Efter att ha jobbat tätt ihop med förskolepersonal i många år har jag noterat att även språkfokuserade, intresserade och medvetna pedagoger kan ha svårt att sätta ord på exakt VAD de gör för att stimulera barnens språkutveckling. Om jag ska generalisera något så kan jag säga att det är MYCKET vanligt att man vid ovan nämnda fråga får svaret; ”Vi pratar mycket när vi äter”, eller ”Vi håller på med rim och ramsor”. I mina öron låter det inte som att man verkligen tänkt igenom och gjort sig medveten om sig själv som redskap för språkstimulans.
Martina Norling har skrivit en avhandling om den sociala språkmiljön i förskolan. Det handlar om förskolepersonalens förhållningssätt och strategier för att stödja språk och skriftspråkslärande processer. Studien synliggör tre strategier som personalen arbetar efter: Emotionella strategier, lekstrategier samt kommunikativa strategier. Martina Norling har sett att personalens fokus ligger på emotionella strategier genom att lyfta fram barnperspektivet, vara lyhörda och se till att stämningen för lärande är god. Leken bekräftas som nödvändig för språk- och skrivlärande men personalen deltar sällan själva i den, särskilt inte i de äldre barnens lek. Minst utrymme ägnar personalen åt kommunikativa strategier. Författaren noterar en avsaknad av insatser för att uppmuntra barnens läs- och skrivprocesser genom att t.ex. erbjuda papper för att skriva biljetter eller kvitton vid tåg- eller affärslek. Många pedagoger uppger också själva att de saknar kunskaper om språkutveckling och språkstimulans.
Avhandlingen riktar fokus på de förutsättningar och lärandeprocesser som erbjuds barn i förskolan. Författaren menar också att barnen har en stark inneboende förmåga att hantera symboler, då barn på småbarnsavdelningar kan ha full förståelse för samtliga knappar på en telefon. Mer om barns symbolinlärning kan du läsa här.
Språkutvecklarna 