Läsning och skrivning och flerspråkighet

Med anledning av mitt tidigare inlägg ”Flerspråkig karläggning av avkodning och läsning”, så ska jag fortsätta djupdykningen i läsning och skrivning med ett flerspråkigt perspektiv. 

Ofta sker läs och skrivutvecklingen hos flerspråkiga elever problemfritt, och eleven får via sin flerspråkighet en ord och begreppsrikedom, samt ett kreativt och flexibelt språkanvändande med en uppsjö av uttryck, språkliga konstruktioner och metaforer från de olika kulturer och språk som eleven möter.

Men om vi ska problematisera det hela så måste man också inse att det sammanhang eleven befinner sig i spelar en avgörande roll för hur elevens färdigheter kommer att utvecklas. Och det sammanhanget kan vara ganska komplext i och med att läs och skrivundervisningen sker i olika kontexter i skolan. Exempelvis i svenska, svenska som andraspråk, modersmålsundervisning och specialundervisning. Men faktum är att läsning och skrivning används i samtliga ämnen. Det är sällan eller aldrig endast en pedagog inblandad i elevens läs- och skrivundervisning, utan ett flertal pedagoger. Allt detta gör att den redan komplexa läs- och skrivinlärningen blir än mer komplex att reda i när utvecklingen inte går som förväntat.

Alla som mött elever i flerspråkig utveckling, med läs- och skrivsvårigheter, vet att det är svårt att avgöra vad som är vad. Beror svårigheterna med läsning och skrivning på att eleven inte behärskar det språk som eleven förväntas läsa och skriva på? Är brister i läsförståelse kanske bara ett resultat av brister i ordförråd och/eller grammatisk förståelse? Hur påverkas läs- och skrivinlärningen av att eleven har utmaningen att erövra två skilda skriftspråkssystem? Frågorna kan vara många, och det är av allra största vikt att man inte förhastar slutsatserna, samt att man kartlägger elevens samtliga språk. Och när man gör det är modersmålsläraren en nyckelperson. Hen kan redogöra för modersmålets uppbyggnad, skriftspråket, elevens kunskaper och språkliga förmåga m.m. Ett samarbete mellan samtliga berörda lärare, inklusive modersmålsläraren är nödvändigt för att förstå elevens förutsättningar.

Man vet att andraspråkselever löper större risk att vara mindre bekanta med textens innehåll, ämnesområde och språk, och behöver därför lära sig lässtrategier, dels för att förstå texten de läser och dels för att lära sig strategier att hantera nya texter i andra sammanhang.

När man granskar läromedel och faktatexter kan man också lätt upptäcka att språket är påverkat av ursprungskulturens språk. Som svensk är det lätt att skaffa sig en bild av vad rik nederbörd är, men en somalier kan ha helt andra referensramar och tolka uttrycket på ett annorlunda sätt.

Andra hinder eller problem kan uppstå i mötet mellan eleven och det mer akademiska språket i skolan. Men det finns också andra tänkbara orsaker till läs- och skrivsvårigheter; bristande språkstimulans, bristande undervisning, låg motivation, ingen läsvana, språkstörning, dyslexi, syn eller hörsel-problematik för att nämna några. Alla dessa faktorer måste vägas in i den samlade bedömningen av eleven, för att säkerställa att stödet riktar in sig på rätt saker och håller hög kvalitet.

Flerspråkigheten i sig orsakar ALDRIG läs- och skrivsvårigheter. Människans hjärna klarar att hantera en mängd olika språk, inklusive skriftspråk. Däremot kan det vara så att en svag språkutveckling på ett eller flera språk påverkar läs- och skrivutvecklingen negativt.

Så varför är det viktigt att fundera kring detta över huvud taget? Om flerspråkighet inte orsakar läs- och skrivsvårigheter så är väl allt frid och fröjd!

Anledningen är att i Sverige löper flerspråkiga elever större risk att misslyckas i skolan. Exakt vad det beror på låter jag vara osagt. I forskningsöversikten ”Att läsa och skriva – forskning och beprövad erfarenhet” läste jag följande häromdagen: ”… elever med utländsk bakgrund genomsnittligt har sämre studieresultat i grundskolan än infödda svenska. Det kan inte råda något tvivel om att detta förhållande har ett samband med att många av dessa elever har en behärskning av svenska som inte motsvarar den infödda normen, samtidigt som svenska är det språk på vilket de får sin undervisning. På samma sätt är det klart att de sämre studieresultaten hänger samman med att elever med utländsk bakgrund oftare har sämre läs- och skrivförmåga än infödda elever.”

