Kategoriarkiv: fonologi

Läsning och skrivning och flerspråkighet

Med anledning av mitt tidigare inlägg ”Flerspråkig karläggning av avkodning och läsning”, så ska jag fortsätta djupdykningen i läsning och skrivning med ett flerspråkigt perspektiv. 

Ofta sker läs och skrivutvecklingen hos flerspråkiga elever problemfritt, och eleven får via sin flerspråkighet en ord och begreppsrikedom, samt ett kreativt och flexibelt språkanvändande med en uppsjö av uttryck, språkliga konstruktioner och metaforer från de olika kulturer och språk som eleven möter.

Men om vi ska problematisera det hela så måste man också inse att det sammanhang eleven befinner sig i spelar en avgörande roll för hur elevens färdigheter kommer att utvecklas. Och det sammanhanget kan vara ganska komplext i och med att läs och skrivundervisningen sker i olika kontexter i skolan. Exempelvis i svenska, svenska som andraspråk, modersmålsundervisning och specialundervisning. Men faktum är att läsning och skrivning används i samtliga ämnen. Det är sällan eller aldrig endast en pedagog inblandad i elevens läs- och skrivundervisning, utan ett flertal pedagoger. Allt detta gör att den redan komplexa läs- och skrivinlärningen blir än mer komplex att reda i när utvecklingen inte går som förväntat.

Alla som mött elever i flerspråkig utveckling, med läs- och skrivsvårigheter, vet att det är svårt att avgöra vad som är vad. Beror svårigheterna med läsning och skrivning på att eleven inte behärskar det språk som eleven förväntas läsa och skriva på? Är brister i läsförståelse kanske bara ett resultat av brister i ordförråd och/eller grammatisk förståelse? Hur påverkas läs- och skrivinlärningen av att eleven har utmaningen att erövra två skilda skriftspråkssystem? Frågorna kan vara många, och det är av allra största vikt att man inte förhastar slutsatserna, samt att man kartlägger elevens samtliga språk. Och när man gör det är modersmålsläraren en nyckelperson. Hen kan redogöra för modersmålets uppbyggnad, skriftspråket, elevens kunskaper och språkliga förmåga m.m. Ett samarbete mellan samtliga berörda lärare, inklusive modersmålsläraren är nödvändigt för att förstå elevens förutsättningar.

Man vet att andraspråkselever löper större risk att vara mindre bekanta med textens innehåll, ämnesområde och språk, och behöver därför lära sig lässtrategier, dels för att förstå texten de läser och dels för att lära sig strategier att hantera nya texter i andra sammanhang.

När man granskar läromedel och faktatexter kan man också lätt upptäcka att språket är påverkat av ursprungskulturens språk. Som svensk är det lätt att skaffa sig en bild av vad rik nederbörd är, men en somalier kan ha helt andra referensramar och tolka uttrycket på ett annorlunda sätt.

Andra hinder eller problem kan uppstå i mötet mellan eleven och det mer akademiska språket i skolan. Men det finns också andra tänkbara orsaker till läs- och skrivsvårigheter; bristande språkstimulans, bristande undervisning, låg motivation, ingen läsvana, språkstörning, dyslexi, syn eller hörsel-problematik för att nämna några. Alla dessa faktorer måste vägas in i den samlade bedömningen av eleven, för att säkerställa att stödet riktar in sig på rätt saker och håller hög kvalitet.

orsaker till läs och skrivsvårigheter

Flerspråkigheten i sig orsakar ALDRIG läs- och skrivsvårigheter. Människans hjärna klarar att hantera en mängd olika språk, inklusive skriftspråk. Däremot kan det vara så att en svag språkutveckling på ett eller flera språk påverkar läs- och skrivutvecklingen negativt.

Så varför är det viktigt att fundera kring detta över huvud taget? Om flerspråkighet inte orsakar läs- och skrivsvårigheter så är väl allt frid och fröjd!

