Förskolors utformning – konsekvenser för barns kommunikation och koncentration

Sedan 1/9 arbetar jag med att ta fram riktlinjer för hur förskolor och grundskolor ska byggas och utformas i Falkenbergs kommun. Det är ett spännande projekt som har gett mig möjlighet att åka ut till samtliga verksamheter och titta på deras lokaler, intervjua barn och pedagoger kring miljöernas utformning, samt att ta fram olika underlag för att utvärdera lokalernas påverkan på barns lärande och mående.

En sak som framkommit i alla samtal med pedagoger är vikten av att kunna gruppera barnen i förskolans olika lokaler. Att kunna gruppera är viktigt utifrån många olika aspekter, för att få ner ljudnivån, skapa samtalsro, ge möjlighet till lugn och avskild lek, och för att som pedagog kunna arbeta med ett fåtal barn åt gången m.m. I många verksamheter saknar man förutsättningar att gruppera i den utsträckning man vill då det kan vara så många som 25 barn i gruppen i en avdelning med tre rum – ett stort och två mindre. I praktiken innebär det att ca 6-8 barn kan använda de små rummen, och kvar i det stora rummet blir således 17-19 barn. Skolverkets rekommendationer om barngruppers storlek är följande. ”Som riktmärke för antal barn i en barngrupp rekommende­rar Skolverket 6–12 för barn i åldern 1–3 år respektive 9–15 för barn i åldern 4–5 år. Riktmärket ska tolkas som något att förhålla sig till och inte något statiskt. Det kan alltså vara både färre eller fler barn i en barngrupp än vad riktmärket anger.” (Allmänna råd för kvalitet i förskolan, Skolverket)

Förskolans kvalitet skapas i mötet mellan vuxna, barn och objekt för lärande, och kvalitet skapas därmed i konkreta, kommunikativa möten mellan vuxen och barn.[1] Det är interaktionen och kommunikationen som avgör barnens mående, lärande och utveckling i förskolan. Lokalernas roll är att skapa förutsättningar, exempelvis genom möjlighet att gruppera barngruppen i mindre konstellationer, växelverkan mellan grupparbete och individuellt arbete och god ljudmiljö för att kunna föra goda samtal. Kvalitet i förskolan påverkas av barnens möjlighet att ta initiativ, att leka tillsammans på egen hand, att pedagogerna arbetar i samarbete och dialog med vårdnadshavarna och av att klimatet är samspelande[2].

Att gruppera barnen är särskilt viktigt för att både barn och pedagoger ska uppleva kvalitet i verksamheten[3]. Pedagogen behöver se och möta individuella barn i deras lärande och behov, samt engagera sig och samtala med ett fåtal barn åt gången för att kunna skapa utmanande lärarorienterade miljöer. I förskolan sker fler långa och utvecklande dialoger med barn om olika lärandeobjekt, när de har möjlighet att gå iväg med ett fåtal barn (i genomsnitt fyra till fem individer)[4]. Det är därmed av stor vikt att lokalerna ger flexibilitet i gruppkonstellationer, så att de tillåter sådana samtal och möten. Barn undersöker omvärlden i relation till den egna kroppen och behöver möjlighet att genom rörelse utforska rum, material och möbler. På stora ytor i förskolan kan de få utlopp för sitt rörelsebehov, och i mindre rum kan de dra sig undan och få tillfälle att utforska i en lugnare miljö[5].

 

I många kommuner ligger barngruppernas storlek runt 20 barn/avdelning. Självklart är det angeläget att aktivt arbeta för att få ner de siffrorna. Många kommuner har ont om förskoleplatser och behöver bygga nya förskolor. Och när det görs är det oerhört viktigt att ta med sig följande; Ska vi ha en chans att kunna följa rekommendationerna kring barngruppers storlek när det behövs, under åtminstone delar av dagen, så är det nödvändigt att förskolor byggs med tillräckligt många och stora utrymmen. En större hemvist bör kompletteras med minst tre mindre rum, och eventuellt någon eller några rum som är gemensamma för samtliga avdelningar. Det är dock otroligt viktigt att gemensamhetsytor inte byggs på bekostnad av avdelningsytor. Jag har sett många exempel på stora torg som används som matsalar, svåranvända ytor som sällan kommer barnen till gagn på det sätt som det är tänkt.