Så vad gör vi för fel? Varför klarar vi inte av att tillfredsställa dessa elevers behov språkligt, pedagogiskt, socialt?

Generellt sett är läsinlärning och utveckling av läsförmågan på ett svagt språk (ett språk som inte behärskas på åldersadekvat inföddnivå) mer problematisk än på ett för barnets ålder normalt utvecklat språk. Ett antal villkor är ofta inte uppfyllda för barn med utländsk bakgrund, villkor som visat sig ha positiva effekter på läsinlärning och utvecklingen av läsförmåga. Dessa är bland annat följande:

• undervisningsspråket är detsamma som det språk eleven använder i hemmet,
• eleven har ett ordförråd på minst 6 000 – 10 000 ord i undervisningsspråket,
• eleven förstår innebörden av minst 75 procent av innehållsorden i de texter som ska läsas.

Om barnets förstaspråk används som undervisningsspråk finns det en rimlig chans att basdelen är normalutvecklad och att barnet har tillägnat sig språkets uttal och grammatiska system. Detta är en viktig förutsättning för att barnet ska förstå principen för hur tal och skrift förhåller sig till varandra och lära sig principen för avkodning. (Bialystok 2002, Purves 1990)

Följande tabell är baserad på uppgifter från Collier 1987. Här ser man att den genomsnittliga tidsåtgången för att lära sig ett andraspråk är som kortast om ankomståldern i det nya landet är 8 och 11 år, vilket beror på att barnet då ofta kan läsa och skriva på sitt modersmål vilket gör resan in i det nya språket enklare. Kommer barnet tidigare än så kan det ta upp till åtta år, vilket även gäller för de som kommer till Sverige mellan 12 och 15 års ålder. Dessa fakta får mig att fundera kring alla barn som är födda här och går i förskolan i Sverige. De borde rimligtvis ha samma förutsättningar vid skolstart eller senast under lågstadiet givet att det tar 3-8 år att lära sig språket till infödd nivå. Men om vi tittar på måluppfyllelse, betyg och behörighet till nationella program m.m. så talar statistiken alltså emot det.

Detta bekräftades på Flerspråkighet i Fokus 2015 då Elisabeth Lindén pratade; ”Skillnaderna mellan infödda elever och elever med utländsk bakgrund, födda i Sverige, som gått hela sin skoltid i Sverige, indikerar att den svenska skolan inte lyckas ge en fullgod och likvärdig utbildning.” Analyser av skillnaderna mellan infödda elever och elever med utländsk bakgrund (födda i Sverige och som gått hela sin skoltid i Sverige) från PISA-resultatet 2012  indikerar att den svenska skolan inte lyckas ge en fullgod och likvärdig utbildning.

Dyslexi är lika vanligt förekommande hos flerspråkiga som hos enspråkiga. Vid dyslexi ska parallella svårigheter med fonologisk bearbetning kunna observeras på båda språken. Dyslexin kan dock ta sig uttryck på olika sätt beroende på skriftspråkssystem och ortografi i de olika språken, t.ex. i engelska och danska.

Skolan ska arbeta utifrån varje elevs behov, och en diagnos är på det sättet mindre viktig i sammanhanget. För individen och familjen kan det dock vara viktigt att få veta orsaken till svårigheterna och en diagnos kan hjälpa till att förklara både svårigheter och behov.

Vad gäller det förebyggande arbetet är det av största vikt att redan från späd ålder stimulera barnets samtliga språk, arbeta med en positiv flerspråkig identitet samt ge barnet många positiva möten med böcker och sagor på barnets samtliga språk.

Annons

Nelli Kalnaks forskning om svenska barn med grav språkstörning

Nelli Kalnak är leg. logoped med lång erfarenhet av att arbeta med barn och ungdomar med språkstörningar. 2014 disputerade hon vid Karolinska institutet med avhandlingen ”Family history, clinical marker and Reading skills in Children with specific language impairment.” Avhandlingen består av tre delar. Del 1 handlar om förekomsten av språkrelaterade diagnoser och problem hos tre generationer släktingar till barn med grav språkstörning  i åldrarna 8-12 år. I del 2 undersöks huruvida nonordsrepetition kan fungera som klinisk markör för specifik språkstörning. Del 3 undersöker läsförmågan hos barn som är inskrivna i specialskola för grav språkstörning.

