Förskolans och skolans ytor i relation till barns lek och sociala beteenden

Leken är oerhört viktig för barns lärande och utveckling. Leken är i sin natur gränslös, men begränsas alltid av yttre faktorer såsom, tid, utrymme och redskap för leken. Dessa begränsningar sätts upp av vuxna. När vi bygger förskolor, skolor och utegårdar är det viktigt att fundera kring vilka gränser som vi med exempelvis rum, väggar, växtlighet och staket sätter upp för barnens lek och därmed deras lärande. Forskning visar att ju mindre plats barn har att leka på, desto mer aggressiv och mindre social blir deras lek[1].

I Sverige saknas idag riktlinjer för hur stora ytor som krävs i relation till antalet barn inomhus. I utemiljöerna däremot har Boverket rekommendationer; 40 m²/barn för förskolebarn och 30 m²/barn för elever. Internationellt sett är 5-10 m² lek- och läryta/barn inomhus en vanlig riktlinje (här avses med svenska mått på förskolan hemvist + aktivitetsrum, och i skolan klassrum + grupprum + uppehållsytor. Ytan räknas alltså oftast exklusive kapprum, toaletter och kök+matsal). Detta mått är grovt och att betrakta som ett absolut minimum för att undvika ”crowding”, d.v.s. den ökning av konflikter och anti-sociala beteenden som uppstår när många människor vistas på för liten yta. Klassiska ”spring-ytor” såsom exempelvis korridorer ska alltid vara tillräckligt breda för att kunna inredas och möbleras – först då kommer de barn och pedagoger till gagn. Klassiska ”hot-spots” för våld och kränkningar såsom toaletter och omklädningsrum måste planeras noga och med varje elevs integritet i fokus. Andra konfliktzoner är exempelvis kapprum i förskolan, där det ofta är för trångt vilket gör att barnen krockar med varandra och den självständiga av- och påklädningen hindras av trängseln.

Ett vanligt misstag när man bygger förskolor och skolor är att bygga för trångt och för litet[2].

Barnens lek behöver också tid för att fördjupas och nyanseras, 30-50 minuter åt gången är nödvändigt för att hinna komma igång med leken[3].

Leken ser olika ut vid olika åldrar. Små barn leker ensamma och så småningom uppstår parallell lek bredvid någon annan. Först i treårsåldern börjar barn leka tillsammans med ett eller flera andra barn, och mängden sociala relationer ökar. Den sociala utvecklingen hänger ihop med barnets mående. Stora barngrupper kan skapa stress och otrygghet, framför allt för de små barnen. Lokaler och miljöer där barn ska leka och lära måste därför möjliggöra såväl mötesplatser och interaktion som avskildhet och mindre grupperingar.

De minsta barnen leker genom att uppleva med sina sinnen, s.k. sensomotorisk lek, för att sedan övergå till att bli mer och mer symbolisk och så småningom sociodramatisk, d.v.s. rollekar av olika slag. Lärmiljön ska stödja utvecklandet av barns lek, eftersom barnen i leken utvecklar autonomi, självkontroll, kommunikation, problemlösningsstrategier, förståelse för kulturella regler och socialt beteende[4]. För att stödja barns socio-dramatiska lek ska olika lek/lärutrymmen finnas med material som hör till de olika projekt och teman man är i. Lekutrymmena ska passa barnens utvecklingsnivå, vilket gör att de hela tiden måste anpassas och förändras i takt med att barnen utvecklas. Goda förvaringsutrymmen krävs för att pedagogerna ska kunna anpassa lekutrymmena och plocka fram, ställa undan, välja och återanvända olika lekmaterial. De material som placeras i lek/lärutrymmena påverkar vad barnen leker och därmed vad de lär sig. Genom att exempelvis placera pennor och papper i de olika utrymmena ökar barnens läs- och skrivaktivitet.[5]

