Praxis – ”lösenord” på Skeppets förskola

I detta inlägg vill jag presentera ytterligare ett briljant sätt att använda praxisalfabetets fina bilder. Pedagoger på Skeppets förskola var ute efter att få till en daglig rutin där barnen fick många chanser att härma några utvalda ljud, eftersom några barn i gruppen hade uttalssvårigheter och även gick hos logoped. Ur Lpfö 98: ”Verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt.”

Pedagogernas kloka tankar mynnade ut i en smart strategi där man har satt upp Praxisbilder på ytterdörren så att bilderna tillsammans bildar ett magiskt lösenord. Detta lösenord måste man måste säga varje gång man passerar dörren. När barnen går ut, vilket ofta sker både förmiddag och eftermiddag, sätter de handen mot bilderna i tur och ordning och härmar språkljuden, och ljudar sig på så sätt igenom lösenordet. Vissa barn får en första stolt och glad upplevelse av att kunna läsa, och praxisalfabetet hjälper barnen på detta sätt att så smått börja knäcka läskoden.

Pedagogerna väljer ut språkljuden och byter sedan ut dem med jämna mellanrum. I början valde man att sätta upp några bilder med språkljud som brukar vara lättproducerade för barnen, så att alla skulle få en positiv känsla av att klara av uppgiften med lösenord. Så småningom har man ökat svårighetsgraden, och barnen härmar ljuden så gott de kan. Har man svårt för att uttala ett särskilt ljud bekräftar pedagogerna genom att bara säga efter barnet, fast med rätt uttal. Ibland har man något särskilt barn i fokus och då väljer man bilder med språkljud som just det barnet behöver träna på.

Detta sätt att arbeta med praxisalfabetet stärker barnens fonologiska utveckling, men också den fonologiska medvetenheten och metoden börjar redan i tidig ålder bygga en bro till den viktiga läsinlärningen. ”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar intresse för skriftspråk samt förståelse för symboler och deras kommunikativa funktioner (Ur Lpfö 98, sid 10.)

Praxis – Ljudpromenader på Stenstorps förskola

I drygt två års tid har jag haft förmånen att följa hur pedagoger på Stenstorps förskola utvecklat sitt arbete med att sätta fokus på språkljuden. Tillsammans med specialpedagog på förskolan har man vänt och vridit på aktiviteterna under dagen, för att hitta naturliga sätt att belysa och betona språkljuden för alla barn i gruppen.

Till att börja med tar man alla tillfällen i akt under samtalen med barnen, till att härma olika djur och ljud, och till att leka med språkljuden på olika sätt. Man använder barnens nyfikenhet på bokstäver för att ytterligare betona hur bokstäverna låter, och uppmuntrar barnen att utforska skriftspråket och talspråket genom att ”smaka” på ljuden och känna efter hur de görs i munnen.

På förskolan har man också funderat kring hur man kan använda Praxisalfabetet (som jag tidigare presenterat på denna blogg) på ett roligt och motiverande sätt. Resultatet är att man fäst Praxis fonembilder med tejp på golvet, i en eller flera slingor i några av rummen – vilket skapar ett slags ”Ljudpromenader”. När barnen vill kan de gå eller skutta mellan bilderna, eller ”hoppa hage”. De härmar språkljuden när de landar på de olika bilderna. Att barnen får vara aktiva och röra på sig underlättar för de barn som har svårt att sitta stilla, lyssna och fokusera på språket, här får de då istället tillfälle att använda hela kroppen samtidigt som de utvecklar sitt språk. Även barn som bara passerar ljudpromenaden registrerar bilderna vilket gör att representationerna av språkljuden i hjärnan automatiskt aktiveras.

Självklart kräver ljudpromenaderna att pedagogerna jobbar med Praxisalfabetet i andra sammanhang, så att barnen lär sig koppla ihop rätt språkljud med rätt bild. Det är precis som med allt annat viktigt att de vuxna också är goda förebilder för barnen och själva använder ljudpromenaderna med glädje, åtminstone i ett första skede.

Praxis – visualiserar och tränar språkljuden

Praxismaterialet skapapdes ursprungligen av logopeder vid The Nuffield Centre i London, som ett träningsprogram för dyspraktiska barn med svårigheter att viljemässigt styra munnen och dess artikulation. Träningsprogrammet är översatt och anpassat till svenskan och de svenska språkljuden av leg. logoped Britt Hellqvist.

Träningen sker stegvis på ett logiskt och strukturerat sätt, och målet med träningen är att barnen nöter in de artikulatoriska rörelser som krävs när man talar. När rörelserna identifierats går man vidare med mängdträning för att automatisera dem.