Att det finns en ärftlig faktor vid språkstörningar och dyslexi är sedan länge känt. Men få studier kring hereditet  har gjorts i Sverige. Barnen med grav språkstörning hade signifikant fler släktingar med liknande problem än kontrollgruppsbarnen med typisk språkutveckling. Problemen behöver inte se exakt lika ut inom familjen, men innebär svårigheter med språkutveckling, läsning och/eller social interaktion.

Nonordsrepetition (att repetera påhittade och betydelselösa ord) ställer stora krav på såväl fonologiskt minne som fonologisk produktion. Det är förmågor som ofta brister hos både barn/elever med språkstörning som dyslexi. I Nelli Kalnaks studie visade det sig att problem med nonordsrepetition är en stark klinisk markör för språkstörning.

Vad gäller läsutvecklingen hos barn med grav språkstörning, påvisas att barn med grav språkstörning löper mycket hög risk att få läs- och skrivsvårigheter i någon form. Brister i läsförståelse är vanligt, vilket ofta är sammankopplat med bristande språkförståelse, men även med att avkodningssvårigheter stör och hindrar läsningen. Kopplingen mellan läsförståelsebrister och språkförståelseproblem var i fokus i Maria Levlins avhandling som du kan läsa om här på bloggen.

 

FonoMix Munmetoden

FonoMix Munmetoden är både ett material och en strukturerad metod för att jobba med läs- och skrivinlärning, i tre delar. Första delen av materialet riktar sig till förskolebarn i 4-5årsåldern, och heter Leka med Pratljud. Detta material innehåller bilder av munnar som gör barnen medvetna om språkljuden.

S-mun

Andra delen av materialet heter FonoMix Sats för Förskoleklass och riktar sig alltså till förskoleklassen. Här finns en berättelse som ger förståelse för att ljuden och orden vi säger även kan ritas/skrivas med bokstäver. Metoden bygger sedan vidare på munbilder, språkljud och bokstäver för att barnen ska kunna knäcka läskoden.

Sista delen heter FonoMix Sats för skolan och är avsedd för klassundervisning år 1-2 samt för special-, tal- eller svA-undervisning. Många elever med annat modersmål än svenska, som har svårigheter att uttala eller särskilja olika vokalljud får också synligt stöd i materialet eftersom munnen och artikulationen av ljuden är i fokus.

Materialet är multisensoriskt och aktiverar flera av barnets sinnen. Detta gör det särskilt lämpligt för elever med språkstörning, eller elever som ligger i riskzonen för att utveckla dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter. Materialet har också fördelen att vara mycket välstrukturerat och passar därför både erfarna och oerfarna pedagoger. Gullan Löwenbrand Jansson som har skapat materialet, har lång erfarenhet av läs- och skrivinlärning hos barn i blandade åldrar och är även specialpedagog. Hon har provat ut materialet på både normalspråkiga elever och elever med grav språkstörning.

Min personliga erfarenhet är att elever som gång på gång misslyckats med sin läs- och skrivinlärning kan lyckas med hjälp av FonoMix, givetvis i kombination med duktiga pedagoger. På Nyhemsskolan i Halmstad finns kommunens språkprofil för elever med grava språkstörningar. (Läs mer om förskolans och skolans språkprofil.) Här används materialet i flera årskurser, och man har sett att det har stora fördelar för elever som har fonologiska svårigheter. Materialet har också fungerat mycket bra att kombinera med praxisalfabetet.

SBU rapport om dyslexi

Under 2014 kom Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, med en rapport om dyslexi. Rapporten har gjorts på förfrågan från Socialstyrelsen och är en del av ett regeringsuppdrag. I arbetsgruppen bakom rapporten återfinns många erkända forskare såsom Stefan Samuelsson, Barbro Bruce och Gunilla Salo. Rapporten har granskats av bl.a. Carsten Elbro, Bente Erikson Hagtvet m.fl.