Anledningen är att i Sverige löper flerspråkiga elever större risk att misslyckas i skolan. Exakt vad det beror på låter jag vara osagt. I forskningsöversikten ”Att läsa och skriva – forskning och beprövad erfarenhet” läste jag följande häromdagen: ”… elever med utländsk bakgrund genomsnittligt har sämre studieresultat i grundskolan än infödda svenska. Det kan inte råda något tvivel om att detta förhållande har ett samband med att många av dessa elever har en behärskning av svenska som inte motsvarar den infödda normen, samtidigt som svenska är det språk på vilket de får sin undervisning. På samma sätt är det klart att de sämre studieresultaten hänger samman med att elever med utländsk bakgrund oftare har sämre läs- och skrivförmåga än infödda elever.”

Så vad gör vi för fel? Varför klarar vi inte av att tillfredsställa dessa elevers behov språkligt, pedagogiskt, socialt?

Generellt sett är läsinlärning och utveckling av läsförmågan på ett svagt språk (ett språk som inte behärskas på åldersadekvat inföddnivå) mer problematisk än på ett för barnets ålder normalt utvecklat språk. Ett antal villkor är ofta inte uppfyllda för barn med utländsk bakgrund, villkor som visat sig ha positiva effekter på läsinlärning och utvecklingen av läsförmåga. Dessa är bland annat följande:

  • undervisningsspråket är detsamma som det språk eleven använder i hemmet,
  • eleven har ett ordförråd på minst 6 000 – 10 000 ord i undervisningsspråket,
  • eleven förstår innebörden av minst 75 procent av innehållsorden i de texter som ska läsas.

Om barnets förstaspråk används som undervisningsspråk finns det en rimlig chans att basdelen är normalutvecklad och att barnet har tillägnat sig språkets uttal och grammatiska system. Detta är en viktig förutsättning för att barnet ska förstå principen för hur tal och skrift förhåller sig till varandra och lära sig principen för avkodning. (Bialystok 2002, Purves 1990)

Följande tabell är baserad på uppgifter från Collier 1987. Här ser man att den genomsnittliga tidsåtgången för att lära sig ett andraspråk är som kortast om ankomståldern i det nya landet är 8 och 11 år, vilket beror på att barnet då ofta kan läsa och skriva på sitt modersmål vilket gör resan in i det nya språket enklare. Kommer barnet tidigare än så kan det ta upp till åtta år, vilket även gäller för de som kommer till Sverige mellan 12 och 15 års ålder. Dessa fakta får mig att fundera kring alla barn som är födda här och går i förskolan i Sverige. De borde rimligtvis ha samma förutsättningar vid skolstart eller senast under lågstadiet givet att det tar 3-8 år att lära sig språket till infödd nivå. Men om vi tittar på måluppfyllelse, betyg och behörighet till nationella program m.m. så talar statistiken alltså emot det.

Tidsåtgång för tillägnande av andraspråket

Detta bekräftades på Flerspråkighet i Fokus 2015 då Elisabeth Lindén pratade; ”Skillnaderna mellan infödda elever och elever med utländsk bakgrund, födda i Sverige, som gått hela sin skoltid i Sverige, indikerar att den svenska skolan inte lyckas ge en fullgod och likvärdig utbildning.” Analyser av skillnaderna mellan infödda elever och elever med utländsk bakgrund (födda i Sverige och som gått hela sin skoltid i Sverige) från PISA-resultatet 2012  indikerar att den svenska skolan inte lyckas ge en fullgod och likvärdig utbildning.

Dyslexi är lika vanligt förekommande hos flerspråkiga som hos enspråkiga. Vid dyslexi ska parallella svårigheter med fonologisk bearbetning kunna observeras på båda språken. Dyslexin kan dock ta sig uttryck på olika sätt beroende på skriftspråkssystem och ortografi i de olika språken, t.ex. i engelska och danska.