Praxisalfabetets ursprungliga användning utgör dock bara en liten del av materialets potential som språkstimulans för alla barn. Materialet visualiserar de viktiga språkljuden och sätter fokus på språkets minsta beståndsdelar – fonemen. Varje fonem/språkljud representeras av en fin och färgglad bild som fungerar som en artikulatorisk anvisning till ljudet. S gestaltas t.ex. av en orm som väser /sss/. Bilden av B är ett spöke som låter /b/ för att skrämmas. Bokstäverna finns med i bildens övre högra hörn, vilket gör att barnen automatiskt lär sig känna igen även dem. Dock representeras våra språkljud inte genomgående av en bokstav. Sje-ljudet och Tje-ljudet kan ju stavas på många olika sätt, och representeras därför istället av fonetisk skrift.

Jag har sett flertalet 1,5-åringar stå och titta på Praxisaffischer som satts upp på förskolan, och felfritt härma i stort sett alla våra olika språkljud. De barn som tidigt får möta språkljuden på detta sätt har givetvis lättare att så småningom koordinera artikulationen av språkljuden för att kunna uttala orden. Jag har även haft glädjen att följa lite äldre barn som kämpat med sin tidiga läsinlärning, och sett hur avkodningen stöttats när praxisalfabetet plockats in i träningen. När Praxisalfabetet användas på ett bra sätt är det en klockren metod för att på ett mycket tidigt plan arbeta förebyggande mot både fonologiska problem samt läs- och skrivsvårigheter.

För att förstå materialet krävs att vi vuxna tänker bort alla de traditionella bokstavsalfabeten vi mött genom åren där bokstaven representeras av första ljudet i ett ord, t.ex. apa – a, boll – b, cykel – c. Detta gamla sätt att representera ljuden och bokstäverna är mycket mera komplicerat för barnen och kräver tankeoperationer i flera led. För att klara det måste man först förstå vilket ord som bilden föreställer? Sedan ska man identifiera vilket som är första ljudet i ordet? Och hur låter det ljudet?
En annan viktig sak att komma ihåg är att man måste vara mycket noga med att använda bokstävernas ljud – alltså hur de låter när vi ljudar/läser dem – inte bokstävernas namn.

Praxis består av olika delar som kan köpas separat, bl.a. en manual, övningsbok, fonembilder, praxisbilderna på CD och en affisch. Är man intresserad av att testa materialet rekommenderar jag att man börjar med att köpa in några affischer samt fonembilder i A5-format. Det är studentlitteratur som ger ut materialet, och det kan köpas på www.studentlitteratur.se eller www.bokus.com. Jag kommer i fortsättningen på denna blogg att presentera hur några olika förskolor använder praxis i det dagliga arbetet med att språkstimulera barnen, bl.a. Stenstorps och Skeppets förskolor i Halmstad.

Båda bilderna är hämtade från https://www.studentlitteratur.se/o.o.i.s/13907?breakcache=838071233

Språkutveckling

Låt oss sätta fokus på barns språkutveckling för en stund. Redan under fosterstadiet startar barns språkutveckling eftersom fostret hör mammans röst och språkmelodi inifrån livmodern. När barnet sedan föds finns redan ett antal viktiga förmågor som möjliggör att barnet utvecklar ett språk. Barnet söker ögonkontakt, härmar, övar sig i turtagning och har en stark vilja att samspela och kommunicera. Redan från allra första stund skickar barnet signaler till sin omgivning, i form av skrik, läten och blickkontakt. Det är mycket fascinerande att se hur det lilla barnet efter bara några dagar speglar ansiktsuttryck hos samtalspartnern. Efter några veckor ger barnet även svarsleenden till sina samtalpartners.

För att ge en överskådlig bild av hur barns språkutveckling går till, så kan man likna processen vid en trappa. Illustrationen ovan är återgiven efter en modell av Bloom & Lahey med tillägg av Barbro Bruce. Språk består av flera olika nivåer. På trappans första trappsteg finner vi pragmatiska förmågor, som också brukar kallas språkets funktion. Många av dessa förmågor, såsom ögonkontakt, härmningsförmåga, vilja att samspela och kommunicera samt turtagningsförmåga, är nedärvda och biologiskt viktiga för att barn och föräldrar ska kunna knyta an till varandra. Med turtagningsförmåga menar vi förmågan att lyssna och vänta på sin tur, samt även att kunna signalera att man vill säga något och ta sin tur i ett samtal. I pragmatiken ingår även förmåga till gemensam uppmärksamhet,  samt förmågan att läsa av andra människors signaler och förstå andra människors tankar och perspektiv. Pragmatik likställs många gånger med samspelsförmåga, vilket är ganska logiskt med tanke på att de pragmatiska förmågorna är nödvändiga för att samspelet ska lyckas och dessutom kunna ska på ett smidigt och följsamt sätt.