En begränsning – eller möjlighet – för leken är barnens erfarenhetsvärld. Den sociala och gemensamma leken underlättas av att barn får dela upplevelser med varandra. Här finns en potentiell orättvisa eftersom barn från missgynnade förhållanden har färre upplevelser med sig till verksamheten, och därmed färre teman att leka kring. Barn behöver rika och varierade erfarenheter att använda i leken. Dessa varierade erfarenheter kan uppnås genom att besöka olika platser utanför hem och förskola/skola, eller genom att läsa böcker. Det förstnämnda visar att såväl förskolans som skolans närmiljö som fjärrmiljö är viktiga komplement till verksamhetens lärmiljöer. Möjliga sätt att transportera sig mellan spännande platser i omgivningarna bör beaktas redan vid planering och placering av förskolor och skolor. Närmiljön kan göras tillgänglig för barnen i verksamheten genom exempelvis promenader, lådcyklar, cyklar eller vagnar. För att barn ska utveckla förståelse för världen behöver de ha en mängd förstahandsupplevelser i en rad olika miljöer och kontexter[6]. Dessa förstahandsupplevelser blir det som barnen utgår från i lek och lärande. Att ha möjlighet att lämna förskolan och skolan och uppleva andra miljöer är en förutsättning för att bygga barnens erfarenhetsvärldar. Naturen utgör också den kanske mest varierade lärmiljön, med årstidsväxlingar, växtlighetsvariation, växtlighetsförändringar och olika väder- och ljusförhållanden[7]. Utemiljön ska stimulera till aktiv lek och rörelse, och gårdar måste vara tillräckligt stora och öppna för ändamålet.

Vad gäller det sistnämnda – bokläsning – så visar en mängd forskning[8] att högläsningen har positiva effekter på barns och ungdomars ordförråd. En av de starkast predicerande faktorerna för utvecklingen av läsförståelse är just ordförrådet, och läsförståelsen påverkar i sin tur inlärning och på lång sikt möjligheten att delta och bidra till det demokratiska samhället. Böcker och läsning har därför en central plats i framtidens förskolor och skolor[9]. Det handlar om att bygga förskole- eller kapprumsbibliotek och skolbibliotek samt att bemanna dem med bibliotekarier. Det handlar också om att skapa läsplatser och miljöer där ett vidgat textbegrepp kan få liv och inspirera barn och elever.

Barn bör få leka ostört med minsta möjliga avbrott i leken. Det är värdefullt med löst material såsom kuddar, bord, stolar och små madrasser eftersom barnen då blir aktörer i skapandet av de egna lek- och lärmiljöerna på ett sätt som gör att miljöerna anpassas efter deras intressen och lekteman. Löst material av värde i utemiljön är små brädor, stenar och pinnar m.m[10]. Det lösa materialet behöver förvaras på lämplig plats både inne och ute när det inte används.

Referenser:

[1] Play in the lives of children, Rogers & Sawyers (1988)

[2] Top 10 mistakes made in the interior design of child care centers, White Hutchinson Leisure & Learning Group, https://www.whitehutchinson.com/children/childcaremistakes.shtml

[3] Adult intervention: Appropriate strategies for enriching the quality of children’s play, Ward (1996)

[4] Goda lärmiljöer för barn, Kragh-Müller & Örsted-Andersen & Veje-Hvitved, (2012)

[5] The literacy center: Contexts for reading and writing, L.M. Morrow (2002), Carina Fasth m.fl.

[6] Språkstimulera och dokumentera i den flerspråkiga förskolan, Sandvik & Spurkland (2009)

[7] Om barn och stress och vad vi kan göra åt det, Ylva Ellneby (1999)

[8] Carina Fasth, Barbro Westlund, Aidan Chambers, Ingvar Lundberg m.fl.

[9] Att få barnets språk att växa, Larsson, 2016

[10] Lärande och fysisk miljö, Björklid, 2005

Lämna en kommentar

Under Språkutveckling

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s