Etikettarkiv: tala

Barns kreativa språk!

Har du någon gång försökt lära dig att tala ett nytt språk? Om du har det, så har du säkert också varit med om att leta ord. Du vet exakt vad du vill säga men får inte fram det? Du försöker formulera dig och använder det språk du har. Strunt samma om orden inte helt motsvarar din tanke, en får liksom ta det en har… Fel blir det såklart emellanåt…

Jag älskar att följa barns språkutveckling, och se hur de kämpar för att sätta ord på sina tankar och känslor. Barn vet verkligen hur man jobbar med det språk man har. Och de är dessutom fantastiska på att skapa nytt där orden tryter. Nyskapade ord – s.k. neologismer – visar på kreativitet hos barnen och kan vara både tankeväckande och roligt att lyssna på.

”Mamma, är det en fatting som sitter utanför affären?” (Ellen 5:5 år, reflekterar över vad det innebär att vara fattig.)

”Den mannen starkar sig.” (Linnea 2:0 år, tittar på en bild av en tyngdlyftare.)

”Varför har han en sån… rökpinne?” (Oskar 2;3 ser en cigarett för första gången.)

”Hunden har ont, nu ska jag doktorera honoms ben.” (Vilda 3:2 leker att hon är doktor – och doktorerar följaktligen sina patienter.)

”När det blir sommar mamma, då ska vi sköna oss på stranden.” (Ebba 3:7. Japp, alla vill väl ha det skönt – och ligga och sköna sig på stranden!?)

Vissa gånger har barnet hört någon säga något, men inte helt förstått, eller hört rätt:

Vad sägs om simming pool? Japp man simmar ju i den. Det låter mycket bättre än swimming pool. Lika ologiskt är det med öron. De borde heta höron istället, det beskriver ju bättre vad man har dem till. Och vuxna krånglar till det när de säger fotgängare. Människor som går till fots borde absolut kallas fotgångare.

Under perioder kan det hända att barn övergeneraliserar en språklig regel eller funktion. Det är vanligt att oregelbundna verb böjs som regelbundna. Barnen sätter då helt logiskt regelbundna ändelser såsom -de eller -te på oregelbundna verb:

”Jag springde fort, och så blev jag törstig. Då drickte jag så mycket vatten.”

”Han ståde upp när han äte, när han, han… Han ätade sin mat.

”Jag gillar om dig pappa” (tycka om/gilla)

”Atjo (stor nysning), Jag nös ner mig mamma”. (Troligen inspirerat av kissa ner sig)

Ibland heter folk alldeles för krångliga saker. När jag och min äldsta dotter passerade vännerna Uffe och Bisses hus utbrast hon ”Titta mamma här bor Uffe och Buffe”. Min farbror Sven-Arne och faster Anita kommer för all evig tid kallas Svenita. Så mycket lättare, väldigt praktiskt! 

Barn tar vad de har och sätter samman språket till en helhet utifrån de delar som finns till hands. Språkande är en kreativ process, och det är anledningen till att ett språk alltid är i utveckling och förändras. 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Föräldrar, Förskola, ordförråd, Språkutvecklarna, Språkutveckling, tidig kommunikation

De, dem, dom… Vad ska det vara?

I bloggar, på Facebook och Twitter kan man förstå att grammatiken ibland brister. Men även i tidningar och annan media kan man se den utbredda förvirringen kring några av våra personliga pronomen, nämligen de, dem och dom. Felaktig användning av dem är idag mycket vanligt! För några år sedan reagerade jag instinktivt varje gång jag läste felaktiga meningar som t.ex. ”Åh, dem är så gulliga”. Idag kommer jag på mig själv med att knappt reagera, för så är det ju med språket, det förändras och man vänjer sig vid det man hör eller läser ofta, även om det är inkorrekt.