Trappans andra trappsteg kallas semantik, eller vardagligare uttryckt språkets innehåll. Här finns det viktiga ordförrådet och språkförståelsen. Det lilla barnet översköljs av en ocean av ord, och förstår i början inga av dem. Men med hjälp av repetition och att orden används i olika sammanhang klarar barnet att länka samman rätt ord med rätt föremål eller begrepp. När barnet närmar sig ettårsdagen förstår hen i regel flera hundra ord, även om endast en begränsad andel av dessa kan uttryckas. Ordförrådets storlek och kvalité är helt beroende av hur många ord barnet möter, och barn med flera språk kan ha olika ordförråd på sina olika språk. Skillnaderna i ordförrådens kvantitet vid skolstart kan vara så stora som 3.000-20.000 ord. Ju fler ord och begrepp ett barn lär sig, desto bättre blir barnets språkförståelse. Men språkförståelse handlar inte bara om antalet ord, utan även om ordens böjningar, meningsbyggnaden i språket, uttryck och nyanser m.m. Det är t.ex. stor skillnad på ”hoppa över staketet” och ”hoppa över frukosten”, eller ”flickan gillar hunden” och ”hunden gillar flickan”. Viktigt att komma ihåg är att språkförståelse och situationsförståelse lätt förväxlas med varandra. Barn som har svårt att tolka språket utvecklar ofta strategier för att förstå utifrån situationerna. De tittar kanske på vad kompisen gör, eller jämför med liknande situationer de varit med om när de tolkar vad som förväntas av dem. Man kan bara gå till sig själv och fundera på hur kommunikationen fungerar när man är i ett annat land och inte kan språket. Ofta brukar det gå ganska bra att kommunicera med befolkningen i landet ändå – till en viss gräns. Behöver jag köpa medicin, eller anmäla en försvunnen väska på flygplatsen så kan jag ofta förmedla mitt budskap via kroppsspråk, röstläge och situationsförståelsen.

På trappans tredje steg finner vi språkets form, vilket innebär grammatik och fonologi. När barn har ca 50 ord i sitt aktiva ordförråd, har de tillräckligt många för att de ska kunna börja sätta samman orden till meningar. Detta brukar ske någon gång mellan 1,5 och 2 års ålder. Ungefär samtidigt kan man höra att barnet börjar böja ord, bestämd form (hunden, katten, gubben, soffan), plural (hundar), kongruens (den stora hunden) m.m. Grammatiken och förmågan att berätta utvecklas sedan kontinuerligt under hela förskoletiden.

Vad gäller språkljuden så tränar sig barn i att göra olika språkljud under hela jollerperioden. De första ordens fonologi är ofta förenklad eftersom språkljuden erövras succesivt under förskoletiden. Ofta noteras att barn har lättare att uttala ord med språkljud som ligger långt fram i munnen. Läppljuden brukar vara enkla för barnen att lära sig, och det är alltså ingen slump att många språk världen över, liksom svenskan, betecknar orden för mamma och pappa med m och p eller b. intuitivt förenklar vi många ord för små barn så att barnen ska ha lättare att använda orden. Därför säger du kanske ord som ”pippi” istället för fågel eller ”nana” istället för sova när du pratar med ett mycket litet barn. Ibland får vi frågan om det är fel att använda sådana ord till barn, om man inte borde benämna föremålen med dess rätta namn istället? Eftersom vi är för all kommunikation, anser vi inte att det är fel på något sätt att anpassa språket en aning för små barn. Då förutsätter jag att man använder det riktiga ordet OCKSÅ, och varierar sig när man pratar med barnet. Vilken tur för det barnet, som får lära sig två ord för samma sak, både vovve OCH hund, eller kisse OCH katt. Redan i fyraårsåldern brukar det fonologiska språkbygget vara klart, möjligen med undantag av de svåraste språkljuden, nämligen r och sch-ljuden.

På fjärde trappsteget i modellen finns språklig medvetenhet. Att bli språkligt medveten handlar om att kunna skifta fokus från språkets innehållssida till språkets formsida. Det gäller alltså att fokusera på HUR orden låter, istället för vad orden betyder. Denna språkliga medvetenhet kan ofta fungera som en bro mellan talat och skrivet språk, vilket är en anledning till att förskolan och förskoleklassen ofta ägnar mycket tid åt att stimulera och väcka den språkliga medvetenheten. Att bli språkligt medveten är bl.a. att kunna höra ljud i ord, t.ex. om det finns något s i sol. Det innebär också att kunna höra om ett ord är långt eller kort, rimmar eller börjar med samma ljud.

På femte trappsteget hittar vi läsning och skrivning. För att läsa och skriva måste barnet lära sig koppla samman språkljud och bokstav, och kunna sätta samman bokstäverna till ord. Men läsning är så mycket mer än den rent tekniska avkodningen. Det är en process där barnet använder språk och andra kunskaper för att förstå och tolka texten, och det krävs både lust, motivation och tid för att lyckas med sin läs- och skrivinlärning. Det är också av stor vikt att barnet har med sig en positiv relation till, samt många tidigare möten med, böcker och skriftspråk in i läs- och skrivinlärningen.