I ett Sverige där såväl utredning som hjälp och stödinsatser för personer med dyslexi varierar kraftigt, kan denna rapport vara ett steg på vägen mot konsensus. Hela rapporten återfinns på följande länk, och en sammanfattning av slutsatserna i rapporten kan du läsa nedan:

• Om barn med dyslexi på ett strukturerat sätt får träna kopplingen mellan språkljud (fonem) och bokstäver (grafem) så förbättras deras läsförmåga, stavning, läsförståelse, läshastighet och förmåga att uppmärksamma språkets ljudmässiga uppbyggnad (fonologisk medvetenhet).
• Det går inte att uttala sig om nyttan av andra former av läs- och skrivträning eller av alternativa verktyg (hjälpmedel för att stödja, kompensera och utveckla läsförmåga som t ex appar i mobiltelefonen). Samtliga granskade metoder är otillräckligt utvärderade.
• Redan innan barnen har fått undervisning i att läsa och skriva i skolan, kan dyslexi upptäckas genom testning. Brister i fonologisk medvetenhet, snabb automatiserad benämningsförmåga samt bokstavskännedom har nämligen ett samband med dyslexi. Fördelar och nackdelar med sådan testning har inte utvärderats. Man har inte heller granskat Insatser som syftas att träna dessa förmågor innan den formella läs- och skrivstarten.
• I Sverige används mer än 50 olika tester för att upptäcka och utreda barn med dyslexi. Inget av testerna är vetenskapligt utvärderat dvs det saknas studier som undersöker om de är tillförlitliga och mäter det som avses. Det betyder inte att testerna är dåliga, utan att de behöver beforskas mer.

PÅ Youtube kan du se en film om rapporten.

Mysteriet med Ture Sventon och temlorna – reflektioner på fettisdagens afton

Så var det fettisdag igen. En semla slank ner redan till förmiddagskaffet. Ytterligare en framåt eftermiddagen. Varje år, när semlorna gör comeback på konditorier, caféer och i fikarum, börjar mina tankar snurra runt en av min barndoms hjältar från böckernas och filmernas underbara värld. Ture Sventon. Ni vet den lustige privatdetektiven som har svårt att säga S och älskar semlor. Hans riktiga namn är Sture Svensson, men han uttalar sitt namn Ture Sventon, och favoritbakelsen kallar han temla istället för semla. Bakelser som för övrigt inhandlas på ”Rotas” konditori (Rosas konditori).

Men vad är egentligen Tures problem? Författaren beskriver svårigheterna (om jag minns rätt) precis just så, alltså som svårigheter med att säga s. Vissa källor på nätet idag menar att det i tidiga böcker framkommer att Ture läspar. I min logopedhjärna brukar S som uttalas T kallas för klusilering, vilket är en ganska vanlig fonologisk förenklingsprocess bland barn. Men oavsett vad Tures problem egentligen består i så kan ingen av mina teorier förklara det verkliga mysteriet. Alltså att Ture bara verkar ha problem med att säga S ibland!???!

Om Ture läspade skulle det ju inte hindra honom från att säga S, även om ljudet uttalas oskarpt. Om han inte lärt sig uttala ljudet borde det därmed inte höras alls i hans efternamn. I så fall skulle han kalla sig Ture Tventon. Och om han har en språkstörning i form av en klusilering skulle samtliga S bytas ut mot T. Såvida han inte börjat gå hos en logoped… och lärt sig uttala S i vissa positioner i ord. Men liksom ”faller tillbaka” i sitt gamla uttal i spontantalet…

Medan jag funderar på om jag orkar äta ännu en temla, förlåt, semla, får jag förlika mig med tanken på att jag aldrig kommer få svar på mina frågor om Ture Sventons uttalssvårigheter. Åke Holmberg som skrev de nio böckerna om Ture Sventon dog 1991 och kan därmed inte tillfrågas i ärendet. Om du som läser detta har några spännande upplysningar om Ture är jag tacksam om du delger dem. Så slipper jag brottas med samma funderingar vid semlesäsongens start 2016. Och kom ihåg – Använd endast pitolerna i nödfall!

Berätta! Lyssna! Läs!- en mässa för lättläst & språkglädje

Alla människor, barn som vuxna, har rätt att få ta till sig skriven text i olika former och genrer och känna glädjen i detta!

