Jag läser en artikel om minnesforskning. Att hjärnan är bra på att se och minnas det som är jobbigt och svårt, medan positiva saker lätt glöms bort. En motgång har lika stor effekt på oss som tre framgångar. Hjärnan verkar samla och lagra de negativa stunderna i större utsträckning än de positiva. Dessutom vill hjärnan hitta mönster, och fungerar associativt, d.v.s. den vill tänka likt. I hjärnans inre monolog som speglar just mina tankar skulle det kanske kunna fungera så här efter en dag på högskolan; ”Studenterna verkade lite frågande när jag föreläste idag. När jag tänker efter kändes det inte så bra förra tillfället heller. Jag måste jobba igenom strukturen igen, och försöka bli ännu tydligare. Jag är nog inte så bra som lärare, hur ska jag klara resten av kursen…” En dålig känsla kommer på det sättet att smitta av sig på mina minnen från tidigare tillfällen, och på framtida tillfällen. Det kommer krävas mer än dubbelt så många lyckanden än misslyckanden, för att de lyckade tillfällena ska få den dominerande platsen i mitt medvetande. Jag tänker på alla barn med språksvårigheter, som därmed har svårt att göra sig förstådda. Hur frustrerande och ledsamt det måste vara att vilja uttrycka sig, men så ofta misslyckas. Hur dessa misslyckanden växer på barnet och i vissa fall blir som ett skal. Barnet blir mer och mer isolerad i sin bristande kommunikation. Utan språket blir varje människa en ö, utan fungerande broar för att ta sig till grannlandet. När jag jobbar i verksamheten med dessa barn sätter vi ofta upp mål som på olika sätt handlar om att förbättra kommunikationen, eller barnets möjligheter att kommunicera. Men vårt främsta mål är alltid detta: Barnet måste få lyckade samtal! Att inte göra sig förstådd innebär att misslyckas i sin intention att kommunicera. Upprepade misslyckanden sänker motivationen att försöka igen. Sammanbrott i kommunikationen gör inte bara att barnet får problem med att uttrycka sig där och då, utan även att barnets bild av sig själv påverkas. För varje misslyckat samtal barnet är med om, krävs minst det dubbla antalet lyckade samtal för att konkurrera ut det dåliga minnet i hjärnan, och ge barnet bilden av sig själv som en kommunikatör. Som en som kan påverka sitt liv och sin omvärld med hjälp av sitt språk. Jag tänker att detta gäller i alla möjliga sammanhang; samtal, läsning, skrivning, muntliga redovisningar, förstå instruktioner o.s.v. Alla barn måste få lyckas varje dag. Och alla barn måste få uppleva lyckade samtal, lässtunder, berättelser o.s.v. varje dag. För barn med språkliga svårigheter gäller det att hitta strategier som fungerar. Kanske är det tecken som behövs, eller tid. För några barn är det en kontaktbok, eller foton. I arbetet med att skapa lyckade samtal måste alla i barnets omgivning samarbeta – föräldrar, syskon, släkt, pedagoger, kamrater, träningsledare m.fl. Lyckade samtal kan nås med tal, tecken, bilder, gester, det skrivna ordet, foton m.m. Det viktiga är inte HUR det sägs, utan VAD som sägs. Att någon förstår och kan ta emot det barnet säger, så att barnet får stärka bilden av sig själv som en god kommunikatör vars tankar är värda att lyssna på.
Kategoriarkiv: språkförskola
Bildstöd till barn med språkliga svårigheter – dagsscheman
Tänk dig att vakna på morgonen och inte ha en aning om vad som ska hända och vad som förväntas av dig idag. Vart ska jag vara? Med vilka? Vad ska vi göra? Hur länge?
Tänk att någon annan fattar alla beslut om vad som ska göras och när, vart man ska åka och vem jag ska åka dit med. Barn styr sällan själva över sin tid och bestämmer i begränsad omfattning vad de vill göra. Föräldrar, förskolepedagoger, dagmamma, farfar, mormor eller annan vuxen person sätter agendan och styr över schemat och dagens alla växlingar av aktiviteter.