Interaktion och kommunikation är nycklar till barns lärande. Vi måste bygga lokaler som stödjer interaktion och kommunikation. Det gör vi bl.a. genom att bygga en variation av rum och ytor där barn kan jobba i par, små grupper och stora grupper, genom att prioritera ljudmiljön så att de goda samtalen underlättas, och genom att ha manuellt styrd och dimbar belysning som ger förutsättningar att anpassa belysningen utifrån aktivitet, dygnsrytm och barnens humör. Vi behöver också fundera över vilken mängd möten vi vill att våra barn ska ha under en dag i verksamheten, och bespara dem stressen det kan innebära att ha alltför många möten och relationer samtidigt. Förskolan ska vara en trygg miljö med en rimlig mängd möten utifrån åldern för alla barn.

Bilden illustrerar antalet möten för det individuella barnet (gul figur). Varje avdelning/grupp består av 12-22 barn (blå figurer) samt minst tre pedagoger (grå figurer). På den egna avdelningen behöver barnet bygga många och nära relationer, och för varje avdelning ökar antalet möten avsevärt. Antalet möten i relation till antalet avdelningar på förskolan bör tänkas igenom och tydliggöras redan i projekteringsstadiet.

På förskolor med fler än två avdelningar behöver också infrastruktur och flöden i förskolan analyseras, liksom andelen möten i de olika mötesplatserna, t.ex. utemiljön eller på ett gemensamt torg. Sex dörrar till och från ett torg kommer att påverka hur barnen kan leka och koncentrera sig i olika aktiviteter där, eftersom det då är givet att mängden trafik kan bli störande. Sammanfattningsvis så behöver vi bygga för arbetsro, kommunikation och samtal, inkludering och koncentration.

Referenser:

[1] Om relationell pedagogik, Aspelin & Persson, 2011

[2] Förskolan – arena för barns lärande, Sheridan, Pramling Samuelsson & Johansson (2011)

[3] Barngruppers storlek i förskolan, Skolverket rapport 433

[4] 1. Dagplejen i Danmark – en forskningsrapport 2. Stemmer i Faellesskabet 3. Stressundersogelse af de mindste born i Danmark – en forskningsrapport, Hansen (2013 och 2014)

[5] Pedagogisk miljö i tanke och handling, Linda Linder (2016)

En liten grupp – ett sammanhang där kommunikationen kan få utrymme

 

Ett av mina första uppdrag när jag först började jobba som logoped i förskolan, var att åka ut och observera en pojke på 18 månader under en förmiddag på förskolan. Pojken – vi kan kalla honom Sixten – hade skolats in när han var 14 månader och tiden därefter beskrevs av pedagogerna som ett enda långt kaos. Sixten spenderade stora delar av sina dagar på förskolan med att försöka avskärma sig och skapa en distans till de andra barnen o pedagogerna. Han kunde sitta med ryggen mot barngruppen, vagga för sig själv och stirra in i ett hörn i långa stunder. Han grät och skrek ofta och mycket, och gråten och skriken var den enda egentliga kommunikation han använde. Sixten lyssnade inte till sitt namn och verkade inte heller ha språkförståelsen att tolka det pedagogerna sade till honom.

Under observationen fick jag snabbt uppfattningen att Sixten var alldeles överväldigad av att befinna sig i en stor barngrupp, med hög ljudnivå och många intryck. Jag upplevde det som att han kämpade väldigt mycket med att förstå vad det var som hände runt omkring honom. Han verkade uppleva sin vardag som ett kaos i vilket han förtvivlat försökte bringa reda.

Med ett pressat arbetslag och en maxad barngrupp kändes det nästan arrogant att föreslå att pojken skulle få utökat vuxenstöd i en mindre grupp barn. Men läget var akut eftersom pojken mådde så uppenbart dåligt av att vistas på förskolan. Vi visste vad vi ville göra, nämligen skapa lugn och trygghet för att därefter kunna locka Sixten in i samspel och kommunikation. Vi ville prova att använda mycket bilder och teckenstöd för att visualisera och konkretisera språket, och vi ville även jobba med grundläggande begrepp och ordförråd för att se om Sixten nappade på språket. Vi började tänka utifrån vilka barn som skulle kunna tänkas dra nytta av, och må väl av att få vara i en liten grupp tillsammans med Sixten. De andra barnen i gruppen fick inte vara för dominanta eller verbala, vi ville hellre ha barn som kunde ge Sixten det kommunikationsutrymme han behövde. Efter att ha bestämt att Sixten och tre andra barn skulle få delta i en liten grupp tillsammans med en av pedagogerna behövde vi så bara hitta tiden för att nämnda pedagog skulle kunna genomföra aktiviteterna. Det fanns inga resurser att sätta in, vi var tvungna att hitta utrymmen i vardagen. Vår omedelbara lösning var att Sixtens lilla grupp gick ut 20 minuter tidigare än de andra barnen tillsammans med en av pedagogerna. Sedan gick de in 20 minuter före de andra, och på så sätt skapades utrymme för den pedagogen att ägna dessa stunder åt Sixten. Utomhus fokuserade pedagogen på att skapa samspel i leken, där Sixten med hjälp av vuxenstödet så småningom kunde delta. Inomhus, när de andra barnen fortfarande var ute, fokuserade hon på att samtala kring bilder, foton och böcker, samt att benämna, benämna och återigen benämna.