Men hur fungerar det egentligen? Både ordet de och ordet dem uttalas i många svenska dialekter som dom. Att höra någon säga meningarna ”De är små”  som ”Dom är små”, eller ”Vi tänker på dem” som ”Vi tänker på dom” i talspråk är normalt. Det som blir lite märkligt är när man i skriftspråk försöker vara korrekt fast att man inte är säker på skillnaden mellan de och dem. Dem överanvänds vilket kan se mycket konstigt ut.

Hur fungerar det då?

I svenskan styr olika prepositioner vilket kasus som används, men bara vid åtta ord – nämligen de personliga pronomina jag, du, han, hon, vi, ni, de och man. När dessa pronomina används som objekt ändras de och blir mig, dig, honom, henne, oss, er, dem och en. De flesta människor tycker nog att det är ganska lätt att skilja mellan jag och mig. Problemet verkar uppstå när orden de och dem ska användas. Talspråksformerna av orden har smält samman till dom.

Som en första tumregel kan man tänka att de hör till samma kategori som jag, du, han, hon, vi, ni och man, och att ”dem” hör till samma kategori som mig, dig, honom, henne, oss, er och en. På så sätt kan man få en känsla av när respektive ord ska användas. Testa med följande exempelmening: ”I måndags skulle jag promenera till stranden”. De eller dem? Just det, eftersom det passar med jag och inte mig, så blir det korrekt att skriva ”I måndags skulle de promenera till stranden”.

På samma sätt kan man göra vid objektsform. Exempelmening: ”Han väntade på mig efter skolan”. De eller dem? Just det, eftersom det passar med mig blir det korrekt att skriva dem: ”Han väntade på dem efter skolan”.

Ytterligare en källa till förvirring verkar vara att ordet de inte bara är personligt pronomen utan även artikel för att ange bestämd form. Vi kan prata om tre visa män, eller de tre vise männen. Artikeln de ska ALLTID skrivas de, ALDRIG dem. Vi kan skriva ”De lagade byxorna” för att betona att det var en grupp personer som lagade byxorna. Men vi kan också skriva ”De lagade byxorna” för att betona att det är just de där byxorna som förut var trasiga men nu är lagade som vi menar. Meningarna är identiska, men betyder olika saker beroende på sammanhanget.

Det finns mer att säga om orden de, dem och dom. Till exempel kan orden de och dem som determinativa pronomen förvirra även den mest envisa grammatikpolis. Jag nöjer mig med att konstatera att språkets regler kan komma att förändras. Kanske kommer de och dem ersättas av dom i både tal- och skriftspråk? Språket tenderar ju att förändras mot det mer ”användarvänliga” hållet, vilket jag personligen inte har några åsikter om. Men intressant är det!

 

 

16 kommentarer

Under grammatik, skrivutveckling, Språkutvecklarna, Språkutveckling

En liten grupp – ett sammanhang där kommunikationen kan få utrymme

 

Ett av mina första uppdrag när jag först började jobba som logoped i förskolan, var att åka ut och observera en pojke på 18 månader under en förmiddag på förskolan. Pojken – vi kan kalla honom Sixten – hade skolats in när han var 14 månader och tiden därefter beskrevs av pedagogerna som ett enda långt kaos. Sixten spenderade stora delar av sina dagar på förskolan med att försöka avskärma sig och skapa en distans till de andra barnen o pedagogerna. Han kunde sitta med ryggen mot barngruppen, vagga för sig själv och stirra in i ett hörn i långa stunder. Han grät och skrek ofta och mycket, och gråten och skriken var den enda egentliga kommunikation han använde. Sixten lyssnade inte till sitt namn och verkade inte heller ha språkförståelsen att tolka det pedagogerna sade till honom.

Under observationen fick jag snabbt uppfattningen att Sixten var alldeles överväldigad av att befinna sig i en stor barngrupp, med hög ljudnivå och många intryck. Jag upplevde det som att han kämpade väldigt mycket med att förstå vad det var som hände runt omkring honom. Han verkade uppleva sin vardag som ett kaos i vilket han förtvivlat försökte bringa reda.