Fundera på hur det skulle kännas om du dessutom inte hade förmåga att förstå vad andra berättade för dig. Det de säger till dig är obegripligt och hjälper dig inte att förbereda dig på nästa aktivitet.
Barn med stora språkförståelsebrister och pragmatiska svårigheter lever i en svårnavigerad tillvaro. Att inte kunna tolka instruktioner, förklaringar eller uppmaningar ger en otrygghet i tillvaron, och en osäkerhet på vad som förväntas i olika situationer. Dessa barn utvecklar ofta strategier för att förstå med andra medel än språket, såsom att titta på kompisar eller gå på känslan av rutiner.
Bilder kan därför användas för att förstärka det man säger. Att använda bilder som ett komplement till det talade ordet kan ge både trygghet och en känsla av sammanhang. Hur man väljer att ge bildstödet är en smaksak, och måste anpassas till barn och situation. Ett enkelt sätt är att använda bilder för att tydliggöra dagsschemat.
Bildschemats detaljnivå styrs utifrån syfte och behov. Det vanliga är att bilderna sätts upp i lodrät linje med start längst upp, så att man ”läser” schemat uppifrån och ner. Många tycker det är bra att ta ner bilderna allteftersom dagen går, så att redan avklarade aktiviteter inte finns kvar i schemat och stör ”läsbarheten”. Där valmöjligheter finns kan det markeras i form av flera bilder i vågrät linje (foto 2). I vissa fall kanske rutiner och vanligt förekommande aktiviteter inte behöver visas i bildschemat, utan man använder bilderna för att skapa förståelse för det som avviker från rutinen, t.ex. ett besök på vårdcentralen (foto 3).
Att använda bilder har många fördelar. Det är självklart bra för de barn som har stort behov av struktur och tydlighet, där bilderna kan hjälpa barnen att förstå vad som gäller, när, var och hur. Många barn med språkstörning som har svårt att tolka språk, ord och instruktioner, kan vara hjälpta av att få bilder som en förstärkning till det som sägs. Men det är även bra för små barn vars språkförståelse är begränsad, och flerspråkiga barn som ännu inte erövrat svenskan.
Folktecken
Har du hört talas om folktecken? Vad betyder det? Är det tecken för folk i största allmänhet? Användbara tecken för gemene man? Jag ska strax berätta mer…
Många gånger får jag frågor från personal i förskola och skola som vill börja använda tecken om HUR man ska börja. Hur gör man för att komma igång. Och frågan är befogad, det är inte lätt att börja uttrycka sig på ett nytt sätt. Talet är snabbt och automatiserat, medan det tar tid att tänka ut hur tecknet görs. Händerna hinner inte med munnen och för att göra det lättare måste man välja några tecken att börja med som man sedan bygger vidare på.
Om initiativet till teckenanvändandet beror på att det finns ett enskilt barn i gruppen eller klassen som har behov av det, så är det lämpligt att utgå från barnets behov. Men om satsningen på tecken är mer allmän så handlar det snarare om att hitta ett antal tecken som används ofta. Dels för att de då snabbt automatiseras och sätter sig i minnet, och dels för att vi vuxna är barnens kommunikativa förebilder och de behöver se oss använda tecken frekvent och i många olika situationer i vardagen.
På SÖK, Södra regionens KOmmunikationscentrum har man lanserat begreppet Folktecken. Man menar att folktecken är tecken för alla, stora som små. På hemsidan skriver de; ”Vi vill poängtera att, som med allt annat i AKK, är det en fråga för den starka parten i omgivningen att FÖRSTÅ själva idén – och använda sig av en tydlig ”metodik”. Det är ju inte bara vilka tecken vi väljer som gör att de blir ”oftaanvända”. Tecknen i sig själva leder inte till kommunikation, det är det människor som gör.” De tecken de valt ut till folktecken är just sådana tecken som kan användas på flera olika sätt i olika situationer i vardagen. Tecknet för ”mer” kan användas i matsituationer (ge mig mer), i leksituationer (gör det igen) eller vid läggningen (en saga till).
