Det senaste året har jag vid flera tillfällen varit i kontakt med kommuner som på olika sätt försöker hantera att pedagoger i de egna förskolornas verksamheter saknar en sådan nivå i svenska språket att de upplever sig kunna stödja, stimulera och utmana barnens svenskspråkiga utveckling. Många rektorer och tjänstemän brottas med problematiken, och det finns också exempel på kommuner som redan tagit initiativ för att komma till rätta med den. I augusti införde till exempel Botkyrka kommun språktester för pedagoger, vid nyanställning eller förlängning av befintliga vikariat. Ett kanske vanligare initiativ är att erbjuda vidareutbildning i svenska inom ramen för tjänsten, för pedagoger som har behov av det.
Frågan om pedagogers språknivå är onekligen komplex. Om språkkunskaperna bedöms – vem bedömer, vilka delar av språket bedöms, och på vilka grunder? Var går gränsen för ”tillräckliga språkkunskaper”, och hur ska den språkliga kompetensen som efterfrågas bedömas i relation till att pedagoger kan ha väldigt olika uppdrag i förskolan?
Frågan om pedagogers språkliga kompetens var också en av de många frågor som jag och Polly Björk-Willén studerade i de inledande två delarna av projektet Förskolan som arena för barns språkutveckling (del 1-2 är avslutad och rapporterad, återstående delar är numera mitt doktorandprojekt). När vi bad pedagoger att på olika sätt skatta och beskriva vilka förutsättningar de upplevde sig ha i arbetet med att utveckla barns språk, beskrev en betydande andel att de själva upplevde sig sakna tillräcklig nivå på svenska språket för att utveckla barnens svenska språk. Det är viktigt att betona att det både var flerspråkiga pedagoger med andra modersmål än svenska, OCH enspråkiga pedagoger med svenska som modersmål som beskrev denna problematik.
En annan sak jag verkligen vill understryka är att ett resonemang kring pedagogisk och språklig kompetens och hur kompetenserna förhåller sig till varandra är på sin plats. Man kan tänka sig en skicklig pedagog som samtidigt saknar ett viktigt pedagogiskt redskap – behärskningen av det svenska språket. Det är såklart det viktigaste redskapet när barn ska lära sig just det svenska språket (även om man som pedagog kan besitta värdefulla kunskaper i flera andra språk). Men man kan också tänka sig pedagoger med god behärskning i det svenska språket, som däremot saknar pedagogisk kompetens och skicklighet.
I Halmstads kommun arbetar vi vidare med frågan, och har naturligtvis inte funnit några enkla lösningar eller en quick fix för att lösa problemet. Något vi identifierat är att det finns många möjligheter att kompetensutveckla sig som pedagog inom ramen för arbetet, men det saknas möjligheter att kompetensutveckla sig i det svenska språket. Detta trots att det alltså finns pedagoger i den egna verksamheten som beskriver en önskan att få vidareutbilda sig inom svenska språket. De menar att en sådan kompetensutveckling skulle ge dem bättre möjligheter att stimulera och stödja barns svenska språkutveckling.
Ur ett språkpedagogiskt perspektiv kan vi konstatera att pedagoger i förskolan använder det egna språket som ett didaktiskt redskap, och att förskolans sociala miljö är av stor betydelse för barns språkutveckling. I arbetet med att skapa goda språkmiljöer i förskolan behöver frågan om pedagogers språkliga nivå inkluderas. Min förhoppning är att vi alla ska våga samtala om egna språkkompetenser, styrkor och svagheter utan att värdera oss själva eller varandra. Det är en laddad fråga men det absolut sämsta vi kan göra är antagligen att låta bli att lyfta, belysa och diskutera den. Vi vet att barn socialiseras till språk genom språk, och att det sker genom samspel med mer erfarna språkare. De vuxnas sätt att använda språket har därmed stor betydelse.
Språkutvecklarna 