Med ett pressat arbetslag och en maxad barngrupp kändes det nästan arrogant att föreslå att pojken skulle få utökat vuxenstöd i en mindre grupp barn. Men läget var akut eftersom pojken mådde så uppenbart dåligt av att vistas på förskolan. Vi visste vad vi ville göra, nämligen skapa lugn och trygghet för att därefter kunna locka Sixten in i samspel och kommunikation. Vi ville prova att använda mycket bilder och teckenstöd för att visualisera och konkretisera språket, och vi ville även jobba med grundläggande begrepp och ordförråd för att se om Sixten nappade på språket. Vi började tänka utifrån vilka barn som skulle kunna tänkas dra nytta av, och må väl av att få vara i en liten grupp tillsammans med Sixten. De andra barnen i gruppen fick inte vara för dominanta eller verbala, vi ville hellre ha barn som kunde ge Sixten det kommunikationsutrymme han behövde. Efter att ha bestämt att Sixten och tre andra barn skulle få delta i en liten grupp tillsammans med en av pedagogerna behövde vi så bara hitta tiden för att nämnda pedagog skulle kunna genomföra aktiviteterna. Det fanns inga resurser att sätta in, vi var tvungna att hitta utrymmen i vardagen. Vår omedelbara lösning var att Sixtens lilla grupp gick ut 20 minuter tidigare än de andra barnen tillsammans med en av pedagogerna. Sedan gick de in 20 minuter före de andra, och på så sätt skapades utrymme för den pedagogen att ägna dessa stunder åt Sixten. Utomhus fokuserade pedagogen på att skapa samspel i leken, där Sixten med hjälp av vuxenstödet så småningom kunde delta. Inomhus, när de andra barnen fortfarande var ute, fokuserade hon på att samtala kring bilder, foton och böcker, samt att benämna, benämna och återigen benämna.

Efter bara några veckor märktes stora skillnader i Sixtens välmående. Han hade fortfarande svårt att vara i den stora gruppen, men han hade börjat knyta an till pedagogerna och kunde le, visa intresse och ge ögonkontakt när han var i den lilla gruppen. Han lärde sig också ganska snabbt att härma och imitera, vilket ju är en förutsättning för att utveckla kommunikationen.

Efter ca två månader märkte vi stora skillnader i Sixtens kommunikation och språkutveckling. Han lyssnade till sitt namn, tog initiativ till samtal genom att peka eller röra vid pedagogerna och han tecknade även ett antal ord.

Den lilla gruppen hade gett det nödvändiga utrymmet för kommunikation som Sixten behövde. Där fanns möjlighet att fokusera eftersom där inte hela tiden var andra saker som pockade på uppmärksamheten. Där fanns ett lugnare tempo och där byggdes upp en trygghet som bestod i att det var samma aktiviteter som gjordes på samma sätt varje dag. Ett litet antal barn var med som Sixten kunde betrakta i lugn och ro och lära känna i sin takt. I den lilla gruppen kunde pedagogen tydliggöra sin kommunikation, använda bilder och tecken och dra ner på det annars ganska uppskruvade tempot.

Särskilt för barn som Sixten, men även för ALLA barn som vistas i förskolan, önskar jag mig mindre barngrupper och fler pedagoger. Ämnet barnantal är högaktuellt efter att föräldrar fått rycka in och arbeta ideellt på en förskola i Göteborg där personal blev sjukskriven, vikarier saknades och barngrupperna var maxade. Med ett oklart politiskt läge vet man inte heller vad som kommer att avsättas i budgetar runt om i landet. Förhoppningsvis blir barn och utbildningsfrågorna de viktigaste frågorna inför nyvalet 2015.