För dig som vill prova tecken i din verksamhet eller bara är nyfiken på att lära dig några tecken för eget bruk så kan jag mycket väl tänka mig att Folktecknen kan vara en bra start!
Mångfald av uttryckssätt – för elever med grav språkstörning
På Nyhemskolan i centrala Halmstad finns sedan 2005 en kommunövergripande språkprofil, där elever med grava språkstörningar kan söka en plats. Eleverna med språkstörning går tillsammans med normalspråkiga elever i ganska stora klasser, men har stöd av en ansvarspedagog i klassrummet. Utöver ansvarspedagogen får eleverna tillgång till olika former av AKK. Exempelvis så har samtliga elever och lärare på skolan fortbildning i TAKK varje vecka, och hela skolan använder sig av liknande bildscheman och bildmaterial för att stötta undervisningen.
Barnen som får en plats i språkprofilen åker taxi till och från skolan, och har kvar sin plats i språkprofilen så länge behovet kvarstår. Om det är möjligt slussas eleverna så småningom tillbaka till sina hemskolor och det händer även att elevernas behov förändras och att andra verksamheter eller skolformer är aktuella.
Som en utveckling av pedagogernas kompetens och befintliga arbetssätt på skolan, har vi under våren startat upp ett långsiktigt arbete för att lärmiljöer, metoder och material ska bli mer upplevelsebaserade och estetiskt inriktade. Projektet kallas för ”Mångfald av uttryckssätt för elever med grav språkstörning” och har beviljats SIS-medel från SPSM.
Syftet med projektet är att erbjuda eleverna med grav språkstörning möjlighet att uttrycka sig på många olika sätt, inte bara verbalt utan även genom kroppen och estetiska uttryck. Forskning och erfarenheter visar att barn med grava språkstörningar har stort behov av multisensorisk och upplevelsebaserad inlärning.
Metod för projektet är att använda drama, slöjd, konst, bild, musik, rytmik m.m. för att utveckla och stärka skolans pedagogik. Dessa upplevelsebaserade och estetiska lärprocesser ska gynna samtliga elevers inlärning. Kompetens inom slöjd och musik finns redan på skolan, men pedagoger inom drama/teater, bild/konst samt rytmik saknas och ska via SIS-medlen kunna anlitas utifrån. De estetiska lärprocesserna ska kopplas till olika teman och projekt, framför allt till böcker och boksamtal, i samtliga klasser på skolan. Levande verkstäder med tillverkning och återvinning av material, skapande i sagor m.m. bidrar till mångfalden i uttryck samtidigt som det stärker elevernas lärande genom multisensoriska processer.
Ur Lgr11:
”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen. Därför kan aldrig undervisningen utformas lika för alla.”(Skolverket 2011, s. 4).
”Skolan ska stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter. I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas.
Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet. En harmonisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig.” (Skolverket 2011, s. 5)
Att arbeta med elever med grav språkstörning ställer särskilt stora krav på samtliga pedagoger som arbetar med barnens/elevernas språkliga och kommunikativa utveckling. Projektet kräver därför ett gränsöverskridande samarbete mellan de olika yrkesprofessioner som möter skolans barn, där kärnan i samarbetet handlar om att utgå från befintliga teman och projekt, och i dessa utgå ifrån våra sinnen och vad vi upplever.
Under hela läsåret 2014-2015 ska projektet löpa på och vi är mycket spända på att se resultatet av satsningen. Här kommer ni fortlöpande få del av framsteg, hinder, möjligheter och slutsatser från våra erfarenheter med ”Mångfald av uttryckssätt för elever med grav språkstörning”.
Gullvivans språkförskola – specialavdelning för barn med grava språkstörningar
På Klackerups förskola i centrala Halmstad finns avdelningen Gullvivan. Fram till början av 00-talet var Gullvivan specialavdelning för döva och hörselskadade barn. När Hallands resurser i förskola och grundskola för döva och hörselskadade barn omorganiserades och föll under landstinget, fanns således en upparbetad kompetens och erfarenhet kring hörsel, tecken, tal, språk och kommunikation som kunde tas tillvara på annat sätt. Man bestämde sig för att skapa en speciellt anpassad verksamhet för barn med grava språkstörningar. Anledningen till detta val var att man såg att stora delar av pedagogiken för att stötta döva/hörselskadade barn, och barn med språkstörning, liknar varandra. Bland annat använder man liknande språkliga förhållningssätt och strategier, ger enskild träning av olika språkliga förmågor, utökat bildstöd och inte minst teckenstöd.
