I augusti 2013 kontaktade pedagoger på Lineheds förskola mig utifrån oro kring ett av barnen i gruppen. När vi träffades beskrevs en pojke som nästan helt saknade verbalt språk, med samspelssvårigheter och frustration över att inte förstå och kunna göra sig förstådd. Man hade redan bestämt sig för att satsa på att införa tecken på förskolan, då man redan tidigare sett behovet och provat i liten skala, och dessutom sett positiva effekter på många barns språkutveckling.
Sagt och gjort – under hösten har man jobbat hårt med att lära sig teckna ett basordförråd, och successivt fört in tecknen i vardagen på förskolan. I början är det svårt, munnen pratar på så mycket snabbare än vad händerna hinner teckna. Men detta är också en vinst med att använda tecken, vi tvingas att sakta ner vårt vanligtvis snabba tal. Vi utgick från olika situationer på förskolan, maten och ett basordförråd kring den situationen. Hallen med tecken för kläder samt att klä av och på sig. Spela spel, väder, lek med djur o.s.v. En viktig del i ”kursen” har varit att associera kring varje teckens rörelse – varför ser tecknet ut som det gör. Vissa tecken är logiska, man låtsasskalar en banan när man tecknar banan, man klappar sig på låret när man tecknar ordet hund (precis som man gör när man vill att en hund ska gå fint bredvid sig). Andra tecken får vi själva skapa en ”minneskrok” till. Att tecknet för mamma är en rörelse från bröst till mun lär vi oss när vi tänker på att små barn ammar vid moderns bröst, näringen till barnet går från bröst till mun. Har man hittat en fungerande minneskrok är det oftast inget problem att lära sig tecknen.
Ett annat upplevt hinder är att det är svårt att sätta ihop flera tecken till en mening. Visserligen tecknar vi bara de viktiga orden, men i en mening såsom t.ex. ”Nu ska vi gå in och äta köttbullar” vill man ju förstärka flera ord, t.ex. gå in, äta och köttbullar. Då är det i början svårt att hinna tänka ut alla tecken samtidigt som man pratar. Därför har vi varje ”kurstillfälle” tränat oss i att teckna meningar, och pedagogerna har uppmanats att på förhand välja ut en mening/dag eller vecka. Första veckan tränar man in tecknen till meningen ”Tack för maten”, andra veckan valde man en annan mening. Erfarenheten är att när man väl använt tecknen en eller två gånger till barnen så minns man det utan problem, det gäller alltså bara att komma över de första trevande försöken.
På bara en termin har man kommit långt i teckenanvändandet. Det finns med som ett naturligt inslag i vardagen, både i spontant tal och lekande, och i sångstunder och högläsning. Barnen tycker det är roligt och frågar ofta hur man tecknar olika saker.
I december 2013 hade jag glädjen att få vara med på luciafirandet på avdelningen, och fick då se ett antal underbara tomtar och lucior sjunga med liv och lust och samtidigt teckna till sångerna. T.o.m. den flicka som hade ett tärnljus i handen tecknade, så gott det gick, till publikens förtjusning. Av tiotalet sånger kunde barnen teckna till över hälften av dem, jag var oerhört imponerad över den lätthet och naturlighet som barnen visade i sitt teckenanvändande.
Vad gäller den pojke som från början låg bakom pedagogernas initiativ att börja använda tecken, så har han gjort stora framsteg under hösten. Han är nöjdare och tryggare, och samspelet med både barn och pedagoger går smidigare nuförtiden eftersom hans förståelse för språket ökat sedan hans omgivning började teckna till honom. Vid vissa tillfällen har man sett hur han förmedlar sig till andra barn med hjälp av tecken, som t.ex. när han bad en annan pojke sätta sig genom att teckna ”sitt” och samtidigt visa med hela sitt kroppspråk att han menade allvar. Vinsterna med teckenanvändandet är dock större än ETT barns möjlighet att förmedla sig, eftersom pedagogerna ser att många barn använder tecken som komplement till talet och därmed har fått ytterligare ett sätt att uttrycka sig på.
Teckenanvändandet har kommit till Lineheds förskola för att stanna.
Språkutvecklarna 