Lämna en kommentar

Under Barnantal, Förebyggande arbete, Förskola, grav språkstörning, språkförståelse, Språkstörning, Språkutvecklarna, Språkutveckling, TAKK, tecken, tidig kommunikation, Tidiga insatser

Skapa berättelser med Story Cubes

Ett roligt sätt att träna sin berättarförmåga är att använda Rory’s Story Cubes för att skapa historier och berättelser. Story Cubes består av ett antal tärningar med olika bilder, och tanken är att man slår med tärningarna för att genom bilderna få inspiration eller uppslag till vad som ska hända i berättelsen. Man kan använda tärningarna själv, eller jobba i par eller grupper. Man kan använda tärningarna för att sätta igång berättelsen och sedan prata eller skriva fritt utifrån sin fantasi, eller så väljer man att använda tärningarna genom hela berättelsen.

Story cubes

Min erfarenhet är att det går att variera genre, och använda tärningarna i många olika muntliga berättanden eller skrivprocesser såsom poesi, skönlitterärt skrivande, musiktexter, reportage m.m. Allt som krävs är en smula fantasi. Jobbar man i par eller grupper kan skrivprocessen bli väldigt lustfylld och rolig, vilket även kan stärka gruppkänsla och gemenskap när så behövs.

Tärningarna går att använda i muntligt berättande, samt i skrivprocesser i samtliga språkämnen i skolan; svenska, svenska som andraspråk, engelska, modersmål m.fl. I Lgr11 går t.ex. att läsa följande för ämnet svenska: ”Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur man formulerar egna åsikter och tankar i olika slags texter och genom skilda medier. Undervisningen ska även syfta till att eleverna utvecklar förmåga att skapa och bearbeta texter, enskilt och tillsammans med andra. ”

Det finns antagligen nästan lika många användningssätt som det finns användare till Story cubes, och på http://www.storycubes.com kan du läsa mer.

Story cubes kan köpas i välsorterade bokhandlar eller spelbutiker, och brukar kosta mellan hundra och tvåhundra kronor. Tärningarna går också att beställa på nätet.

Lämna en kommentar

Under Åk 1-3, Åk 4-6, Åk 7-9, Lgr11, modersmål, Muntlig framställning, skrivprocess, skrivutveckling, Språkutvecklarna, Språkutveckling, undervisning

Tecken på Lineheds förskola avdelning Skalman

I augusti 2013 kontaktade pedagoger på Lineheds förskola mig utifrån oro kring ett av barnen i gruppen. När vi träffades beskrevs en pojke som nästan helt saknade verbalt språk, med samspelssvårigheter och frustration över att inte förstå och kunna göra sig förstådd. Man hade redan bestämt sig för att satsa på att införa tecken på förskolan, då man redan tidigare sett behovet och provat i liten skala, och dessutom sett positiva effekter på många barns språkutveckling.

Sagt och gjort – under hösten har man jobbat hårt med att lära sig teckna ett basordförråd, och successivt fört in tecknen i vardagen på förskolan. I början är det svårt, munnen pratar på så mycket snabbare än vad händerna hinner teckna. Men detta är också en vinst med att använda tecken, vi tvingas att sakta ner vårt vanligtvis snabba tal. Vi utgick från olika situationer på förskolan, maten och ett basordförråd kring den situationen. Hallen med tecken för kläder samt att klä av och på sig. Spela spel, väder, lek med djur o.s.v. En viktig del i ”kursen” har varit att associera kring varje teckens rörelse – varför ser tecknet ut som det gör. Vissa tecken är logiska, man låtsasskalar en banan när man tecknar banan, man klappar sig på låret när man tecknar ordet hund (precis som man gör när man vill att en hund ska gå fint bredvid sig). Andra tecken får vi själva skapa en ”minneskrok” till. Att tecknet för mamma är en rörelse från bröst till mun lär vi oss när vi tänker på att små barn ammar vid moderns bröst, näringen till barnet går från bröst till mun. Har man hittat en fungerande minneskrok är det oftast inget problem att lära sig tecknen.