Nedan följer en intervju med pedagogerna på Gullvivans språkförskola:
Hur ser barn- och personalgruppen ut?
Vi har 14 barn varav 6 barn har grav språkstörning. Samtliga barn är 3-6 år gamla. Vi är 4 pedagoger ( 3 förskollärare och 1 barnskötare) på 3,35% tjänst. ( 90%, 75%, 85%, 85%).
Hur går antagningarna till?
Det krävs utredning av logoped, och helst också utredning av psykolog samt pedagogisk kartläggning. Utredningar och kartläggningar skickas till Kärnhuset (Resurscenter inom BUF) som samlar alla ansökningar centralt, och gör en bedömning samt prioriterar om det behövs.
Hur mycket och vilken typ av fortbildning får ni ta del av?
Vi går kurser i tecken som stöd 1 gång/vecka och får även coachning av en specialpedagogisk handledare. Utöver det är det behovsstyrt, i dialog med vår förskolechef.
Hur ser en vanlig förmiddag ut på Gullvivan?
När våra ”språkbarn” kommer på morgonen (med taxi eller föräldrar) börjar vi med att göra ett personligt schema tillsammans med barnet där det finns bilder på vad som ska hända under dagen. De barn som kommer innan klockan åtta äter frukost mellan åtta och halv nio. Strax efter klockan nio börjar vår samling. Innan lunch delar vi upp oss i tre befintliga grupper och läser saga. När vi delar upp grupperna använder vi oss av bilder på barnen som vi sätter under bilder på den aktivitet de ska göra. I de olika grupperna har vi möjlighet att anpassa våra sagor efter barngruppen t.ex. kapitelböcker, sagopåsar med rekvisita, bilderböcker och flanosagor. Vi använder oss också av boksamtal.
Vad händer på samlingen?
På samlingen har vi ett barn (samlingsvärd) som sätter upp skyltar med barnens namn och bilder på o vi pratar om vem som är här/hemma. Vi tecknar samtidigt alla barns och personalens persontecken. De barn som är här sätter en gul kula på en pinne i vårt stapeldiagram och vi sätter en blå kula för de som är hemma. Vi räknar sedan hur många barn som är här/hemma och synliggör det med siffror. Under veckans gång jämför vi staplarna: högst/lägst, minst barn/flest barn, staplar som är lika osv. Vi lägger även en månadskula i vår årsburk (en kula motsvarar en dag och varje månad har en speciell färg på sina kulor). Efter det bjuder samlingsvärden på frukt, då använder vi oss av sifferkort som visar hur många frukter man får ta, dessa använder vi oss sedan av om vi ska addera hur många frukter vi har ätit: tre plus ett är lika med fyra. Efter det gör vi veckans teckenmening tillsammans, de barn som vill får gärna teckna meningen själv. Sedan sätter vi upp ett gemensamt schema på vad som händer under dagen. Vi delar upp oss i olika grupper: tisdag och torsdag har vi två grupper, denna termin heter grupperna Spökgruppen och Smurfgruppen. I dessa grupper arbetar vi med olika teman; denna och nästa termin jobbar vi med ”Boken”.
Hur går lunchen till?
11.20 äter vi lunch, vi sitter då vid tre bord. Barnen har en bestämd plats att sitta vid och vi pedagoger sitter en månad i taget vid ett bord. När vi äter mat passar vi på att få in så mycket språkträning som möjligt med hjälp av tecken som stöd.
Hur ser en vanlig eftermiddag ut på Gullvivan?