För att en demokrati ska fungera måste nyheter, samhällsinformation och litteratur vara tillgängliga för alla. Med utgångspunkt i detta får lättlästa medier en avgörande roll i att tillgodose alla medborgares rätt till böcker, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar.

Den senaste PIAAC-studien visade att drygt 13 procent av Sveriges vuxna befolkning, eller cirka 800 000 personer, har någon form av läsnedsättning som medför att de har ett uttalat behov av mer lättillgängliga medier. PISA-studien, 2012, tydliggjorde att andelen svaga läsare bland barn och unga ökar samtidigt som andelen starka läsare minskar- också här finns en stor grupp individer i behov av det stöd som lättlästa medier tillhandahåller.

Genom att lättlästa texter och material blir allt vanligare blir de också mer lättillgängliga för de som av olika anledningar har lässvårigheter eller är otränade läsare. Målgrupper för lättlästa medier är t ex personer med funktionsnedsättningar, personer med dyslexi, invandrare, äldre och lässvaga unga.

För att ytterligare lyfta och tillgängliggöra den lättlästa litteraturen bjuder Stadsbiblioteket i Halmstad, årets vinnare av utmärkelsen Bästa lättlästa bibliotek den 8 oktober in till en eftermiddag med lättläst och språkglädje i fokus under parollen Berätta, Lyssna, Läs! Detta arrangemang äger rum som en del av Dyslexiveckan.

Datum: Onsdagen 8/10
Tid: kl. 13.30-18.00
Plats: Stadsbiblioteket Halmstad

Dagen bjuder bland annat på:

• Bokmässa med författare, förlag och föreningar. Extra intressant information för er pedagoger i skolan är att en representant från Inläsningstjänst finns på mässan. Passa på att ställa alla era frågor till henne som rör er och era elevers tillgång till Inläsningstjänsts tjänster.
• Mässtorg med berättare som förtäljer skrönor för besökarna.
• Kärnhusets logopeder finns också på plats och svarar på frågor om språkutveckling, flerspråkighet och läs- och skrivsvårigheter. Logopederna kommer också att hålla i en workshop kring språkstimulerande appar. Ett bra tillfälle att få tips om hur man kan använda sig av appar i undervisningen.
• Dagen bjuder också på flera föreläsningar, bland annat berättar författarna Per Gustavsson, Thomas Halling och Magnus Nordin om sina böcker och sitt skrivande.
• Extra roligt tycker vi också att det är att vi kommer att ha livs levande Läshundar på plats. I USA använder man sedan 15 år tillbaka utbildade läshundar i undervisningen för att stimulera och hjälpa barn med lässvårigheter. Ta chansen att prova på att läsa högt för en av de medverkande läshundarna och samtidigt ställa dina frågor om läspedagogiken till hundförarna. En av de medverkande hundförarna är Marie Bosson Rydell som bland annat skrivit de populära Kråke-böckerna. Hon tillsammans med 13 andra författare träffar du i bokförlaget Idus monter på bokmässan.

Söndagen 12/10 kl. 11.00-16.00 har vi en Tillgänglighetsdag.

Med dagens aktiviteter vill vi förmedla budskapet : Vi är alla olika men vi är lika mycket värda!

En dag fylld av debatt, lustfyllda arrangemang och skapande verkstäder för alla med eller utan funktionsnedsättning i alla åldrar.

Dagen bjuder Ika & Åke – en clÅwnföreställning speciellt för speciella, Glada kören och Halmstad melodifestival uppträder. Tillgänglighetsdebatt med kommunpolitiker, mässtorg, rullstolsdans,

Sinnenas verkstad, teaterskoj och utställningar.

Dyslexiveckans program i sin helhet erbjuder en mängd språk-, läs- och skrivinspirerande aktiviteter.

Har ni några frågor hör gärna av er till:
Ulrika Thorbjörnsson, bibliotekarie            e-post: ulrika.thorbjornsson@halmstad.se
Tove Carlsson, bibliotekarie                          e-post: tove.carlsson@halmstad.se

Fonologisk medvetenhet fokus i ”Livet i Bokstavslandet” (UR)

För att ett barn ska kunna lära sig läsa och skriva, knäcka koden, måste det utveckla en fonologisk medvetenhet. Att vara fonologiskt medveten innebär att man förstår hur ett språks olika ljud och bokstäver förhåller sig till varandra och hur de i nästa steg bildar ord.

