För en tid sedan skrev jag ett inlägg om att ämnesspecifikt språk utgör ett stort hinder för elever med annat modersmål. Nu har Anna Maria Hipkiss visat i sin avhandling ”Klassrummets semiotiska resurser – en språkdidaktisk studie av skolämnena hem- och konsumentkunskap, kemi och biologi” att ämnesspråket ofta saknas i klassrummet. Istället används ett vardagligt och icke utmanande språk, vilket får negativa konsekvenser för elevernas resultat och kunskapsutveckling.
Anna Maria Hipkiss studerade kommunikationen mellan lärare och elever i klassrummet i ämnena kemi, biologi och hem- och konsumentkunskap i årskurs 8 och 9. Vardagsspråket präglade undervisningen i alla dessa ämnen. Eleverna mötte ämnesspråket i skolböckerna och på tavlan, där begreppen i bästa fall förklarades av läraren men det hände också att eleverna själva lämnades att tolka och förstå de nya orden. I den fortsatta diskussionen i klassrummet, och i diverse uppgifter och aktiviteter användes sedan inte ämnesspråket alls.
Anna Maria Hipkiss lyfter med sin avhandling viktiga frågeställningar om hur man främjar språkutveckling och ämneskunskaper, och om lärarens strategier för att underlätta dessa parallella processer. Oavsett hur man som lärare lägger upp sin undervisning är det viktigt att lärobokstexter används, processas och tolkas tillsammans, för att eleverna inte bara ska få en vag ordkunskap utan en djupare begreppsförståelse och ett större aktivt ordförråd.
Språkutvecklarna 