Skolan ska arbeta utifrån varje elevs behov, och en diagnos är på det sättet mindre viktig i sammanhanget. För individen och familjen kan det dock vara viktigt att få veta orsaken till svårigheterna och en diagnos kan hjälpa till att förklara både svårigheter och behov.

Vad gäller det förebyggande arbetet är det av största vikt att redan från späd ålder stimulera barnets samtliga språk, arbeta med en positiv flerspråkig identitet samt ge barnet många positiva möten med böcker och sagor på barnets samtliga språk.

Lämna en kommentar

Under Flerspråkighet, fonologi, forskning, läs- och skrivsvårigheter, läs- och skrivutveckling, läsning, modersmål, nyanlända, Språkutvecklarna, Språkutveckling

Nelli Kalnaks forskning om svenska barn med grav språkstörning

Nelli Kalnak är leg. logoped med lång erfarenhet av att arbeta med barn och ungdomar med språkstörningar. 2014 disputerade hon vid Karolinska institutet med avhandlingen ”Family history, clinical marker and Reading skills in Children with specific language impairment.” Avhandlingen består av tre delar. Del 1 handlar om förekomsten av språkrelaterade diagnoser och problem hos tre generationer släktingar till barn med grav språkstörning  i åldrarna 8-12 år. I del 2 undersöks huruvida nonordsrepetition kan fungera som klinisk markör för specifik språkstörning. Del 3 undersöker läsförmågan hos barn som är inskrivna i specialskola för grav språkstörning.

Att det finns en ärftlig faktor vid språkstörningar och dyslexi är sedan länge känt. Men få studier kring hereditet  har gjorts i Sverige. Barnen med grav språkstörning hade signifikant fler släktingar med liknande problem än kontrollgruppsbarnen med typisk språkutveckling. Problemen behöver inte se exakt lika ut inom familjen, men innebär svårigheter med språkutveckling, läsning och/eller social interaktion.

Nonordsrepetition (att repetera påhittade och betydelselösa ord) ställer stora krav på såväl fonologiskt minne som fonologisk produktion. Det är förmågor som ofta brister hos både barn/elever med språkstörning som dyslexi. I Nelli Kalnaks studie visade det sig att problem med nonordsrepetition är en stark klinisk markör för språkstörning.

Vad gäller läsutvecklingen hos barn med grav språkstörning, påvisas att barn med grav språkstörning löper mycket hög risk att få läs- och skrivsvårigheter i någon form. Brister i läsförståelse är vanligt, vilket ofta är sammankopplat med bristande språkförståelse, men även med att avkodningssvårigheter stör och hindrar läsningen. Kopplingen mellan läsförståelsebrister och språkförståelseproblem var i fokus i Maria Levlins avhandling som du kan läsa om här på bloggen.

 

Lämna en kommentar

Under Åk 1-3, dyslexi, Föräldrar, fonologi, forskning, grav språkstörning, kommunikationsklass, läs- och skrivsvårigheter, läs- och skrivutveckling, Läsinlärning, läsning, social språkmiljö, språk, språkförståelse, språkklass, Språkljud/fonem, Språkstörning, Språkutvecklarna, Språkutveckling

SBU rapport om dyslexi

Under 2014 kom Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, med en rapport om dyslexi. Rapporten har gjorts på förfrågan från Socialstyrelsen och är en del av ett regeringsuppdrag. I arbetsgruppen bakom rapporten återfinns många erkända forskare såsom Stefan Samuelsson, Barbro Bruce och Gunilla Salo. Rapporten har granskats av bl.a. Carsten Elbro, Bente Erikson Hagtvet m.fl.