Efter maten är det sångsamling där använder vi oss av tecken som stöd och bildstöd till de olika sångerna/ramsorna. Efter sångsamlingen går vi ut på vår gård, vid utevistelsen använder vi oss av tecken som stöd och bildstöd till vissa gemensamma lekar.
Vad händer mer under en vanlig vecka på Gullvivan?
På onsdagar har vi gymnastik och delar upp oss i två olika grupper, när den ena gruppen har gymnastik arbetar den andra med finmotorik eller FONOMIX (ljudträningsmaterial). På måndagar och fredagar delar vi också upp oss i olika små grupper, vi tar då fram våra leklådor eller erbjuder annan lek. Vissa dagar har vi enskild träning med de barn som har behov av det.
Vad tycker ni är utmärkande för er pedagogiska verksamhet?
Vi har en synlig struktur, detta ger barnen en förförståelse som gör att de vet vad som ska hända och vilka sammanhang de ska ingå i. Vi använder oss av alternativ kommunikation för att alla barn ska få en förståelse och ges möjlighet att delta utefter sina förutsättningar.
Vi har en språklig medvetenhet i alla situationer över hela dagen med hjälp av bilder och tecken som stöd. Detta ger en möjlighet för våra barn att få hjälp att tolka signaler i samspelet med andra barn. Personal och barn använder sig av kommunikationskort som sitter i deras kläder och därmed alltid finns tillgängligt.
Vi har individuell träning med språkbarnen, två gånger/vecka, 30 min/gång.
Vi gör en språklig handlingsplan på alla våra barn.
Vi har pedagogisk handledning varje vecka vilket gör att vi hela tiden reflekterar över vår pedagogiska verksamhet.
Finns det några andra stora skillnader?
Vi har täta föräldrakontakter, och använder oss av kontaktböcker som stöttar kommunikationen mellan och kring både förskolan och skolan. Vi erbjuder kurser i tecken som stöd till alla föräldrar i språkprofilen (Gullvivan + Nyhemsskolan).
Kan ni nämna några framgångsfaktorer när man jobbar med barn med grava språkstörningar?
Struktur och alternativ kommunikation (tecken som stöd och bilder) gynnar alla barn. Hela vår barngrupp får en möjlighet att på ett konkret sätt lära sig att vi alla är olika, att mångfald är en tillgång och en möjlighet till empatisk träning.
För oss pedagoger är det att vi får kontinuerlig pedagogisk handledning och teckenundervisning, samt samarbetet med skolans logoped.
Vad upplever ni för hinder i verksamheten?
Det är svårt att få tillräckligt med tid för reflektion, planering och dokumentation.
Finns det något ni skulle vilja förändra i verksamheten?
Samarbetet med logopeden skulle vara önskvärt varje vecka istället för var tredje.
Den pedagogiska verksamheten fungerar väl idag och vi måste hela tiden vara flexibla och förändra oss efter barnens behov. Önskvärt hade varit att organisationsmässigt kunna ändra våra arbetstider så att de låg mer komprimerat under dagen (för dokumentation, planering osv)
Hur går språkträningen med de språkstörda barnen till? Hur vet ni vad och hur ni ska träna?
Det ligger en logopedisk utredning som grund. Utefter den gör vi tillsammans med vår specialpedagogiska handledare en språklig handlingsplan på varje enskilt barn. Vi pedagoger planerar in vad vi ska utmana barnen i på de tre olika språkliga nivåerna: pragmatik (funktionen socialt samspel), ordförråd samt språklig medvetenhet och fonologi ( uttal och produktion).
Handlingsplanen utvärderas, följs upp och dokumenteras kontinuerligt, och vi arbetar utifrån dem både i gruppen och i enskild träning.
Hur ser samarbetet med barnens övriga kontakter ut såsom t.ex. logopedmottagningen och barnhabiliteringen?
Vår specialpedagogiska handledare är här två gånger/vecka och logopeden kommer en gång var tredje vecka. Vid in och utskrivningar av barn har vi kontakt med logopedmottagning och barnhabiliteringen. Vid speciella behov tar vi de kontakter vi anser behövs i samråd med barnets vårdnadshavare.
Här är en länk till Klackerups förskola – avdelning Gullvivan.