Ett barn som är  fonologiskt medveten har en effektiv bokstavskännedom, dvs barnet kan höra olika bokstavsljud i ett ord, kan rimma, avgöra hur olika bokstavsljud låter i början, slutet och inuti ord samt kan hitta ord som liknar varandra. En välutvecklad fonologisk medvetenhet innebär att barnet kan göra om ett ord till annat genom att lägga till, ta bort eller byta ut bokstäver, t ex pil- bil.

De flesta barn tränar detta naturligt i sin vardag tillsammans med vårdnadshavare och andra vuxna, t ex i förskola, förskoleklass och skola, men  en ökad medvetenhet kring vikten av en utvecklad fonologisk medvetenhet kan ge fler barn tillgång till kunskapen. Tidigare fanns ett större fokus på kopplingen mellan bokstaven och bokstavens namn i den första läs- och skrivinlärningen. Idag vet vi att barnen/eleverna måste få kunskap om bokstäverna och deras olika ljud för att kunna tillägna sig en god avkodningsförmåga som är avgörande för läsning och skrivning. Praxisalfabetet, som från början utvecklades för barn med språksvårigheter- dyspraxi, är ett intressant alternativ till de vanligare klassrumsalfabeten. Bilderna i Praxisalfabetet låter barnet/eleven göra en koppling mellan bokstavens utseende och dess ljud med stöd av en bild som iscensätter ljudet, inte ett ord som börjar på bokstaven. Bokstaven A representeras vanligen av en Apa men i Praxisalfabetet visas istället en krokodil som gapar- bilden representerar ljudet Aaaa. B är vanligen en boll men i Praxis istället ett spöke som låter B(ö).

I sin största språk-, läs- och skrivsatsning någonsin finns URs tv-serie Livet i Bokstavslandet, en serie program som återkommande har jämförts med sin föregångare från 70-talet, Fem myror är fler än fyra elefanter. Programmet är ett sketchprogram för barn som håller på att upptäcka bokstavsljud, hur bokstäver och ljud bildar ord och som i nästa steg knäcker koden och lär sig läsa. Alla avsnitt fokuserar på fonologisk medvetenhet, kopplingen mellan bokstäver och bokstavsljud samt rimförmågan.

Sketcherna består av flera olika pedagogiska moment och bygger på ett vidgat textbegrepp med inslag av humor, lekfullhet, musik och kunskap. Genom programmet får barn möjlighet att lära sig bland annat att känna igen bokstäver och dess bokstavsljud till att kunna känna igen och skapa rim. Till programmet finns en lärarhandledning.

Huvudpersoner i serien är de alltför självsäkra ordläkarna som opererar trasig ord utan tillräcklig kunskap. Vi möter också Dick och Doris som jobbar i Bokstavsbutiken samt Bobby och Epa som i Ordförrådet lånar ut ord till besvärliga kunder.  På polisstationen i Bokstavslandet sysselsätter sig polisen med att leta efter rim som är på rymmen. Showartisterna på Bokstavsteatern sliter i sin tur för att få ihop den stora sång- och dansfinalen om bokstäver som avslutar varje avsnitt.

Att på ett spännande och lustfyllt erfara och leka med bokstäver, bokstavsljud, rim och ramsor är den bästa vägen till en god fonologisk medvetenhet.

 

Kommunikation med lera och konst på Kvarngränds förskola

I detta inlägg gör vi ett besök på en av Halmstads många förskolor, men av respekt för det barn som beskrivs i inlägget namnger jag varken förskolan eller pedagogerna. På denna förskola vistas en kille med stora svårigheter att uttrycka sig förståeligt med hjälp av talet. Han pratar gärna och har massor med ord, men hans bristande uttal gör att både barn och vuxna har svårt att tolka vad han säger. Pojken har under det senaste året blivit alltmer medveten om sitt problem, och är ledsen och frustrerad i perioder.