Efter bara några veckor märktes stora skillnader i Sixtens välmående. Han hade fortfarande svårt att vara i den stora gruppen, men han hade börjat knyta an till pedagogerna och kunde le, visa intresse och ge ögonkontakt när han var i den lilla gruppen. Han lärde sig också ganska snabbt att härma och imitera, vilket ju är en förutsättning för att utveckla kommunikationen.

Efter ca två månader märkte vi stora skillnader i Sixtens kommunikation och språkutveckling. Han lyssnade till sitt namn, tog initiativ till samtal genom att peka eller röra vid pedagogerna och han tecknade även ett antal ord.

Den lilla gruppen hade gett det nödvändiga utrymmet för kommunikation som Sixten behövde. Där fanns möjlighet att fokusera eftersom där inte hela tiden var andra saker som pockade på uppmärksamheten. Där fanns ett lugnare tempo och där byggdes upp en trygghet som bestod i att det var samma aktiviteter som gjordes på samma sätt varje dag. Ett litet antal barn var med som Sixten kunde betrakta i lugn och ro och lära känna i sin takt. I den lilla gruppen kunde pedagogen tydliggöra sin kommunikation, använda bilder och tecken och dra ner på det annars ganska uppskruvade tempot.

Särskilt för barn som Sixten, men även för ALLA barn som vistas i förskolan, önskar jag mig mindre barngrupper och fler pedagoger. Ämnet barnantal är högaktuellt efter att föräldrar fått rycka in och arbeta ideellt på en förskola i Göteborg där personal blev sjukskriven, vikarier saknades och barngrupperna var maxade. Med ett oklart politiskt läge vet man inte heller vad som kommer att avsättas i budgetar runt om i landet. Förhoppningsvis blir barn och utbildningsfrågorna de viktigaste frågorna inför nyvalet 2015.

Tankar om barnen och språket utifrån Skolverkets nya råd för förskolan – slopad maxgräns för antalet barn i grupperna.

I förra veckan presenterades Skolverkets nya råd för förskolan. De träder i kraft från och med den 17 december 2013. De ersätter tidigare allmänna råd (SKOLFS 2005:10) och har framarbetats utifrån gällande lagstiftning, samt förtydligande och revidering av Lpfö98 , Läroplan för förskolan. I de nya råden har man bland annat tagit bort maxgränsen för rekommenderat antal barn i barngrupperna. Den tidigare gränsen på 15 barn har slopats, och man hänvisar istället till att alla grupper har olika behov och dessa behov ska analyseras utifrån varje enskilt fall.

Som logoped med många års erfarenhet av arbete i förskolan uppfylls jag av tvivel och irritation när jag läser de nya råden. Skolverket framhåller vikten av att se till barngruppen och barnens bästa när man sätter samman grupperna, och menar att förskolechefen och huvudmannen alltid ska luta sig mot en ”barnkonskekvensanalys”.

Det tycker jag låter fantastsikt bra! Men vad innebär det? Vem ska göra det? Utifrån vilka grunder? Är det egentligen någon skillnad från tidigare – förskolan har alltid strävat efter att se till barnens bästa och möta varje individ utifrån individens egna förutsättningar. Detta vet, och gör alla förskolpedagoger jag någonsin mött. Problemet är bara att de gång på gång konstaterar att som pedagoger hade de kunnat ge barnen mer och göra mer, om de haft förutsättningarna. Förskolecheferna konstaterar samma sak, men har inga resurser att sätta in. Vidare konstaterar pedagogerna att barnen hade behövt mer vuxentid och mindre grupper för att få sammanhang, gemenskap och trygghet, samt må bra, utvecklas och lära sig på allra bästa sätt. Men vem lyssnar på dem? Inte de som beslutar om resurserna i alla fall. Tyvärr är det inte förskolpedagogerna som har mandat att bestämma förutsättningarna för den verksamhet de arbetar i. De lever i en vardag där många varje dag känner sig otillräckliga, upplever stress och missnöje kring sitt eget arbete. De har inte fått förutsättningar att genomföra det uppdrag som givits dem, eftersom det finns ett stort feltänkande i hela utbildningssystemet. Detta feltänkande innebär i korthet att eftersom barn är just barn som har begränsade möjligheter att föra sin egen talan, nedprioriterar man dem och sparar in på dem. Ju yngre barnen är desto längre ned hamnar de på prioriteringslistan. Hur förklarar man annars att de få resurser som finns ofta läggs på att släcka bränder i de senare skolåren, fast att alla inblandade sett hur behoven glöder redan från det att barnet var litet. Har samhället verkligen inte förmåga att se att sjunkande resultat i skolan inte enbart hänger ihop med nämnda skola, utan även med de senaste 20 årens besparingar på de små barnen redan i förskolan? Skolverket har själva gett ut rapporter om att ökade gruppstorlekar kan öka andelen barn i behov av särskilt stöd, vilket man hänvisar till i de nya råden:

