För några år sedan skrev jag ett inlägg om en forskningsstudie som visade på ett samband mellan mycket skärmtid och förseningar i språkutvecklingen hos små barn. Vad jag vet är denna studie fortfarande ensam i sitt slag, men frågorna jag får om barns skärmtid är fortfarande många.
Jag vill därför ta tillfället i akt och fördjupa resonemanget om skärmtid och språkutveckling . Studien från Kanada väcker en hel del frågor. Studien bygger på att föräldrar rapporterade hur mycket skärmtid deras barn hade/dag, och tillförlitligheten i detta skulle kunna ifrågasättas då just skärmtid kan vara ett känsligt ämne för föräldrar. Studien tar inte heller hänsyn till VAD barnen gjorde vid skärmarna, om de satt i Face-timesamtal med farmor eller om de i ensamhet tittade på Youtube. En annan faktor som påverkar hur man ser på barns skärmtid är situationen/kontexten. Sitter barnen ensamma vid skärmen? Är det när en förälder är upptagen eller har huvudvärk och ligger till sängs, eller ersätter skärmen kvällsläsningen? Just denna fråga tänker jag är central. Med vilka andra aktiviteter konkurrerar skärmen? Är det så att skärmtiden ersätter tid för samtal och läsning måste man vara medveten om att barnet under tiden med skärmen går miste om värdefull tid för språkutvecklande aktiviteter.
En annan faktor som påverkar hur vi tänker kring barns språkutveckling och skärmar är de individuella behoven hos varje enskilt barn. Kan jag få reda på spännande saker om något jag är jätteintresserad av – exempelvis flygplan eller hästar, så kanske skärmtiden faktiskt stimulerar exempelvis ordförrådet. Om ingen i min närhet besitter de där kunskaperna så hade jag ju gått miste om dem annars. Självklart är det fortfarande att föredra interaktion vid skärmen, att barnet får möjlighet att samtala om det hen ser och upplever där.
Vi kan också utgå från några grundläggande principer för språkutveckling i vårt resonemang:
Språk utvecklas i meningsfullt samspel med personer man har en positiv och trygg relation med. Den sortens samspel kan man ha vid en skärm. Man sitter tillsammans och interagerar och samtalar kring det som händer på skärmen. Att barnet sitter ensam med en skärm för att fördriva tid kan däremot inte ses som språkutvecklande.
Språkutveckling tar tid! Och när ett barn har mycket skärmtid så kan det inkräkta på tid som annars skulle lagts på språkutvecklande aktiviteter såsom att samtala eller att läsa. I det perspektivet bör man som förälder alltså se till så att skärmar inte konkurrerar ut exempelvis läsningen.
Språkutveckling är beroende av att barnet får språklig input (d.v.s. att höra ett begripligt och korrekt språk som dessutom ligger lite över barnets egen språknivå så att barnets språk utmanas) och output (d.v.s. att barnet själv får producera språk. När barn sitter vid skärmar är det vanligt med s.k. envägskommunikation. Barnet hör kanske en viss mängd språk, men förväntas inte själv ge respons och formulera ett svar. Det räcker inte med att höra ett språk för att lära sig tala det.
Det är upp till varje förälder att bedöma hur mycket skärmtid barnen bör ha, men framför allt vilken typ av innehåll och aktivitet vid skärmen som är ok. Man kan också vända på resonemanget och istället för att fundera på vad som är dåligt och skadligt, fundera på om varje individuellt barn får tid och möjlighet att utveckla ett rikt språk. Slutligen vill jag också säga att alla vi vuxna ibland behöver börja gräva där vi själva står, och fundera på hur mycket skärmtid vi vuxna har, vad vi gör vid skärmarna och om detta konkurrerar med den tid vi annars skulle lagt på att läsa för eller samtala med barn.
Språkutvecklarna 