Ett annat upplevt hinder är att det är svårt att sätta ihop flera tecken till en mening. Visserligen tecknar vi bara de viktiga orden, men i en mening såsom t.ex. ”Nu ska vi gå in och äta köttbullar” vill man ju förstärka flera ord, t.ex. gå in, äta och köttbullar. Då är det i början svårt att hinna tänka ut alla tecken samtidigt som man pratar. Därför har vi varje ”kurstillfälle” tränat oss i att teckna meningar, och pedagogerna har uppmanats att på förhand välja ut en mening/dag eller vecka. Första veckan tränar man in tecknen till meningen ”Tack för maten”, andra veckan valde man en annan mening. Erfarenheten är att när man väl använt tecknen en eller två gånger till barnen så minns man det utan problem, det gäller alltså bara att komma över de första trevande försöken.

På bara en termin har man kommit långt i teckenanvändandet. Det finns med som ett naturligt inslag i vardagen, både i spontant tal och lekande, och i sångstunder och högläsning. Barnen tycker det är roligt och frågar ofta hur man tecknar olika saker.

I december 2013 hade jag glädjen att få vara med på luciafirandet på avdelningen, och fick då se ett antal underbara tomtar och lucior sjunga med liv och lust och samtidigt teckna till sångerna. T.o.m. den flicka som hade ett tärnljus i handen tecknade, så gott det gick, till publikens förtjusning. Av tiotalet sånger kunde barnen teckna till över hälften av dem, jag var oerhört imponerad över den lätthet och naturlighet som barnen visade i sitt teckenanvändande.

20140902-122024.jpg

Vad gäller den pojke som från början låg bakom pedagogernas initiativ att börja använda tecken, så har han gjort stora framsteg under hösten. Han är nöjdare och tryggare, och samspelet med både barn och pedagoger går smidigare nuförtiden eftersom hans förståelse för språket ökat sedan hans omgivning började teckna till honom. Vid vissa tillfällen har man sett hur han förmedlar sig till andra barn med hjälp av tecken, som t.ex. när han bad en annan pojke sätta sig genom att teckna ”sitt” och samtidigt visa med hela sitt kroppspråk att han menade allvar. Vinsterna med teckenanvändandet är dock större än ETT barns möjlighet att förmedla sig, eftersom pedagogerna ser att många barn använder tecken som komplement till talet och därmed har fått ytterligare ett sätt att uttrycka sig på.

Teckenanvändandet har kommit till Lineheds förskola för att stanna.

Lämna en kommentar

Under Förskola, grav språkstörning, Språkutvecklarna, Språkutveckling, TAKK

Hitta språket! – barns språkutveckling 0-5 år

Kodknäckarna har gjort det igen! Nyligen lanserades filmen och materialet Hitta Språket!- ett material som syftar till att utgöra ett stöd för vårdnadshavare med barn i åldrarna 0-5 år. Kodknäckarna har tidigare producerat materialet Hitta läsningen!- ett stödmaterial för vårdnadshavare och pedagoger kring barnets första läs- och skrivinlärning.

KK-Elsa-omslag-2x-300x168

Idag vet vi att:

  • Språkets betydelse i samhället kan inte nog betonas!
  • Ca 20 % av alla elever i åk 9 riskerar att hamna utför det demokratiska samhället till följd av en bristande språk-, läs- och skrivförmåga.
  • En god fungerande språk-, läs- och skrivförmåga ger bättre anställningsmöjligheter, ett friskare liv och bidrar till ett mer demokratiskt samhälle.

Ordsamlandet, läslusten och samtalandet ger ovärderlig kunskap inför skolstarten och vi vet idag att det förebyggande arbetet och de tidiga insatserna är avgörande.Vid skolstart är det viktigt att barnen har utvecklat relationer till språk och läsning och har positiva upplevelser med sig. Barnet behöver också ha förstått VAD de kan använda läsning och skrivning till samt att de behöver ha sett människor de tycker om ha glädje av språkande, läsande och skrivande. Vuxnas bekräftande av barnets kommunikation är nödvändigt för att språkutvecklingen ska komma igång!