Förskolan är en s.k. sagoförskola, med starkt fokus på högläsning och boksamtal. Under hösten 2013 utvecklade pedagogerna ett arbetssätt med boksamtalen, som plötsligt möjliggjorde för pojken att återberätta sagan så att alla kan förstå honom. Under ett arbetspass med lera på förskolan började pojken spontant att återskapa figurer från sagan de för tillfället jobbade med. Med enstaka ord och gester kunde han kommunicera till pedagogerna vad det var han såg i sina lerfigurer. Pedagogerna uppmuntrade honom att fortsätta och hjälpte honom att skapa sagans landskap med hjälp av att måla och dekorera en gammal skokartong. Sakta men säkert blev lådan en magisk scen för att återuppleva sagan på ännu ett sätt, och de andra barnens nyfikenhet väcktes. Snart ville de göra likadant som pojken, och själva skapa figurer från sagan och dramatisera med hjälp av dem. Pojkens självförtroende fick en kick och statusen höjdes omedelbart.

De kloka pedagogerna gjorde små lappar med stödord från sagan, och kan med hjälp av dem ge en struktur i pojkens berättande så att det följer en kronologisk ordning och ”röd tråd”. De drar fram lappar, och pojken berättar med hjälp av lerfigurerna i sagolandskapet som han skapat i den vackert målade skokartongen.  Hans ögon lyser medan han pratar – och alla förstår! Utan rekvisitan hade det varit mycket svårt att följa hans berättelse, men tack vara pojkens och pedagogernas samarbete har han hittat ytterligare ett sätt att uttrycka sig på. Han tar ofta fram sina lerfigurer och berättar gärna sagan för föräldrar, barn och besökande på förskolan.

För barn med olika typer av språkliga svårigheter är det mycket viktigt att både föräldrar och förskola jobbar aktivt med en mångfald av uttryckssätt, eftersom flera kommunikationssätt stärker varandra. Och historien om pojken på Kvarngränd illustrerar det kanske viktigaste av allt – att lyckade samtal skapar självförtroende, tro på sin egen kommunikativa förmåga och ökad lust att kommunicera mer.

Forskning om barns symbolinlärning – implikationer för den tidiga läs- och skrivinlärningen?

Maria Magnusson disputerade nyligen vid Göteborgs Universitet med en avhandling om hur barn uppfattar och lär in symboler – Skylta med kunskap. En studie av hur barn urskiljer grafiska symboler i hem och förskola. Avhandlingen ger oss viktig kunskap om barns förmåga att tolka och använda sig av grafiska symboler, och hur denna inlärning egentligen går till.

Carina Fast betonar i sin bok ”Att läsa och skriva i förskolan” att barn tidigt lär sig olika symboler i datorspel, på maskiner, på skyltar o.s.v. Hon menar att det är nödvändigt att utveckla denna förmåga för att så småningom kunna förstå alfabetet och dess symboliska innebörd för språkljuden. Bokstäver ÄR just symboler.

I Målen i Lpfö98 står dessutom att läsa: Förskolan ska sträva efter att varje barn

• utvecklar intresse för skriftspråk samt förståelse för symboler och deras kommunikativa funktioner,
• utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa,

I Maria Magnussons avhandling studerar Maria hur barn i olika åldrar hanterar en förbudssymbol, i form av ett kryss över något, och hur de tillverkar egna förbudsskyltar. Sedan studeras hur förskolepedagoger kan stötta barnens förståelse av symbolen, dels genom att erbjuda barnen variation i symbolens användande men sedan också genom att erbjuda dem kontrast – alltså växla mellan frånvaro/närvaro av symbolen.

Ett mycket viktigt resultat är att kontrast, d.v.s. att växla mellan frånvaro/närvaro av symbolen har mycket bättre effekt på barnens förståelse för och inlärning av symbolen. Barnen verkar lära sig genom skillnadet och inte genom likadana exempel. Genom att tillföra och ta bort symbolen verkar barnen fästa uppmärksamhet på skillnaden och symbolens funktion, vilket gör att de så småningom kan urskilja dess betydelse i sammanhanget och sedan även generalisera symbolens innebörd till andra sammanhang.

För alla som jobbar med tidig läs- och skrivinlärning kan dessa resultat ge tankar kring hur undervisningen kan läggas upp. Barnen lär sig bättre genom kontrast än genom variation, och bearbetar helheten utifrån närvaro/frånvaro av en symbol. Alla barn behöver lära sig kopplingen mellan fonem-grafem och omvänt, en kunskap som måste vara överinlärd och helt automatiserad för att barnen sedan ska lyckas med sin läs- och skrivinlärning. Kanske kan man nå framgång genom att arbeta med sådana kontraster även i läs- och skrivinlärningen?

