Många barn behöver träna sitt tal eller språk av olika anledningar. Bäst resultat nås om barnet får tillfälle att träna sitt språk ofta, i vardagen och i meningsfulla situationer. Förskolans och skolans pedagoger spelar en stor roll i barns språkutveckling, och en ännu större roll i att få till vardagasträning för de barn som behöver extra stöd att utveckla sitt språk.
Själv har jag arbetat många år i kommun, och har bara knappt ett års erfarenhet av att arbeta på logopedmottagning. Ändå minns jag tydligt att mycket tid gick åt till att jaga pedagoger och specialpedagoger på telefon i ambitionen att samverka och ha en dialog kring de barn som fått bedömning och/eller träning av språket på logopedmottagningen (självklart med godkännande från barnets vårdnadshavare). Att få åka ut till barnens verksamhet var en omöjlighet. Tid och ekonomi gjorde att ledningen satte stopp för det.
Som logoped i kommunen har jag upplevt samma sak. Vi vet ofta om att barnen har kontakt med logopedmottagningen – men vi vet inte vad som framkommit där eller vad logopedmottagingen rekommenderar att barnen ska träna och få stöd i. Föräldrar kan inte alltid återge logopedmottagningens rekommendationer, och informationsglappet blir ett faktum.
För att minska informationsglappet använder vi i Halmstad en informationsöverföringsblankett som underlättar för oss i arbetsvardagen. I korthet går det till så här:
När barnet är på besök på logopedmottagningen frågar man vårdnadshavarna om de godkänner att förskolans pedagoger får information om barnets behov av stöd och träning. Man frågar också om det är ok att kommunlogoped kopplas in. Om vårdandshavarna är positiva så fyller man i en blankett. Den tar vårdnadshavarna sedan med till förskolans pedagoger.
På blanketten finns logopedmottagningens information, men också kontaktuppgifter till kommunlogoped. Anledningen till detta är att logopedisk information i skrift, ofta kryddad med facktermer såsom t.ex. ”dentalisering” eller ”pragmatiska svårigheter”, kan vara svårtolkad för pedagogerna på förskolan. De tar i så fall kontakt med kommunlogoped som åker ut till förskolan för att hjälpa dem att tolka informationen, samt översätta den till kvalitativa åtgärder som är rimliga och lämpliga i barngruppen och i förskolans kontext. Ofta skrivs en handlingsplan som tydliggör vad som ska göras, av vem, hur och när samt när en uppföljning ska ske.
Arbetssättet har fungerat väl. Samtliga inblandade sparar tid genom att viss informationsöverföring har standardiserats, och jagandet via telefon minskar. De insatser pedagogerna och kommunlogoped kommer fram till blir mer träffsäkra, eftersom vi har logopedmottagningens information om vad barnet behöver för stöd och träning. Många gånger ligger logopedmottagningens information helt i linje med vad vi sett i våra observationer av barnet, och då känns det tryggt att veta att det finns en samsyn. Men vad gäller ordförråd och språkförståelse händer det att vi blir förvånade – barnet har kanske stora brister i språkförståelse men döljer det i vardagen eftersom hen har goda strategier för att kompensera den svårigheten. Och storlek eller djup i barns ordförråd är näst intill omöjligt att bedöma enbart genom observation.
Det omvända gäller också. På logopedmottagningen träffar man barnet enskilt, i en lugn miljö där barnet kanske inte blir utsatt för distraktorer eller stressmoment som är vanliga i förskolans miljö. Det gör att pedagoger i förskolan många gånger ser behov som uppstår i samspel och lek med andra barn, behov som logopedmottagningen inte har en chans att upptäcka. När vi arbetar tillsammans på detta sätt blir vi starkare, och kvalitén för barnet ökar.
Språkutvecklarna 