Praxis – som ett led i den tidiga läsinlärningen
Traditionella klassrumsalfabet känner vi alla till. Apa – A, Boll – B, Cykel – C o.s.v. Sådana alfabet är centrerade och uppbyggda kring bokstäverna, och syftar till att barnen ska koppla samman bokstaven med en bild/ett ord som börjar med denna bokstav. Detta är ganska svårt för barnen och kräver tankebearbetning i många led. Barnet måste förstå vilket ord bilden avser, för att sedan göra en analys av ordet och höra vilket som är det första språkljudet i ordet. Sedan ska de koppla ihop detta språkljud till bokstaven som just då tränas.
Som jag redan nämnt tidigare är det många barn som får en skjuts i sin tidiga läsinlärning med hjälp av Praxisalfabetet. Praxisbilderna sätter i motsats till traditionella alfabet INTE bokstaven i centrum, utan fokuserar på att ge barnen en artikulatorisk anvisning till hur de olika språkljuden låter och görs. Bokstavskännedomen får de på köpet. Genom att lära känna språkljuden enskilt blir det naturligt att börja kombinera ihop dem till stavelser och ord. Att på ett lekfullt sätt kombinera några praxisbilder så att de bildar stavelser och ord kan ge barnen en tidig fonologisk medvetenhet och förståelse för hur språket är uppbyggt. Materialet kan användas redan från mycket tidig ålder, och har sedan fördelen att vara mycket anpassningsbart så att en kompetent och medveten pedagog kan följa barnets utveckling och med nya anpassade övningar utmana barnet på varje nivå i utvecklingen mot språkande, läsande och skrivande.
Jag har under åren även sett barn med olika svårigheter erövra skriftspråket med praxisalfabetets hjälp, bl.a. i följande fall:
1. För barn som har svårigheter med att lära in kopplingen mellan fonem (språkljud) och grafem (bokstav) kan det ibland vara en god idé att låta bokstäverna vila ett tag för att enbart fokusera på momentet som i litteraturen brukar kallas fonemsyntes. D.v.s. att kombinera ihop språkljuden med varandra. Barnet blir medvetet om att ljud bildar ord, och bygger upp självförtroendet kring att faktiskt kunna ”läsa” bilderna utan att de svåra bokstäverna varit i fokus.
2. För barn med oral och verbal dypraxi är det svårt att styra artikulatorerna och kunna uttala de olika ljuden. (Läs mer på: länk till Ågrenska)Dessa barn behöver oerhört frekvent, strukturerad och envis talträning men blir ändå inte alltid normaltalande. De har egentligen inga svårigheter med att lära in själva bokstäverna, men eftersom språkljuden uttalas fel är det väldigt lätt att det ord de läser förvanskas så mycket när barnet uttalar ordet, att hen inte kan förstå vilket ord det var. För dessa barn är det ofta en hjälp att i kombination med bokstäverna även använda praxisbilderna, eftersom dessa kan ge barnet en artikulatorisk anvisning till vilket språkljud bokstaven representerar.
3. För barn med dyslexi är det ofta nödvändigt att jobba MYCKET med avkodningen på en rent fonologisk nivå innan de knäcker läskoden. Det finns ett flertal beprövade metoder som utgår från läsningens fonologiska, ljudande del, bl.a FonoMix eller Witting, men även praxisalfabetet kan av en medveten pedagog med framgång användas för att lära sig att ljuda samman språkljuden till stavelser och ord.
I det här läget känns det viktigt att påpeka att ingen metod är undergörande eller omnipotent. Medvetna och kompetenta pedagoger behöver en uppsjö av material och metoder i sin ”verktygslåda” för att kunna ge varje enskilt barn rätt verktyg för lärande. Jag vill uppmuntra alla pedagoger, specialpedagoger, logopeder och andra som jobbar med barns språk-, läs- och skrivlärande att prova sig fram och plocka det bästa ur många metoder för att hitta flexibla lärmetoder som möjliggör individanpassning. Traditionella alfabet kan kompletteras med Praxis och vice versa.
Språkutvecklarna 