En liten grupp – ett sammanhang där kommunikationen kan få utrymme

 

Ett av mina första uppdrag när jag först började jobba som logoped i förskolan, var att åka ut och observera en pojke på 18 månader under en förmiddag på förskolan. Pojken – vi kan kalla honom Sixten – hade skolats in när han var 14 månader och tiden därefter beskrevs av pedagogerna som ett enda långt kaos. Sixten spenderade stora delar av sina dagar på förskolan med att försöka avskärma sig och skapa en distans till de andra barnen o pedagogerna. Han kunde sitta med ryggen mot barngruppen, vagga för sig själv och stirra in i ett hörn i långa stunder. Han grät och skrek ofta och mycket, och gråten och skriken var den enda egentliga kommunikation han använde. Sixten lyssnade inte till sitt namn och verkade inte heller ha språkförståelsen att tolka det pedagogerna sade till honom.

Under observationen fick jag snabbt uppfattningen att Sixten var alldeles överväldigad av att befinna sig i en stor barngrupp, med hög ljudnivå och många intryck. Jag upplevde det som att han kämpade väldigt mycket med att förstå vad det var som hände runt omkring honom. Han verkade uppleva sin vardag som ett kaos i vilket han förtvivlat försökte bringa reda.

Med ett pressat arbetslag och en maxad barngrupp kändes det nästan arrogant att föreslå att pojken skulle få utökat vuxenstöd i en mindre grupp barn. Men läget var akut eftersom pojken mådde så uppenbart dåligt av att vistas på förskolan. Vi visste vad vi ville göra, nämligen skapa lugn och trygghet för att därefter kunna locka Sixten in i samspel och kommunikation. Vi ville prova att använda mycket bilder och teckenstöd för att visualisera och konkretisera språket, och vi ville även jobba med grundläggande begrepp och ordförråd för att se om Sixten nappade på språket. Vi började tänka utifrån vilka barn som skulle kunna tänkas dra nytta av, och må väl av att få vara i en liten grupp tillsammans med Sixten. De andra barnen i gruppen fick inte vara för dominanta eller verbala, vi ville hellre ha barn som kunde ge Sixten det kommunikationsutrymme han behövde. Efter att ha bestämt att Sixten och tre andra barn skulle få delta i en liten grupp tillsammans med en av pedagogerna behövde vi så bara hitta tiden för att nämnda pedagog skulle kunna genomföra aktiviteterna. Det fanns inga resurser att sätta in, vi var tvungna att hitta utrymmen i vardagen. Vår omedelbara lösning var att Sixtens lilla grupp gick ut 20 minuter tidigare än de andra barnen tillsammans med en av pedagogerna. Sedan gick de in 20 minuter före de andra, och på så sätt skapades utrymme för den pedagogen att ägna dessa stunder åt Sixten. Utomhus fokuserade pedagogen på att skapa samspel i leken, där Sixten med hjälp av vuxenstödet så småningom kunde delta. Inomhus, när de andra barnen fortfarande var ute, fokuserade hon på att samtala kring bilder, foton och böcker, samt att benämna, benämna och återigen benämna.

Efter bara några veckor märktes stora skillnader i Sixtens välmående. Han hade fortfarande svårt att vara i den stora gruppen, men han hade börjat knyta an till pedagogerna och kunde le, visa intresse och ge ögonkontakt när han var i den lilla gruppen. Han lärde sig också ganska snabbt att härma och imitera, vilket ju är en förutsättning för att utveckla kommunikationen.

Efter ca två månader märkte vi stora skillnader i Sixtens kommunikation och språkutveckling. Han lyssnade till sitt namn, tog initiativ till samtal genom att peka eller röra vid pedagogerna och han tecknade även ett antal ord.

Den lilla gruppen hade gett det nödvändiga utrymmet för kommunikation som Sixten behövde. Där fanns möjlighet att fokusera eftersom där inte hela tiden var andra saker som pockade på uppmärksamheten. Där fanns ett lugnare tempo och där byggdes upp en trygghet som bestod i att det var samma aktiviteter som gjordes på samma sätt varje dag. Ett litet antal barn var med som Sixten kunde betrakta i lugn och ro och lära känna i sin takt. I den lilla gruppen kunde pedagogen tydliggöra sin kommunikation, använda bilder och tecken och dra ner på det annars ganska uppskruvade tempot.

Särskilt för barn som Sixten, men även för ALLA barn som vistas i förskolan, önskar jag mig mindre barngrupper och fler pedagoger. Ämnet barnantal är högaktuellt efter att föräldrar fått rycka in och arbeta ideellt på en förskola i Göteborg där personal blev sjukskriven, vikarier saknades och barngrupperna var maxade. Med ett oklart politiskt läge vet man inte heller vad som kommer att avsättas i budgetar runt om i landet. Förhoppningsvis blir barn och utbildningsfrågorna de viktigaste frågorna inför nyvalet 2015.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Barnantal, Förebyggande arbete, Förskola, grav språkstörning, språkförståelse, Språkstörning, Språkutvecklarna, Språkutveckling, TAKK, tecken, tidig kommunikation, Tidiga insatser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s