Tidigare i vintras skrev jag ett inlägg kring Skolverkets resonemang gällande dyslektiska elevers rätt att använda alternativa hjälpmedel/verktyg vid genomförandet av de nationella proven i åk 3 och 6. Debatten har sedan dess fortgått och är än mer aktuell idag när vi är mitt upp i genomförandet av dessa prov.
Återigen blir likvärdighetsproblematiken mellan de svenska klassrummen, skolorna och kommunerna tydligt. Elever med svår dyslexi behandlas olika vid nationella prov beroende på vilken skola de går i. Detta väcker stark kritik och ifrågasätts av lärare, skolledare och forskare, bl a Monica Reichenberg.
TV4 har nyligen, inför skapandet av sin reportageserie, genomfört en undersökning där de frågade 325 skolor hur de har valt att agera vid genomförandet. Bland dessa finns flera skolor som har valt att bortse från Skolverkets instruktioner, med anledning av att de ser att eleverna vid ett genomförande utan de alternativa verktygen skulle gå ett säkert misslyckande till mötes. Här finns skolor som anger att de inte vet hur man har valt att göra och sedan de skolor som följt instruktionerna.
Många är de lärare som dryftar denna fråga och dom känner en frustration och oro för eleverna och deras många gånger redan självklara misslyckande. Jag vet skolor som har valt att inte låta elever med dyslexi genomföra proven, i överenskommelse med elev och vårdnadshavare, för att bespara eleven nederlaget och stressen det kunde ha inneburit. Rätt eller fel? Ja, självklart finns där flera aspekter att ta hänsyn till i detta- men en elev som redan har prövat misslyckandets väg mången gång har kanske inte rätt utgångsläge i detta?
I min tidigare roll, som specialpedagog på en skola, hade jag under flera år ansvar för genomförandet av dessa prov med just den elevgrupp vi här diskuterar, eleverna i stort behov av alternativa verktyg med anledning av läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi. Jag vet att jag många gånger försökt peppa och stötta deras självkänsla då de har kämpat med både avkodning och därefter förståelse av det nyss, hjälpligt avkodade. Många näsdukar förbrukades och många tårar rann under dessa otaliga och för eleverna plågsamma timmarna. Men vi genomförde uppdraget, utan ”fusk”. I efterhand måste jag dock reflektera över hur mycket tid elev och lärare sedan fick ägna åt att återhämta delar av elevens akademiska självkänsla- för den var ofta ganska naggad i kanten. Allt detta blev återigen så tydligt för mig då jag såg Linus och Vilma beskriva sina erfarenheter i TV4s inslag.
Att som elev ha läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi är något som påverkar den akademiska självbilden i stort och smått. Jag har sett elever ta emot sin diagnos med glädje (Så skönt att jag inte var dum i huvudet…) samtidigt som andra reagerat mycket mer negativt och känt sig förtvivlade. Många av dessa elever har upplevt många, av varierande storlek, misslyckanden och jämför sig ofta med sina kamrater. Är det då rätt väg att gå när vi, trots att vi har en ganska stor vetskap om utfallet, utsätter dessa elever för ytterligare nederlag genom att delta i de nationella proven? Vad vill vi få för kunskap genom detta och kan vi möjligen få denna kunskap på annat vis?
I URs programserie Åsså har jag dyslexi får vi möta åtta ungdomar som har dyslexi och höra dem berätta om sin skolvardag och sina tankar i och med diagnosen. Programserien gavs ut 2012 och har varit ett stort stöd för elever med läs- och skrivsvårigheter. Materialet är avsett för åk F-3 och kommer med en lärarhandledning.
Måtte vi kunna tänka lite längre kring detta och komma bortanför diskussionen kring huruvida de nationella proven genomförda med stöd av alternativa verktyg ska ses som missvisande kring en elevs läsförståelse eller inte. För visst är det, i enlighet med Lgr11, elevens textförståelse och förmåga att använda de, av skolan, tillhandahållna förståelsestrategiverktygen som ska bedömas? Annars kanske alltför många elevers känsla att Dyslexi är bajs förstärks- precis som hos Vera Nord. Lyssna och begrunda…
Vera har också lanserats sin blogg med samma namn som låten. Bloggen vänder sig till barn och ungdomar med dyslexi, och självklart alla andra som är nyfikna!
Språkutvecklarna 