Länk till Skolporten där du kan läsa en intervju med Maria Magnusson.

Praxis – som ett led i den tidiga läsinlärningen

Traditionella klassrumsalfabet känner vi alla till. Apa – A, Boll – B, Cykel – C o.s.v. Sådana alfabet är centrerade och uppbyggda kring bokstäverna, och syftar till att barnen ska koppla samman bokstaven med en bild/ett ord som börjar med denna bokstav. Detta är ganska svårt för barnen och kräver tankebearbetning i många led. Barnet måste  förstå vilket ord bilden avser, för att sedan göra en analys av ordet och höra vilket som är det första språkljudet i ordet. Sedan ska de koppla ihop detta språkljud till bokstaven som just då tränas.

Som jag redan nämnt tidigare är det många barn som får en skjuts i sin tidiga läsinlärning med hjälp av Praxisalfabetet. Praxisbilderna sätter i motsats till traditionella alfabet INTE bokstaven i centrum, utan fokuserar på att ge barnen en artikulatorisk anvisning till hur de olika språkljuden låter och görs. Bokstavskännedomen får de på köpet. Genom att lära känna språkljuden enskilt blir det naturligt att börja kombinera ihop dem till stavelser och ord. Att på ett lekfullt sätt kombinera några praxisbilder så att de bildar stavelser och ord kan ge barnen en tidig fonologisk medvetenhet och förståelse för hur språket är uppbyggt. Materialet kan användas redan från mycket tidig ålder, och har sedan fördelen att vara mycket anpassningsbart så att en kompetent och medveten pedagog kan följa barnets utveckling och med nya anpassade övningar utmana barnet på varje nivå i utvecklingen mot språkande, läsande och skrivande.
Jag har under åren även sett barn med olika svårigheter erövra skriftspråket med praxisalfabetets hjälp, bl.a. i följande fall:

1. För barn som har svårigheter med att lära in kopplingen mellan fonem (språkljud) och grafem (bokstav) kan det ibland vara en god idé att låta bokstäverna vila ett tag för att enbart fokusera på momentet som i litteraturen brukar kallas fonemsyntes. D.v.s. att kombinera ihop språkljuden med varandra. Barnet blir medvetet om att ljud bildar ord, och bygger upp självförtroendet kring att faktiskt kunna ”läsa” bilderna utan att de svåra bokstäverna varit i fokus.

2. För barn med oral och verbal dypraxi är det svårt att styra artikulatorerna och kunna uttala de olika ljuden. (Läs mer på: länk till Ågrenska)Dessa barn behöver oerhört frekvent, strukturerad och envis talträning men blir ändå inte alltid normaltalande. De har egentligen inga svårigheter med att lära in själva bokstäverna, men eftersom språkljuden uttalas fel är det väldigt lätt att det ord de läser förvanskas så mycket när barnet uttalar ordet, att hen inte kan förstå vilket ord det var. För dessa barn är det ofta en hjälp att i kombination med bokstäverna även använda praxisbilderna, eftersom dessa kan ge barnet en artikulatorisk anvisning till vilket språkljud bokstaven representerar.

3. För barn med dyslexi är det ofta nödvändigt att jobba MYCKET med avkodningen på en rent fonologisk nivå innan de knäcker läskoden. Det finns ett flertal beprövade metoder som utgår från läsningens fonologiska, ljudande del, bl.a FonoMix eller Witting, men även praxisalfabetet kan av en medveten pedagog med framgång användas för att lära sig att ljuda samman språkljuden till stavelser och ord.

I det här läget känns det viktigt att påpeka att ingen metod är undergörande eller omnipotent. Medvetna och kompetenta pedagoger behöver en uppsjö av material och metoder i sin ”verktygslåda” för att kunna ge varje enskilt barn rätt verktyg för lärande. Jag vill uppmuntra alla pedagoger, specialpedagoger, logopeder  och andra som jobbar med barns språk-, läs- och skrivlärande att prova sig fram och plocka det bästa ur många metoder för att hitta flexibla lärmetoder som möjliggör individanpassning. Traditionella alfabet kan kompletteras med Praxis och vice versa.