Vi vet därmed att ett starkt språk är en viktig grund för barns möjligheter att lyckas i livet. I filmen ”Hitta språket!” får vårdnadshavare och pedagoger tillgång till enkla, lekfulla och roliga exempel på hur vi i vardagen kan göra för att språkduscha barnen och därmed boosta deras språkutveckling.

Materialet kring Hitta språket! finns på fem olika språk utöver svenska: engelska, arabiska, persiska, krudiska och somaliska.

Filmen består av fyra olika avsnitt som alla fokuserar på de olika stegen i barnets språkutveckling. Till filmen finns ett häfte som innehåller information och stöd kring de olika övningarna.

Lämna en kommentar

Under Föräldrar, Förebyggande arbete, Förskola, Flerspråkighet, nyfödd, Språkutveckling, tidig kommunikation, Tidiga insatser

Kommunikation med lera och konst på Kvarngränds förskola

I detta inlägg gör vi ett besök på en av Halmstads många förskolor, men av respekt för det barn som beskrivs i inlägget namnger jag varken förskolan eller pedagogerna. På denna förskola vistas en kille med stora svårigheter att uttrycka sig förståeligt med hjälp av talet. Han pratar gärna och har massor med ord, men hans bristande uttal gör att både barn och vuxna har svårt att tolka vad han säger. Pojken har under det senaste året blivit alltmer medveten om sitt problem, och är ledsen och frustrerad i perioder.

Förskolan är en s.k. sagoförskola, med starkt fokus på högläsning och boksamtal. Under hösten 2013 utvecklade pedagogerna ett arbetssätt med boksamtalen, som plötsligt möjliggjorde för pojken att återberätta sagan så att alla kan förstå honom. Under ett arbetspass med lera på förskolan började pojken spontant att återskapa figurer från sagan de för tillfället jobbade med. Med enstaka ord och gester kunde han kommunicera till pedagogerna vad det var han såg i sina lerfigurer. Pedagogerna uppmuntrade honom att fortsätta och hjälpte honom att skapa sagans landskap med hjälp av att måla och dekorera en gammal skokartong. Sakta men säkert blev lådan en magisk scen för att återuppleva sagan på ännu ett sätt, och de andra barnens nyfikenhet väcktes. Snart ville de göra likadant som pojken, och själva skapa figurer från sagan och dramatisera med hjälp av dem. Pojkens självförtroende fick en kick och statusen höjdes omedelbart.

De kloka pedagogerna gjorde små lappar med stödord från sagan, och kan med hjälp av dem ge en struktur i pojkens berättande så att det följer en kronologisk ordning och ”röd tråd”. De drar fram lappar, och pojken berättar med hjälp av lerfigurerna i sagolandskapet som han skapat i den vackert målade skokartongen.  Hans ögon lyser medan han pratar – och alla förstår! Utan rekvisitan hade det varit mycket svårt att följa hans berättelse, men tack vara pojkens och pedagogernas samarbete har han hittat ytterligare ett sätt att uttrycka sig på. Han tar ofta fram sina lerfigurer och berättar gärna sagan för föräldrar, barn och besökande på förskolan.

För barn med olika typer av språkliga svårigheter är det mycket viktigt att både föräldrar och förskola jobbar aktivt med en mångfald av uttryckssätt, eftersom flera kommunikationssätt stärker varandra. Och historien om pojken på Kvarngränd illustrerar det kanske viktigaste av allt – att lyckade samtal skapar självförtroende, tro på sin egen kommunikativa förmåga och ökad lust att kommunicera mer.

Lämna en kommentar

Under barnlitteratur, Boksamtal, Förebyggande arbete, Förskola, Förskoleklass, grav språkstörning, Högläsning, Muntlig framställning, Särskilt stöd, språkförskola, språklig medvetenhet, Språkljud/fonem, Språkstörning, Språkutvecklarna, Språkutveckling, Textförståelse, Tidiga insatser