Efter tre dygns kamp var förlossningen äntligen över. Ut kom hon, en liten flicka med runda kinder och mörka fjun på hjässan. Ögonblicket som inte går att föreställa sig, magnifikt och helt oförglömligt. När starka armar lyfte upp henne och lade henne på min mage såg jag ner på det lilla knytet som var min dotter. Det som sedan hände hade jag läst om i böckerna, och pratat om många gånger under föreläsningar om tidig språkutveckling, för pedagoger, studenter och föräldrar. Bara någon minut efter födseln började Linnea se sig om, och vrida sitt spädbarnstunga huvud uppåt. Hennes ögon fann mitt ansikte, och hon stirrade med sina mörkblå ögon rakt in i mina grå. Med den nyfödda grumliga blicken lockade hon in mitt hjärta och min själ i en livslång, intensiv och krampaktig kärlek till henne. Den tidiga anknytningen. Naturens sätt att säkerställa föräldrarnas tidiga omsorger om sitt barn. En tidig kommunikation mellan barn och föräldrar, livsviktig och evolutionärt nedärvd genom århundradena. Den dimmiga blicken i det näpna ansiktet som utan ord säger, ”Se mig, värm mig, när mig, håll om mig, ta hand om mig!”
Precis som blicken är en signal som kommunicerar barnets behov av närhet och omvårdnad till föräldrarna, är skriket som hörs redan sekunderna efter födseln en signal som kommunicerar någon form av behov eller obehag. Hunger, kyla, rädsla eller ensamhet. Ett barn som får respons på sina skrik lär sig så småningom att nyansera skriken. Ett intensivt stötvis skrik för hunger, ett mer jämrande skrik för magknip, ytterligare ett skrik för längtan efter närhet. Och i ett rum fullt med skrikande barn, kan föräldrar ofta urskilja just det egna barnets skrik, och reagerar instinktivt. Så sinnrikt ordnat!
Det lilla knytet i min famn visade redan under sin första veckan i livet prov på härmningsförmåga. Gapade jag stort öppnade hon sin lilla mun. Knep jag ihop munnen speglades min rörelse i hennes lilla ansikte och munnen stängdes. Förmågan att härma förfinades och utvecklades under hela hennes första levnadsår. Denna spegling av andra människor, förmågan att härma och ta efter det man ser i sin omgivning är grundläggande för att människans språk ska kunna utvecklas. Så härmar barnet omgivningens samspel. Så lär man sig att olika situationer kräver olika beteenden. Och så lär barnet sig språket, genom att härma, jämföra och försöka igen ända tills orden låter rätt. Alla barn jollrar likt i början, oavsett var på jorden man föds. Men beroende på vilket språk man sedan möter särskiljs barnens joller för att mer och mer likna det språk de möter i omgivningen. Barnet härmar de ord och ljud som finns i deras omgivning.
När Linnea kom till mig visste jag i teorin hur mycket kommunikativ förmåga som redan är etablerad vid födseln. Under hennes första år upplevde jag på nära håll vilken kraft och vilja det finns i barnets önskan att förmedla sig till omgivningen, och jag blev också varse om hur mycket mina egna strategier kunde hjälpa och stötta hennes språkutveckling.
När detta inlägg skrivs har jag precis blivit mamma igen och Linnea har fått en lillasyster. Jag hoppas intensivt på att få uppleva miraklet en gång till, och se drivkraften i en liten människas försök att göra sig förstådd. Hedda har precis börjat sin resa i att utveckla ett språk, och jag har i uppgift att hjälpa och stötta henne så gott jag kan.
Varje dag slås jag av tanken – Du nyfödda lilla barn, aldrig ska jag sluta fascineras över hur rustad du är för att kommunicera.
Språkutvecklarna 