”Mängden av ömsesidig kommunikation är beroende av gruppstorlek och personaltäthet. Barn utvecklar sin kommunikativa förmåga i samspel med andra barn och vuxna i sammanhang som är meningsfulla för barnen och som bygger på deras tidigare erfarenheter. I en barngrupp med många barn och få vuxna blir förutsättningarna sämre för dialog vilket kan leda till envägskommunikation som endast består av att de vuxna säger till barnen vad de ska göra och inte göra. Barn i behov av särskilt stöd i sin utveckling och barn med annat modersmål än svenska gynnas generellt i mindre barngrupper med hög personaltäthet. Utvärderingar visar att andelen barn i behov av särskilt stöd i sin utveckling ökar i och med att barngruppsstorlekarna blir större. En generellt god kvalitet är ofta den bästa insatsen för barn i behov av särskilt stöd i sin utveckling. Ett förebyggande arbete där bland annat barngruppens storlek anpassas till centrala faktorer kan förhindra att behov av särskilt stöd uppstår.”

Man behöver inte vara logoped för att räkna ut vad för lite dialog och för mycket envägskommunikation resulterar i. Sämre språkutveckling för varje enskilt barn. Då är det kanske inte så konstigt att svenska elever idag kämpar med bristande ordförråd och sämre läsförståelse, vilket resulterar i svårigheter med att prestera inom de flesta ämnen.

Ytterligare en fundering kring ämnet. Skolverket menar att man i barnkonsekvensanalyserna ska ta hänsyn till många olika faktorer såsom lokalernas storlek, miljöns utformning och personalens kompetens. Jag skulle vilja ställa frågan till Skolverket, hur en hög pedagogisk kompetens kan motivera fler barn i grupperna. Ska man ”straffas” för att man har hög kompetens, och få fler barn i gruppen bara för att man är duktig på sitt jobb? Att vara en kompetent pedagog innebär för mig att kunna skapa en meningsfull verksamhet där varje barn möts utifrån sina behov, får utvecklas, må bra och lyckas varje dag. Det har ingenting med en inbillad förmåga att ”klara av” många barn i barngrupperna. Hade man varit förankrad i verksamheten i förskolan hade man förstått att stora barngrupper innebär mindre möjlighet att kunna genomföra den pedagogiska delen av uppdraget. Pedagoger kan vara hur kompetenta som helst, men är grupperna för stora så kommer allt för mycket tid att läggas på brandkårsutryckningar i form av konfliktavvärjning, den fundamentala omsorgen av barnen, samt att bara styra upp den grundläggande strukturen på förskolan. Så vad är egentligen syftet med en slopad maxgräns av antalet barn i förskolan?

Min största irritation är att jag naivt trodde att Skolverket mera aktivt skulle bevaka och ta ställning för barnen och deras intressen. För ärligt talat – vem tjänar på en slopad maxgräns egentligen? Inte är det barnen i alla fall. Snarare är det Sveriges kommuner som nu kan pressa in ytterligare några barn i förskolornas barngrupper, och självgott hänvisa till en barnkonsekvensanalys som troligtvis gjorts av huvudmannen själv med ekonomi istället för barnens utveckling och välmående i fokus.

Har Skolverket levt som de lär och verkligen gjort en barnkonsekvensanalys kring sina egna nya riktlinjer? Jag tvivlar på det. Hade man haft kännedom om att de flesta barngrupper redan har långt över 15 barn, så hade man kunnat konstatera att huvudmännen i genomsnitt överskrider maxgränsen med (min gissning) ca 5 barn. Då hade man nog snarare sett till att sänka maxgränsen. En maxgräns på 10 barn hade kanske på sikt kunnat ge barngrupper med 15 barn i verkligheten istället för över 20 som så ofta är fallet idag. En sänkt maxgräns hade åtminstone varit en tydlig signal till huvudmännen att se till så att förutsättningarna för barn och pedagoger i förskolan förbättras.