat.
Studien får mig att tänka på hur viktigt det är att svenskt utbildningssystem fokuserar på läs- och skrivuppdraget, och att tidiga insatser sätts in på individ-, grupp- och organisationsnivå när målen inte uppnås. Argumentationen att vi inte har råd håller inte. Vi har inte råd med att låta bli. Kostnaderna för individen är stora när konsekvenserna av att inte utveckla sin läsförmåga kan vara livslånga; att inte kunna eller klara av högre utbildning, att inte vara fri att välja det jobb man vill ha, och att inte kunna ta till sig samhällsinformation. Kostnaderna för samhället är ännu större i form av utanförskap, arbetslöshet, kompetenstapp och ohälsa m.m.
Språkutvecklarna 