I ett Sverige där såväl utredning som hjälp och stödinsatser för personer med dyslexi varierar kraftigt, kan denna rapport vara ett steg på vägen mot konsensus. Hela rapporten återfinns på följande länk, och en sammanfattning av slutsatserna i rapporten kan du läsa nedan:

  • Om barn med dyslexi på ett strukturerat sätt får träna kopplingen mellan språkljud (fonem) och bokstäver (grafem) så förbättras deras läsförmåga, stavning, läsförståelse, läshastighet och förmåga att uppmärksamma språkets ljudmässiga uppbyggnad (fonologisk medvetenhet).
  • Det går inte att uttala sig om nyttan av andra former av läs- och skrivträning eller av alternativa verktyg (hjälpmedel för att stödja, kompensera och utveckla läsförmåga som t ex appar i mobiltelefonen). Samtliga granskade metoder är otillräckligt utvärderade.
  • Redan innan barnen har fått undervisning i att läsa och skriva i skolan, kan dyslexi upptäckas genom testning. Brister i fonologisk medvetenhet, snabb automatiserad benämningsförmåga samt bokstavskännedom har nämligen ett samband med dyslexi. Fördelar och nackdelar med sådan testning har inte utvärderats. Man har inte heller granskat Insatser som syftas att träna dessa förmågor innan den formella läs- och skrivstarten.
  • I Sverige används mer än 50 olika tester för att upptäcka och utreda barn med dyslexi. Inget av testerna är vetenskapligt utvärderat dvs det saknas studier som undersöker om de är tillförlitliga och mäter det som avses. Det betyder inte att testerna är dåliga, utan att de behöver beforskas mer.

PÅ Youtube kan du se en film om rapporten.

Lämna en kommentar

Under dyslexi, fonologi, fonologisk medvetenhet, läsning, lästräning, skrivning, testning, utredning

Mysteriet med Ture Sventon och temlorna – reflektioner på fettisdagens afton

Så var det fettisdag igen. En semla slank ner redan till förmiddagskaffet. Ytterligare en framåt eftermiddagen. Varje år, när semlorna gör comeback på konditorier, caféer och i fikarum, börjar mina tankar snurra runt en av min barndoms hjältar från böckernas och filmernas underbara värld. Ture Sventon. Ni vet den lustige privatdetektiven som har svårt att säga S och älskar semlor. Hans riktiga namn är Sture Svensson, men han uttalar sitt namn Ture Sventon, och favoritbakelsen kallar han temla istället för semla. Bakelser som för övrigt inhandlas på ”Rotas” konditori (Rosas konditori).

Men vad är egentligen Tures problem? Författaren beskriver svårigheterna (om jag minns rätt) precis just så, alltså som svårigheter med att säga s. Vissa källor på nätet idag menar att det i tidiga böcker framkommer att Ture läspar. I min logopedhjärna brukar S som uttalas T kallas för klusilering, vilket är en ganska vanlig fonologisk förenklingsprocess bland barn. Men oavsett vad Tures problem egentligen består i så kan ingen av mina teorier förklara det verkliga mysteriet. Alltså att Ture bara verkar ha problem med att säga S ibland!???!

Om Ture läspade skulle det ju inte hindra honom från att säga S, även om ljudet uttalas oskarpt. Om han inte lärt sig uttala ljudet borde det därmed inte höras alls i hans efternamn. I så fall skulle han kalla sig Ture Tventon. Och om han har en språkstörning i form av en klusilering skulle samtliga S bytas ut mot T. Såvida han inte börjat gå hos en logoped… och lärt sig uttala S i vissa positioner i ord. Men liksom ”faller tillbaka” i sitt gamla uttal i spontantalet…

Medan jag funderar på om jag orkar äta ännu en temla, förlåt, semla, får jag förlika mig med tanken på att jag aldrig kommer få svar på mina frågor om Ture Sventons uttalssvårigheter. Åke Holmberg som skrev de nio böckerna om Ture Sventon dog 1991 och kan därmed inte tillfrågas i ärendet. Om du som läser detta har några spännande upplysningar om Ture är jag tacksam om du delger dem. Så slipper jag brottas med samma funderingar vid semlesäsongens start 2016. Och kom ihåg – Använd endast pitolerna i nödfall!

1 kommentar

Under barnlitteratur, fonologi, Språkljud/fonem, Språkutvecklarna, Språkutveckling, Ture Sventon, uttal